De visste hur man landar i sig själv

Krönika Vi kämpar med vår mindfullnes i nedlagda industrilokaler. Männen som en gång jobbade där visste bättre än så, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

Året var 1989 och jag skulle fylla 20 år. Efter två år inom industrin var det dags att byta jobb. I samma stund som anställningskontraktet undertecknades ersattes enklare verkstadsarbete med mer avancerade uppgifter på en av landets äldsta ännu existerande karosserifirmor.

Här dominerade männen och de flesta hade långa anställningar bakom sig. Byggnaden med verkstadslokalerna som uppfördes 1974 kallades för ”de nya lokalerna”. Slitna leder, hörselnedsättningar och vibrationsskador var legio, och jag fick tips för att själv inte drabbas.

Under några minuter fick svetsrök och slipdamm en chans att lägga sig, medan själen fick en möjlighet att hinna ikapp.

Redan när min anställning bara var några veckor gammal fick jag möjligheten att vara med att bygga släpvagnar. Av erfarna män i blå overaller fick jag lära mig hantverket att forma och sammanfoga plåtar till en ram, och konsten att mäta upp och rikta en tolv meter lång konstruktion avsedd för allmän väg. En yrkesstolthet växte fram.

Men jag fick också lära mig något annat: att stycka upp arbetstiden och skapa utrymme för återhämtning under dagen.

Varje heltimme var det bara lokalradion och ljudet från läckande tryckluft som kunde höras i en annars tyst verkstad. Under några minuter fick svetsrök och slipdamm en chans att lägga sig, medan själen fick en möjlighet att hinna ikapp.

Och på lunchrasten låg männen med de blå overallerna utspridda över hela företaget: på bänkar i omklädningsrummet, på en lagom välvd plåt i verkstaden, ovanpå en förmansbod eller på lagret. En vila för att släppa trycket mellan ryggkotorna och en tupplur för att samla energi inför eftermiddagens hårda arbete.

Detta var långt före stresshantering och mindfulness fanns som allmänt begrepp, men det var precis detta man i själva verket ägnade sig åt.

Många år senare är mindfulness en trend. Människor kan åka flera mil för att tillsammans i en lokal varva ner från vardagsstressen.

Inte sällan i en gammal industrilokal bland föremål som lämnats kvar, de som ännu inte köpts upp av den lokala innekrogen. En travers som slutat lyfta balkar används nu som rekvisita. De stora omklädningsskåpen av plåt har släpats ut i lokalen, där hänger vi in våra kappor och rockar av finaste ull.

I en container på baksidan har slitna blå overaller slängts bland annat skräp, och golvet har sopats rent så de mjuka mattorna vi har under våra armar kan rullas ut. Doftljus tänds och snart är vi redo att finna oss själva.

Vi sjunker samstämmigt ner på våra mattor. På kropparna sitter kläder av funktionsmaterial i pigga färger och i händerna en mobil och en vattenflaska. Med en nästan hypnotisk stämma uppmanar ledaren oss att bara släppa allt, bara vara, samtidigt som vi i smyg låter hela världen få veta att vi befinner oss i Nuet – genom att posta det i olika sociala medier.

Så snart sessionen är över och vi förhoppningsvis har haft någon slags kontakt med vårt inre reser vi oss unisont upp, rullar ihop mattorna och stegar tillbaka till plåtskåpen, men först förbi ledaren som vill att vi drar våra kort genom kortläsaren. När dörren slår igen bakom oss lämnar vi budskapet om sinnesro och närvaro kvar i lokalen tills nästa gång det är dags.

Vi famlar och letar förgäves efter något som männen i de blå overallerna redan kände till. Insikten som vi längtar efter i lika hög grad som de snygga ”autenstiska” lokalerna, och föremålen vi förknippar dem med.

Männen i de blå overallerna var omedvetet medvetna om hur man landar en stund i sig själv, och det fanns inget behov av vare sig begrepp eller attribut för att fungera.

Håkan Wågvi