Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

De visste hur man landar i sig själv

21 augusti, 2020

Skrivet av

Krönika Vi kämpar med vår mindfullnes i nedlagda industrilokaler. Männen som en gång jobbade där visste bättre än så, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

Om skribenten:

Håkan Wågvi har jobbat i 27 år inom verkstad och industri. I huvudsak med byggnation av tunga lastvagnar och tillverkning av maskiner åt förpackningsindustrin.

Jobbar idag som arbetsterapeut i Lund för att kunna stötta och hjälpa personer i sin vardag och i sitt yrkesliv.

Året var 1989 och jag skulle fylla 20 år. Efter två år inom industrin var det dags att byta jobb. I samma stund som anställningskontraktet undertecknades ersattes enklare verkstadsarbete med mer avancerade uppgifter på en av landets äldsta ännu existerande karosserifirmor.

Här dominerade männen och de flesta hade långa anställningar bakom sig. Byggnaden med verkstadslokalerna som uppfördes 1974 kallades för ”de nya lokalerna”. Slitna leder, hörselnedsättningar och vibrationsskador var legio, och jag fick tips för att själv inte drabbas.

Under några minuter fick svetsrök och slipdamm en chans att lägga sig, medan själen fick en möjlighet att hinna ikapp.

Redan när min anställning bara var några veckor gammal fick jag möjligheten att vara med att bygga släpvagnar. Av erfarna män i blå overaller fick jag lära mig hantverket att forma och sammanfoga plåtar till en ram, och konsten att mäta upp och rikta en tolv meter lång konstruktion avsedd för allmän väg. En yrkesstolthet växte fram.

Men jag fick också lära mig något annat: att stycka upp arbetstiden och skapa utrymme för återhämtning under dagen.

Varje heltimme var det bara lokalradion och ljudet från läckande tryckluft som kunde höras i en annars tyst verkstad. Under några minuter fick svetsrök och slipdamm en chans att lägga sig, medan själen fick en möjlighet att hinna ikapp.

Och på lunchrasten låg männen med de blå overallerna utspridda över hela företaget: på bänkar i omklädningsrummet, på en lagom välvd plåt i verkstaden, ovanpå en förmansbod eller på lagret. En vila för att släppa trycket mellan ryggkotorna och en tupplur för att samla energi inför eftermiddagens hårda arbete.

Detta var långt före stresshantering och mindfulness fanns som allmänt begrepp, men det var precis detta man i själva verket ägnade sig åt.

Många år senare är mindfulness en trend. Människor kan åka flera mil för att tillsammans i en lokal varva ner från vardagsstressen.

Inte sällan i en gammal industrilokal bland föremål som lämnats kvar, de som ännu inte köpts upp av den lokala innekrogen. En travers som slutat lyfta balkar används nu som rekvisita. De stora omklädningsskåpen av plåt har släpats ut i lokalen, där hänger vi in våra kappor och rockar av finaste ull.

I en container på baksidan har slitna blå overaller slängts bland annat skräp, och golvet har sopats rent så de mjuka mattorna vi har under våra armar kan rullas ut. Doftljus tänds och snart är vi redo att finna oss själva.

Vi sjunker samstämmigt ner på våra mattor. På kropparna sitter kläder av funktionsmaterial i pigga färger och i händerna en mobil och en vattenflaska. Med en nästan hypnotisk stämma uppmanar ledaren oss att bara släppa allt, bara vara, samtidigt som vi i smyg låter hela världen få veta att vi befinner oss i Nuet – genom att posta det i olika sociala medier.

Så snart sessionen är över och vi förhoppningsvis har haft någon slags kontakt med vårt inre reser vi oss unisont upp, rullar ihop mattorna och stegar tillbaka till plåtskåpen, men först förbi ledaren som vill att vi drar våra kort genom kortläsaren. När dörren slår igen bakom oss lämnar vi budskapet om sinnesro och närvaro kvar i lokalen tills nästa gång det är dags.

Vi famlar och letar förgäves efter något som männen i de blå overallerna redan kände till. Insikten som vi längtar efter i lika hög grad som de snygga ”autenstiska” lokalerna, och föremålen vi förknippar dem med.

