”Förståelsen för inhyrda är bättre i dag”

Bemanning Missnöjet var stort när Lilla Edets pappersbruk började anlita bemanningsanställda för fem år sedan. Nu har den värsta kritiken lagt sig.
– Det har en skett en attityd­förändring, säger Mikael Sinipuro, som har avancerat från inhyrd torkare till fastanställd maskinförare.

Han minns hur snacket gick då, 26-åriga Mikael Sinipuro. I början på decenniet. På den tiden när han hoppade in som vikarie några gånger och när bruksledningen gång på gång krävde att få börja anlita bemanningsföretag. Likaså minns han hur facket, hur hans arbetskamrater, brukade reagera på den saken. Motståndet var kompakt, berättar han.

– Folk var oroliga. Oroliga för att ledningen kanske skulle bestämma sig för att byta ut erfaren personal mot bemanningsanställda. Bemanning var ju något helt nytt för oss då, ett okänt territorium.

Flera i ledningen kom från den betydligt mer inhyrningsivriga bilindustrin. I april 2014 kom de första inhyrda till bruket. ”Manpower”, stod det plötsligt på en och annan tröja – mitt bland alla SCA-anställda. Sida vid sida. Som en retlig vink om nya tider.

Starka känslor i Lilla Edet

Mikael Sinipuro jobbade inte kvar då, hans vikariat hade strax innan löpt ut. Men efter ett par år på andra industriföretag kom han tillbaka – och nu i en tröja från bemanningsföretaget Premier.

Man såg liksom bemanningsföretagen som onda, att de inte skulle tillföra något.

Mikael Sinipuro.

På frågan om hur han blev mottagen då, som inhyrd, svarar han att han ”faktiskt” kände sig både uppskattad och välkommen. Några uppgivna suckar och spydiga kommentarer från de fastanställda upplevde han i vart fall inte.

– Men det berodde nog mycket på att jag hade varit här tidigare, i ungefär ett år om man slår ihop det. Jag var liksom redan en i gänget.

Till skillnad från andra bemanningsanställda.

– Det blir ju lätt så. Om man hör om förändringar så tänker man inte så mycket på de personer som kommer hit, utan mer på hela grejen. Man såg liksom bemanningsföretagen som onda, att de inte skulle tillföra något.

Och det missnöjet kunde gå ut över de bemanningsanställda?

– Exakt. Men sedan dess har den attityden ändrats väsentligt, tycker jag. I dag är förståelsen för inhyrda mycket bättre och jag upplever inte alls att de skulle bli behandlade eller bemötta på något annorlunda sätt än andra anställda. Folk har blivit vana, blivit mer positiva. Bara man gör bra ifrån sig.
– Och på så sätt kan man ju också få fast jobb här.

Det blir som en provanställning, menar du?

– Precis. Bara här på PM är vi väl sex, sju stycken som blivit anställda under de senaste tre åren.

Det är en onsdag i januari 2019 och vi träffar Mikael Sinipuro framför en av skärmarna inne i manöverrummet för PM5 och PM8. Från ett hörn i rummet skvalar ljudet från en radio och utanför manöverrummets fönster frustar de gamla pappersmaskinerna på som de ska. Gör sitt i vad som i slutändan kommer att bli mjukpapper av olika slag, toalettpapper inte minst. Dagligen kör ett åttiotal fullpackade lastbilar härifrån. Tåg likaså.

Bruket, som ingår i Essity-koncernen sedan ett par år, ligger högt beläget intill Göta älv och har anor alltsedan 1880-talet. I dag sysselsätter det omkring 400 anställda, däribland 25 bemanningsanställda.

Och en av de bemanningsanställda finner vi här, på samma skift som Mikael Sinipuro. Han heter Louis Ghabro, är 20 år och har siktet inställt på att utbilda sig till systemutvecklare så snart han bara får chansen. Under tiden arbetar han på Manpower, eller här på PM5 och PM8 för att vara mer konkret. Hur tycker han att han har blivit bemött som inhyrd?

– Helt okej. De är trevliga och tar hand om en på ett bra sätt, tycker jag. Det är ganska stor skillnad här jämfört med arbetsplatsen som jag var på innan, en underleverantör till Volvo. Där var det mest ensamarbete.

– Och sedan, på rasterna, satt de som hade jobbat där länge alltid för sig själva. Aldrig att man pratade med dem. Det var trist.

Bredvid Mikael Sinipuro sitter hans 30 år äldre maskinförarkollega, Torbjörn Jahnke, i en manöverrumstypisk snurrstol och välkomnar den yngre generationen med ett varmt skratt.

– Tja, det är väl bara bra att det kommer in lite nytt blod i företaget. Så att vi äldre kan slappna av lite!

Själv började han på bruket 1995, och han minns den där striden med arbetsgivarna mycket väl. Om bemanningsföretagens ­vara eller icke-vara på Lilla Edet. Oron som var då. En oro som alltså bedarrat betydligt på senare tid, som det verkar.

