I dag corona – då spanska sjukan

Historia I dag är det coronaviruset som spökar i avtalsrörelsen – för hundra år sedan var det spanska sjukan. Den gången dog uppåt 40 000 svenskar i farsoten som runtom i världen sägs ha kostat ungefär lika många liv som de bägge världskrigen. Spanska sjukan sammanföll med en tid då motsättningarna mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelse var som hårdast i svensk industri.

Platsen är expeditionen på Folkets hus i Hofors en måndag i april 1920. Vid skrivbordet sitter två män vid ett tomt block. De våndas över hur de ska formulera sig i den svåra stunden. Spanska sjukan härjar. Många har insjuknat och antalet döda växer.

I snart två år har epidemin härjat. Den har slagit ojämnt i landet. Mellersta och södra Norrland är värst utsatta, dödsoffren finns främst i bland dem som är mellan 20 och 40 år. På regementen och arbetsplatser sprids den livsfarliga influensan. Hofors bruk är inget undantag.

För de som drabbas är inte det sociala skyddsnätet mycket att räkna med. När familjeförsörjare rycks bort hänvisas de efterlevande till fattigvården.

De bägge männen som denna vårdag har satt sig ner på Folkets hus i Hofors, Paviljongen som den heter i folkmun, är väl medvetna om allvaret. De känner namnen på de döda, dagligen möter de tomheten i de efterlevnades blickar. Under åren har de bägge männen i otaliga ideologiska diskussioner talat drömmande om en välfärdsstat. I denna stund känns den mer avlägsen än någonsin. I fattig-Sverige är de utsatta utlämnade till allmänhetens välvilja, till frivilliga bidrag, till insamlingar.

De bägge männen heter Rickard Klang och Gunnar Andersson, ordförande respektive kassör i Metallindustriarbetareförbundets avdelning 169 Hofors, en växande avdelning med 340 medlemmar. En livaktig sammanslutning med gott självförtroende. Och med en uttalad strävan att ställa upp för varandra. Om var och en av i Hofors skänkte en slant till spanska sjukans offer vore det en ynnest.

Solidaritet kostar. Bakom sig har järnbruksarbetarna på Hofors bruk en tid av svåra vedermödor. I fem veckor och tre dagar hade arbetsgivarna stängt dem ute, lockoutat dem, utan lön. Såsom de gjort i industrin runtom i landet. Skälet var att arbetsgivarna inte ville kompensera arbetarna för arbetstidsförkortningen. Om nu arbetstiden ska kapas till åtta timmar om dagen så är det inte mer än rimligt att även lönerna sänks, argumenterar arbetsgivarna.

Uppställningen under vad som kom att kallas ”den stora kompensationskonflikten” hade imponerat på Klang och Andersson. Sammanhållningen kunde ingen klaga på. Stödet från omgivningen var påtagligt; bageriföreningen bjöd på kaffe och den kooperativa handelsföreningen Central levererade över hundra kilo bröd under de fem konfliktveckorna. Utgången kunde de heller inte klaga på. När de gjorde upp med disponent Davidsson fick tidlönarna full lönekompensation för arbetstidsförkortningen, ackordsarbetarna näst intill full gottgörelse.

Kunde solidariteten väckas till liv igen, nu bara några månader efter den långa avtalsstriden? Gunnar Andersson fattade reservoarpennan och skrev med sin omvittnat vackra handstil: Bidragslista. Så fortsatte han:

”Bidragslista till förmån för de familjer som genom ’spanska sjukans’ förfärliga härjning äro i behov av hjälp. Då det – för oss – står fullkomligt klart att vi ej kunna för varje särskilt fall, vända oss till allmänheten med bön om hjälp i eländet, ha vi beslutat skriva ut denna lista till förmån för dem som mest äro i behov av hjälp: att av oss fördelas efter bästa samvete.

Vi hava många som är i behov av hjälp t ex G Djurberg, KF Gelotte, KF Hodin m fl där hela familjen är sjuk och vilka sakna t o m mat för dagen, varför vi vädja till alla som på något sätt kunna avvara en slant, att hjälpa oss i vår strävan att lindra den nöd dessa människor oförvållat iråkat.

En särskild vädjan vilja vi ställa till den som ej förut leva under ekonomiskt betryck!

Även de minsta bidrag mottages lika tacksamt!”

Den dödliga epidemin är inte det enda som upptar Rickard Klang och Gunnar Andersson dessa dagar. Några månader efter att de hade författat sin bidragslista djupdyker ekonomin till ”den djupaste kris som Sverige och västvärlden upplevat i modern tid” som ekonomihistorikern Lennart Schön skulle skriva långt, långt senare. Botten ur och fritt fall. Från 1920 och två år framöver skulle exporten och investeringarna falla med 50 procent. Produktionen av varor och tjänster krympa med 35 procent.

Dessutom – vilket sporrade arbetsgivarna att kräva rejäla lönesänkningar – rasade den allmänna prisnivån med 35 procent, i exportindustrin ännu mer. Arbetslösheten exploderade. Med andra ord: spanska sjukan sammanföll med en efterkrigsdepression som tvingade fackföreningsrörelsen, milt uttryckt, till en svårbemästrad försvarsstrid.

I Sverige dog uppåt 40 000 personer av den halva miljon som hade smittats av spanska sjukan. I omvärlden räknades dödsoffren i en omfattning som motsvarar de bägge världskrigen tillsammans. Över 50 miljoner människor beräknas ha avlidit av spanska sjukan mellan 1918 och 1920.

Trots omfattningen av tragedin har spanska sjukan hamnat lite i skymundan i historieskrivningen.  Som om den omvälvande samtiden skymde farsotens härjningar: det tumultartade slutet av första världskriget då kejsardömen föll, revolutionerna, det demokratiska genombrottet i en rad länder. Och bakom hörnet lurade alltså seklets djupaste ekonomiska kris.

Vid sidan av alla döda, alla familjetragedier – vad blev följderna av den spanska sjukan? Tre nationalekonomer har undersökt de ekonomiska konsekvenserna av epidemin i Sverige. Resultat: fler fattighjon och därmed ökat tryck på fattigvården. För företagen sjönk vinsterna, kapitalavkastningen föll i de delar av landet där spanska sjukan härjade som värst. Däremot tycks inte inkomsterna ha påverkats; inkomstutvecklingen var ungefär likadan i landet oavsett hur spanska sjukan slog.

Hur många dog i Hofors? Hur gick insamlingen? Tyvärr berättar ingenting i Metallavdelningens annars så väldokumenterade arkiv något om omfattningen av vare sig sjukdomens härjningar eller resultatet av de frivilliga stödinsatserna. Rickard Klang, Gunnar Andersson och de andra i fackföreningen hade mycket annat att ta ställning till.

Snart skulle – det nyss undertecknade – järnbruksavtalet sägas upp och förhandlingar återigen tas upp, alltmedan exportpriser föll och spanska sjukan berövade många familjer sin försörjning. I december, i det avtalslösa tillståndet, valde disponenten på Hofors bruk att inte längre leverera ved till arbetarfamiljerna. Att få tillgång till ved ingick ju i det lokala avtalet och nu fanns ju inget avtal.

Den vintern blev lång och kall i Hofors.