Han räddade sin arbetskamrat undan gasen

Thomas Sedig satt i kontrollrummet när larmen gick. I höga halter dödar svavelväte direkt.
– Men ligger någon där, då tvekar man inte. Då gör man allt för att rädda människans liv.

”Vi måste ha hjälp! Hjälp!”

Raspigt i komradion, och så massasidan som snappat upp de sprakiga skriken och anropar dem i kontrollrummet: ”Hör ni att det är någon som behöver hjälp?” Gaslarmen tjuter, mätarna slår i taket, instrumenten blinkar. Thomas Sedig som är arbetsledare på skiftet möter den skärrade mekanikern i dörren. Masken kväver orden. Men han hör mekanikern väsa: ”Han ligger där nere!”

Thomas säger åt honom att sätta sig. Men han vill med ner igen.
”Nej, sitt här!”

Thomas trycker ner honom i en stol och en kollega på skiftet skyndar fram till den chockade killen.
”Vi tar hand om honom.”

Thomas Sedig får fatt i en halvmask och rusar ensam ut ur kontrollrummet och nerför trapporna. Gasen trycker undan syret så det går trögt att andas. Den andra mekanikern ligger livlös på golvet under rören som skulle tätas. Han är yngre än Thomas, men större, och luften så syrefattig att lungorna knyter sig. Det tar stopp. Han drar i kroppen ändå. Meter för meter mot utgången. Masken halkar snett och han andas in den förrädiska gasen.

Normalt luktar svavelväte ruttna ägg, det vet han, men han vet också att luktsinnet bedövas i höga doser. Andningsvägarna förlamas och man kvävs. Uppför ett par ynka trappsteg måste han få med sig mekanikern för att kunna stänga dörren bakom dem och isolera gasen. Men där tar det stopp. Han klarar inte mer och får fatt i komradion.

På en avdelning längre bort i fabriken hör Thomas flickvän hur han ropar på assistans. Mekanikern är bortom medvetande och Thomas hinner tänka tusen tankar medan han väntar på hjälp. Han är arbetsledare. Han är ansvarig. Borde han ha gjort något annorlunda? Skulle de ha väntat med att laga läckan till efter helgen?

Efteråt förstår han att det bara handlar om sekunder men adrenalinet bromsar skeendet till stillbilder som kommer att förfölja honom i stressdrömmar under lång tid framöver. Tänk om bägge tuppat av? Då hade han tvingats välja. Tänk om mekanikern inte klarar sig. Tänk om han hade kunnat göra något annorlunda. Han försöker med inblåsningar och kompressioner, men har själv inget syre kvar att ge.

Så kommer Jörgen och de andra. De hjälps åt att bära. Två på varje sida. Han tror de är fyra. Och rätt vad det är kan han andas igen. Han ligger bredvid mekanikern på den januarikalla marken och suger i sig syre. Röken från fabriken fortsätter att stiga upp på himlen och ingenstans ser han några ambulanser.

Sedan är han på benen igen. Mekanikern får inte bli nedkyld. Han måste hitta filtar, syrgastuber. ”Var är ambulansen?” Jörgen jobbar med mekanikerns lungor, trycker och blåser trots att 112 säger att han inte ska. Då riskerar de att själva få i sig gasen. ”Det skiter jag fullständigt i”, säger Jörgen och går emot SOS-sköterskans råd. De hade redan andats in gasen. Om de på något litet sätt kan bidra till att han överlever så försöker de.

Det var inte ofta vi använde maskerna. Men då det händer är det fråga om liv och död.

Thomas Sedig.

Thomas hittar filtar, men ingen syrgas, ingen sjukvårdsutrustning och han fortsätter att titta sig omkring efter ambulansen. ”Var är de? Varför kommer de inte?” Någon pekar bort mot parkeringen. ”Jamen de är ju här, de står på parkeringen.” Långt bortanför bilarna utanför fabriksområdet ser Thomas räddningstjänsten. ”Men de måste ju hämta honom!” utbrister han.

”De har sina rutiner. De kommer inte. Vi måste få ut honom dit”, säger någon. Thomas minns inte vem och hinner inte där och då protestera utan springer tillbaka in i verkstaden för att leta efter en bår. Han hittar något som liknar en rest från femtiotalet, ett föremål med stålvajrar. Inget att spänna fast den skadade med.