– Det har den, absolut. Men då var vi väldigt skeptiska. Många av oss tänkte på bilindustrin, på Volvo och Saab, som ju hade uppåt 30 procents bemanningsanställda eller vad det nu var.

– Men i dag känner vi ingen oro alls, egentligen. Inte just nu i alla fall. Men kommer det en dålig tid, då vet man ju inte hur man kommer att reagera. Klart att man är rädd om jobben.

Han kastar en blick på en skärm och gräver i minnet några sekunder.

– I och för sig tyckte jag att bemanningsföretag var rätt så okej ändå, eftersom min dotter började jobba på ett sådant då och kom vidare på så sätt.

– Men just här tyckte vi inte att det var relevant. Vi tyckte att vi hade så mycket sommarjobbare som kunde få jobb i stället. Dessutom tjänade de bemanningsanställda mycket mer än vad vi gjorde då.

De löneskillnaderna har emellertid jämnats ut nu, förklarar Pappers lokala avdelningsordförande Jan Andersen. I likhet med Torbjörn Jahnke hör han heller inte medlemmarna direkt klaga på de inhyrda eller på bemanningsföretagen på samma sätt längre.

– Det har skett en viss acceptans, det har det. Samtidigt som vi inte vill ha någon inhyrd personal över huvud taget. Men det beror inte på de inhyrda som personer i sig, många av dem gör ju ett mycket bra jobb. Däremot är vi kritiska till de som fattar beslut om inhyrning.

Gör ni något från fackets sida för att välkomna de som är inhyrda?

– Vi är rätt dåliga på det, måste jag erkänna. Även fast vi försöker få dem att bli medlemmar, de som vill. Nej, jag har i ­alla fall inte hört att någon blivit bemött på något dåligt sätt.

Men hur mår Lilla Edet, då? Ekonomiskt? Så där, berättar Jan Andersen. Nyligen fattade Essity-koncernen – som har totalt 48 000 anställda spridda över världen – ett beslut om att spara 900 miljoner kronor varje år. Men exakt hur sparplanen ser ut, det vet inte Jan Andersen.

– Nej, tyvärr. Det enda vi vet är att det inte ska bli något varsel här i Lilla Edet. Så det finns trots allt en tro på framtiden.

Och arbetsmiljön, hur är den? Örjan Svensson borde veta. Han är avdelningens samordnande huvudskyddsombud sedan många år och har också jobbat här sedan mitten av 80-talet.

– Pappersmaskinerna ser egentligen inte så annorlunda ut i dag jämfört med då, men vi har ju inte alls de där öppna ”spinnrockarna” som vi en gång hade. De kunde ju sluka både fingrar, händer och ben.

– Nej, arbetsmiljön har blivit otroligt mycket bättre.

Förutom fysiska skyddsanordningar och allehanda förordningar handlar det till stor del om att man blivit långt mycket bättre på att observera och registrera risker, berättar Örjan Svensson. Bara i fjol gjordes 700 riskobservationer, vilket är 200 fler än året innan.

I likhet med hur det ser ut på många andra håll har den psykosociala arbetsmiljön dock inte prioriterats i lika hög grad som den fysiska. Det kan till viss del bero på att sådana problem är svårare att ta på, menar Örjan Svensson.

– Tyvärr, så är det. Visst finns det bättre verktyg för sådant i dag, men självklart förekommer det här som det gör på många andra arbetsplatser. Och så blir det ju när man hela tiden slimmar en organisation för att vara konkurrenskraftig, då riskerar det att bli stressigare.

– Det känns som att det är ett av de allvarligaste problem vi har i samhället i dag.

Tillbaka till Mikael Sinipuro i manöverrummet för PM5 och PM8. Han som en gång började som sommarvikarie och som åren senare lyckades få ett fast jobb här via ett bemanningsföretag. Vad innebar det för honom? Mer trygghet?

– Nej, jag hade ju redan ett fast jobb på Premier. Men det var ändå skönt att veta att jag skulle få jobba kvar, på en och samma plats. Och så fort jag blev fastanställd här lade jag i en extra växel – på två månader gick jag från att vara torkare till att sitta och köra maskin själv!

Du verkar trivas?

– Ja, jag trivs jättebra. Jämfört med ­mina tidigare arbetsplatser, så är detta det överlägset bästa.

På vilket sätt?

– Kollegorna, arbetsmiljön, att få arbeta skift – allt det där tilltalar mig. Och så uppskattningen man får. På många andra ställen som jag har varit på så har det känts som jag inte blivit värdesatt särskilt mycket, åtminstone inte som här.

Är du inte orolig för att någon inhyrd ska ta över ditt jobb?

– Nej, absolut inte. Gör man bara sitt ­bästa så tror jag att allting löser sig.

Bemanningsföretag eller fackförening?