”Se på mattorna, det är jag”

Textilrevolutionär Märta Måås-Fjetterström anade inte att hon skulle bli en av landets främsta textil­konstnärer. Hon visste bara att hon var tvungen att gå över gränsen.

Hon var inte anställd för att skapa nytt. Ändå hängde vävnaden Staffan Stalledräng där på Stockholmsutställningen 1909. Stjärnorna på den blå mattan stack i ögonen på hennes chef. Uppdraget var att bevara och väcka liv i traditioner, inte att vara nytänkande. Hon hade gått för långt.

Men mattorna måste säga något, menade textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström. I alla andras ögon hade stalledrängen blivit en succé och såldes omgående till det planerade Röhsska museet i Göteborg. Men chefen hade bestämt sig. Hon fick sparken och tvingades packa ihop sina saker från Hemslöjden i Malmöhus, där hon arbetat som föreståndare i sex år.

Hon hade ändå fått nog. Precis som hon fått några år tidigare när hon inte kom överens med sin dåvarande arbetsgivare på Kulturen, textilateljén, i Lund. Hon ville skapa eget.

Med den insikten blev erbjudandet några år senare, från Alfred Nobels sonson, intressant. Han byggde ett hotell i populära badorten Båstad och ville ha Märta Måås-Fjetterströmmattor i rummen. Han kom också med förslaget att hon skulle starta en verkstad i den växande turistorten. Hon tog med sig fem väverskor till Båstad. De lärde sig snabbt tolka hennes mönster i form av akvarellmålningar och att ta egna beslut.

Hon föredrog att de inte bara följde. ”Tyck något själva, det är bara bra!” uppmanade hon sina anställda. Orderboken fylldes och snart hade hon 20 anställda i verkstaden och lika många på kontrakt som vävde hemifrån.

Jag har i hela mitt arbete
en känsla av att jag söker gränsen för det enkla.

Hon kunde knappt tro att det var sant. Ingen i hennes familj eller släkt hade företagarbakgrund. Ändå var det självklart för henne. Hemslöjd och textilhantverk hade i Sverige länge visat hög konstnärlig kvalité, men det var först på 1800-talet som kvinnors textilkonst fick framgångar på utställningar. Det blev också startskottet för en era då svenska kvinnor steg fram som självständiga textilkonstnärer.

Textilutbildningen på Tekniska skolan, som startade 1890, hjälpte också till. Där gick Måås-Fjetterström. De avgående eleverna valde ofta inte fast anställning, förutom som teckningslärare, utan de startade egna företag. Hela samtiden tycktes vara i rörelse. Sveriges kvinnor stod på barrikaderna och när Märta Måås-Fjetterström öppnade dörren till sin vävverkstad i Båstad 1919 hade kvinnor i Sverige fått rösträtt.

Båstad passade henne. Hon trivdes vid havet och nära naturen. Där fanns också en viktig kundkrets, societeten och de kungliga samlades där för att spela tennis och umgås. För kronprins Gustaf VI Adolf vävde hon mattan Ulriksdal till vardagsrummet på slottet med samma namn. Hon kom att kännetecknas som en av modernismens främsta. Men med det kom också tvivlen:

”Vet du jag har i hela mitt arbete en känsla av att jag söker gränsen för det enkla, kanske ibland jag kommer den så nära att flera säger: Detta skulle jag också kunna göra. Ja, men varför har de inte gjort det. Nu är det redan gjort,” skrev hon i ett brev till en av sina vänner.

Under vinterhalvåren tog arbetet henne från Båstad till andra delar av världen för att ställa ut mattor och draperier på de stora industri- och världsutställningarna i Paris, London, New York och Chicago.

Nio dagar tog det för Amerikalinjens passagerarfartyg M/S Kungsholm 1928 mellan Göteborg och New York. På somrarna korsade båten Atlanten ungefär två gånger i månaden. Även om det var ovanligt med två dieseldrivna motorer så var det inte vad som skulle utmärka fartyget. Inne var väggar täckta med valnötspanel och tapet i svinläder.

När arkitekten Carl Bergsten skulle samla dåtidens främsta formgivare för att inreda båten var Märta Måås-Fjetterström ett självklart namn tillsammans med bland andra Carl Malmsten, Elsa Gullberg, Oscar Nilsson och Simon Gate. De skulle visa att Sverige kunde mäta sig med Frankrikes konststil art déco.

Märta Måås-Fjetterström gick genom förstaklassalongen. Vad skulle en matta kunna säga på en båt? Vad saknades på ett storslaget hav? Gräs, ängar och blommor från barndomens trädgård. Vid nästa resa låg det i förstaklassalongen en stor matta av Måås-Fjetterström med namnet Ängarna.

När hon klev av båten i New York såg hon de höga huskropparna som tycktes fortsätta upp i all oändlighet. Hon tog ett djupt andetag. I breven till vännerna skrev hon: ”Ingen frihet är större än den man känner i en stor främmande stad.”

Några år senare ritade hon mattan Tornet under ett inredningsuppdrag för nya lyxhotellet Waldorf Astoria i New York tillsammans med vännen och möbelarkitekten Carl Malmsten.

”Var vid gott mod”, så stod det på skissen som låg på arbetsbordet framför henne. Utanför hade almarna börjat blomma. Samma träd som elva år tidigare blivit till en matta. Mellan träden skymtade Kattegatts blå hav. Allt det såg hon när hon tog upp pennan. Akvarellskisser låg utspridda på bordet. Pennan fördes sakta och eftertänksamt över papperet när hon skrev: ”… vägen är lång och i stället för att minska, samlas projekten och skisserna i min låda, som om jag väntar på att bli realiserad. Innan du kan avsluta är livet slut. Jag önskar att jag kunde fortsätta på en annan planet  …”

När Märta Måås-Fjetterström kort därefter avled i sviterna av cancer lämnade hon efter sig 700 skisser. Hennes syskon ville sälja skisserna och verksamheten. Men vännen Carl Malmsten satte stopp och tillsammans med kung Gustav V startade de aktiebolaget MMF AB. Sedan 1944 har företaget varit hovleverantör.

I verkstaden i Båstad letar sig ljuset in bland lintrådarna och de tusentals nyanserna av garn. Där sitter 14 väverskor fortfarande sida vid sida, äldre lär yngre nedärvd kunskap om hur mönstren ska tolkas. De tillverkar cirka 20 mattor per år, som säljs från 25 000 kronor till cirka 200 000 kronor per kvadratmeter. Beställarna kommer från hela världen – privatpersoner, samlare och företag.

2002 började verkstadens konstnärliga råd med att bjuda in konstnärer att göra en skiss som väverskorna tolkar i vävstolen. Ett sätt att fortsätta tänka framåt.

I över 50 år har väverskan Monica Nilsson tolkat Måås i verkstaden i Båstad. Hur många unga hon lärt upp minns hon inte och hon har tappat räkningen över antalet mattor hon knutit.
– Jag känner mig trygg med att jag fört vidare kunskapen till nästa generation. Det viktigaste är att de nya väverskorna kan grunden och tankesättet, men man ska inte vara rädd för nya influenser, säger Monica Nilsson.

Ärvd kunskap ger slitstark gemenskap

Johanna Edström