”Ska vi behandlas som i krig, vad fan!” hör Thomas sig själv skrika.
De balanserar försiktigt mekanikern på den gamla rostiga britsen, får upp honom på en pickup och kör ut honom till parkeringsplatsen. Fem ambulanser räknar Thomas Sedig till. De blir tillsagda att backa undan och ta av sig kläderna. På håll ser de hur räddningstjänsten i full skyddsmundering sanerar mekanikern. Det ser ut som om de spolar honom med en vattenslang. Själva får de ta på sig landstingskläder och göra sig kvitt sina arbetsplagg.

Ambulans nummer två tar med sig Thomas till Örebro universitetssjukhus. Jörgen kommer med nästa. Och så mekanikern som klarade sig. Alla fyra har andats in gasen.

Utanför sjukhuset väntar personal i måndräkter och ambulansteamet som suttit med honom hela vägen från Olshammar utan något skydd alls tittar sig omkring och frågar: Vi då?

De bylsiga varelserna i gasmask leder Thomas in i ett helkaklat duschutrymme som påminner om något han sett på film.

Han måste saneras innan han får komma upp på sjukhuset och blir tillsagd att duscha. ”Som om jag vore pestsmittad”, tänker han efteråt. Just då är allt för underligt för att ta in. Medan en sköterska sticker en nål i hans arm kommer polisen och vill att han ingående återger vad som egentligen hände.

Thomas lämnar blod och svarar på polisens frågor. Han hamnar på akuten och förs sedan vidare till en lungklinik. Jörgen hamnar på hjärtavdelningen och mekanikern sövs ner på intensiven.

Kvar inne på Aspa bruk är Thomas flickvän. Hon vet inte vad som har hänt. Hennes skiftlag jobbar på som vanligt. Men på Aftonbladet läser hon om olyckan, en nyhetsflash och en uppmaning till invånarna i Olshammar att stänga fönster och dörrar. Det är så hon nås av informationen om gasläckan. Hon läser också i meddelandet till allmänheten att arbetsplatsen hon befinner sig på har spärrats av. Endast en svag lukt av ruttna ägg har letat sig in till dem.

Vad som hänt med Thomas får hon ingen klarhet i. Komradion har tystnat från hans avdelning. Sakta stängs fabriken ner. Hela massaproduktionen stryps. Bara pannan hålls varm. När skiftlaget leds ut och bort till den gula villan på kullen får hon se att polistejp omger bruket ända bort till parkeringsplatsen.

Gula villan förvandlas till kriscentral. Under hela söndagen och hela måndagen när fabriken står still finns fackets huvudskyddsombud och företagshälsovårdens beteendevetare där för att svara på medarbetarnas frågor och stilla deras oro. De får inte åka till sjukhuset och får inga rapporter därifrån.

Avspärrningarna blir kvar fram till sent på måndag eftermiddag så att polisen kan göra sin kriminaltekniska undersökning och säkra bevis. Bruket är nu en brottsplats.

Olshammarsgården, ett stenkast bort, invid bruket och kyrkan, blir räddningstjänstens tillhåll. Hit till Verner von Heidenstams gamla födelsegård ringer också boende i samhället och undrar vad som händer och om det är säkert att gå ut igen.

De yngre nyinflyttade har ingen aning om vad svavelväte är medan äldre mycket väl känner till hur gasen verkar. Att svavelväte skingras i vinden och är ofarlig ute i det fria. Inte som klorgasen som kunde röra sig i lömska moln. Men det var länge sedan som bruken i Sverige blekte sitt papper med klor.

Kunskapen om kemikalier både ute i samhället och inom sjukvården är skrämmande låg, kommer Thomas fram till hemma vid köksbordet när månader gått och en ny osynlig fara lamslagit världen. I 41 år har han jobbat på Aspa bruk. Från kokeriet blir det gaser som rör sig i rören. Svavelväte utvecklas när syror blandas med lut. Det vet alla som jobbar inom massa- och pappersindustrin. Visst tjuter gaslarmen ibland och visst har det skett incidenter, men aldrig så illa som den 26 januari i år.

Ute i hagen betar fåren som snart ska lamma. Åkern behöver plöjas och ved huggas. Efter olyckan har Thomas hållit sig hemma med djuren på gården och lugnat nerverna med yxan i skogen. Skiften på bruken är långa, men det betyder sammanhängande ledighet efteråt, vilket passar honom bra, berättar han.