Männen i de blå overallerna var omedvetet medvetna om hur man landar en stund i sig själv, och det fanns inget behov av vare sig begrepp eller attribut för att fungera.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Det krävs friska arbetsplatser för att nya jobb ska skapas”

Våra arbetsplatser måste ”stress-saneras” för att nya jobb ska kunna skapas. Och arbetsmiljöverkets föreskrift kan bli ett viktigt hjälpmedel i detta arbete. Det skriver elva forskare i ett debattinlägg.

”Vi måste gå en rond för själen”

”Vi måste gå en rond för själen”

Det kan verka svårt att göra en psykosocial skyddsrond, men det behöver det inte vara. Skyddsombudet Camilla Falk i Oxelösund ger DA:s läsare en handfast manual.

Ångesten fäster när det blir tyst

Ångesten fäster när det blir tyst

Carl Linnaeus: Jag har lärt mig att godta mina regelbundna depressioner och parera dem genom att knarka musik.

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

”Vi tog inte ansvar för Aref eller Ali, utan de dog, Morgan Johansson”, skriver Elisabet Rundqvist.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Är det verkligen så här arbetsgivaren ser på vår tid?

Är det verkligen så här arbetsgivaren ser på vår tid?

Jag hoppas innerligt att arbetsgivarnas tokiga semesterkrav beror på otur i tänkandet, för vad blir annars nästa steg? Tvingad julledighet i mars eller påskledigt i december, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

Skäms inte för att själen är trasig

Skäms inte för att själen är trasig

På arbetet måste vi kunna tala lika öppet om den psykiska ohälsan som att kroppen värker, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”

”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”

Det är ingen lätt sak att förhålla sig till när arbetskamrater är en del av en organiserad kriminalitet – som bryter ner andra människor på jobbet, skriver Volvoarbetaren  Lars Henriksson.

”Det är en jävla tur att det finns händiga människor”

”Det är en jävla tur att det finns händiga människor”

Till alla er händiga, som jobbar så att vi andra har en fungerande maskin att köra eller en travers att åka i: I salute you, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

DA granskar skuggsamhället

Sverige har ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta. De arbetar för löner långt under de som svenska arbetare skulle acceptera och är mycket utsatta.

Stats­ministerns städerska: Den som pratar förlorar jobbet

Städerskans arbetsliv innan hon kom till statsministerns villa kantas av skällsord, hot och oärliga chefer. Här är hennes version. Om hur det är att jobba som papperslös i Sverige.

Bortstädad: Mannen som försvann

Han kom från Mongoliet, skadades allvarligt. Och försvann från landet. Han är bara en av många som mist eller nästan mist sitt liv i Sveriges nya laglösa arbetsliv.

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.

”Jag var inte ens en hund i chefens ögon”

Sverige har fått ett nytt laglöst arbetsliv. I industriområden, i skogen, inuti bilverkstäder och på byggen bor människor som kommit hit för att arbeta. Wilder sov i sin arbetsgivares garage i fyra och ett halvt år.

”Hon jobbade 60 timmar i veckan – utan lön”

Kvinnorna i skuggsamhället är utsatta. DA:s Elinor Torp berättar om utpressning, uteblivna betalningar, skador och löner som inte går att leva på.

Här är delegationen som ska stoppa brott i arbetslivet

Ola Pettersson, chefsekonom på LO, blir ordförande för regeringens satsning mot arbetslivskriminalitet. I dag presenterade arbetsmarknadsministern delegationen.  

Arbetsgivaren som ville vara laglig

Anto försökte göra rätt. Men konkurrerades ut av kriminella. Bolaget som anlitat hans firma var skyldigt honom miljoner. Svensk domstol lyfte inte ett finger, vittnar han om. Skulderna växte. Än i dag har Anto svårt att höra ljudet av kuvert som öppnas.

”Kriminella arbetsgivare måste bort”

Arbetslivskriminaliteten har fått politisk uppmärksamhet. På kort tid har många med makt vaknat, skriver Dagens Arbetes Elinor Torp.