Jag fick en skriftlig varning. För att jag inte hade skött mig tyckte de.

Thomas Sedig.

Det är inte första gången Thomas Sedig är med om en olycka. 2014 fick han vitlut över sig och brännskadade kroppen. Skinnet lossnade från benen och han blev förvisad till kontorsarbete när han efter två månaders sjukskrivning kom tillbaka. Fötterna hade skadats så illa att han inte kunde bära skyddsskor. Luten hade samlats där och frätt sig in.

Saltsyra. Svavelsyra. Väteperoxid. Starkväteperoxid. Vitlut. Grönlut. På frågan om vilka kemiska hälsorisker de har att handskas med rabblar han upp en lång lista.

Men då, 2014, var det lättare än nu.

– Jag tog det bättre. För det var jag själv som var värst skadad. Det här har varit mycket mycket jobbigare. Jag hade ju personalansvaret. Jag var arbetsledare. På något vis känner jag att det var mitt fel att det gick snett.

Redan i tidigare anmälningar till Arbetsmiljöverket framgår det att ventilationen inne i lokalerna stängs av titt som tätt. Att företagsledningen känner till det, men inte riktigt agerat. Att det behövs tydligare rutiner. Och som de tjatat på ledningen om att få behålla friskluftsmaskerna med syrgas. Halvmaskerna är värdelösa mot så här höga halter svavelväte.

Men friskluftsmaskerna, som skulle ha hjälpt mot gasen, togs bort och har inte kommit åter. Thomas Sedig har fått till svar att det krävs speciella utbildningar och restriktioner, att det slukar för mycket tid och resurser helt enkelt. Varför kan man inte utbilda några på ett skiftlag? har han frågat.

– Det var inte ofta vi använde maskerna. Men då det händer är det fråga om liv och död.

När Thomas Sedig efter två dygn kom hem från sjukhuset låg mekanikern fortfarande nedsövd. I drömmarna gick Thomas igenom händelseförloppet gång på gång och vaknade varje natt kallsvettig med hjärtat som rusade. Hans flickvän övertalade honom om att gå till psykolog, och samtalen har hjälpt lite. Krisbearbetningen efter olyckan har företaget skött bra. Han har fått det stöd han behövt.

Men så i april vill brukets ledning träffa honom. Facket informeras inte om vad det handlar om och följer inte med.

– Jag fick en skriftlig varning. För att jag inte hade skött mig tyckte de. Jag vet inte riktigt. Jag förstod inte. Och varför nu flera månader senare?
På facket blev man förbannade och ringde till fabrikschefen, som till viss del erkände att gången var fel.

I internutredningen som Aspa bruk blivit klar med och överlämnat till Arbetsmiljöverket står det att nattskiftet inte hade lämnat över till dagskiftet på rätt sätt. Att det bara skett muntligt, inte skriftligt. Att natten inte varnat dagen om att det larmat. Thomas Sedig som denna söndag började klockan sex på morgonen säger att det inte stämmer. Att det är en förenklad förklaring och en efterhandskonstruktion. Att det är så mycket mer långsiktiga och genomarbetade rutiner som krävs. Och att det känns som om företaget letar syndabockar nu när åklagaren är i gång med sin förundersökning om arbetsmiljöbrott.

Även om Thomas tycker att det är både orättvist och fel av arbetsgivaren att ge honom den där varningen så rycker han på axlarna. Det enda som betyder något är att mekanikern vaknade upp på intensiven och överlevde.

I mars skiftades fokus på brukets intranät och allt kom att handla om viruset som tagit världen i besittning. Aspa bruk fick ett första fall där en medarbetare tvingades till intensivvård. De började med social distansering inne i kontrollrummen och mixtrade med skiften så att vissa började en kvart tidigare, andra en kvart senare.

Mekanikern som redan skadat sina lungor betraktades som riskgrupp och fick stanna hemma. Thomas och Jörgen jobbar på som vanligt. Bortsett från en trötthet som de aldrig upplevt förut har de inga känningar av gasen.

Thomas lungkapacitet har bara minskat marginellt. Och när han varje morgon får febern mätt i en barack på fabriksområdet har han aldrig överstigit 37,5 grader som är gränsen för att få komma in och jobba på bruket under coronatider.

Pappers­arbetare andades in livsfarlig gas

Elinor Torp