Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

De visste hur man landar i sig själv

21 augusti, 2020

Skrivet av Håkan Wågvi

Krönika Vi kämpar med vår mindfullnes i nedlagda industrilokaler. Männen som en gång jobbade där visste bättre än så, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

Om skribenten:

Håkan Wågvi har jobbat i 27 år inom verkstad och industri. I huvudsak med byggnation av tunga lastvagnar och tillverkning av maskiner åt förpackningsindustrin.

Jobbar idag som arbetsterapeut i Lund för att kunna stötta och hjälpa personer i sin vardag och i sitt yrkesliv.

Året var 1989 och jag skulle fylla 20 år. Efter två år inom industrin var det dags att byta jobb. I samma stund som anställningskontraktet undertecknades ersattes enklare verkstadsarbete med mer avancerade uppgifter på en av landets äldsta ännu existerande karosserifirmor.

Här dominerade männen och de flesta hade långa anställningar bakom sig. Byggnaden med verkstadslokalerna som uppfördes 1974 kallades för ”de nya lokalerna”. Slitna leder, hörselnedsättningar och vibrationsskador var legio, och jag fick tips för att själv inte drabbas.

Under några minuter fick svetsrök och slipdamm en chans att lägga sig, medan själen fick en möjlighet att hinna ikapp.

Redan när min anställning bara var några veckor gammal fick jag möjligheten att vara med att bygga släpvagnar. Av erfarna män i blå overaller fick jag lära mig hantverket att forma och sammanfoga plåtar till en ram, och konsten att mäta upp och rikta en tolv meter lång konstruktion avsedd för allmän väg. En yrkesstolthet växte fram.

Men jag fick också lära mig något annat: att stycka upp arbetstiden och skapa utrymme för återhämtning under dagen.

Varje heltimme var det bara lokalradion och ljudet från läckande tryckluft som kunde höras i en annars tyst verkstad. Under några minuter fick svetsrök och slipdamm en chans att lägga sig, medan själen fick en möjlighet att hinna ikapp.

Och på lunchrasten låg männen med de blå overallerna utspridda över hela företaget: på bänkar i omklädningsrummet, på en lagom välvd plåt i verkstaden, ovanpå en förmansbod eller på lagret. En vila för att släppa trycket mellan ryggkotorna och en tupplur för att samla energi inför eftermiddagens hårda arbete.

Detta var långt före stresshantering och mindfulness fanns som allmänt begrepp, men det var precis detta man i själva verket ägnade sig åt.

Många år senare är mindfulness en trend. Människor kan åka flera mil för att tillsammans i en lokal varva ner från vardagsstressen.

Inte sällan i en gammal industrilokal bland föremål som lämnats kvar, de som ännu inte köpts upp av den lokala innekrogen. En travers som slutat lyfta balkar används nu som rekvisita. De stora omklädningsskåpen av plåt har släpats ut i lokalen, där hänger vi in våra kappor och rockar av finaste ull.

I en container på baksidan har slitna blå overaller slängts bland annat skräp, och golvet har sopats rent så de mjuka mattorna vi har under våra armar kan rullas ut. Doftljus tänds och snart är vi redo att finna oss själva.

Vi sjunker samstämmigt ner på våra mattor. På kropparna sitter kläder av funktionsmaterial i pigga färger och i händerna en mobil och en vattenflaska. Med en nästan hypnotisk stämma uppmanar ledaren oss att bara släppa allt, bara vara, samtidigt som vi i smyg låter hela världen få veta att vi befinner oss i Nuet – genom att posta det i olika sociala medier.

Så snart sessionen är över och vi förhoppningsvis har haft någon slags kontakt med vårt inre reser vi oss unisont upp, rullar ihop mattorna och stegar tillbaka till plåtskåpen, men först förbi ledaren som vill att vi drar våra kort genom kortläsaren. När dörren slår igen bakom oss lämnar vi budskapet om sinnesro och närvaro kvar i lokalen tills nästa gång det är dags.

Vi famlar och letar förgäves efter något som männen i de blå overallerna redan kände till. Insikten som vi längtar efter i lika hög grad som de snygga ”autenstiska” lokalerna, och föremålen vi förknippar dem med.

Männen i de blå overallerna var omedvetet medvetna om hur man landar en stund i sig själv, och det fanns inget behov av vare sig begrepp eller attribut för att fungera.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

”Det krävs friska arbetsplatser för att nya jobb ska skapas”

Våra arbetsplatser måste ”stress-saneras” för att nya jobb ska kunna skapas. Och arbetsmiljöverkets föreskrift kan bli ett viktigt hjälpmedel i detta arbete. Det skriver elva forskare i ett debattinlägg.

”Vi måste gå en rond för själen”

Det kan verka svårt att göra en psykosocial skyddsrond, men det behöver det inte vara. Skyddsombudet Camilla Falk i Oxelösund ger DA:s läsare en handfast manual.

Bild av utbrändhet

När kroppen går in i krisläge

Plötsligt har din sjukfrånvaro blivit en diskussionsfråga med din chef. Du skärper dig men orkar knappt gå ur sängen. Skam skam skam. ”Vaddå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra.”

”Vi latar oss för lite”

Hjärnforskaren Agneta Sandström om att att utbrändheten ökar i vårt supereffektiva samhälle: ”Schemalägg inaktivitet i ditt liv!”

Själen tar också stryk

Den psykosociala hälsan har inte stått högt i kurs, varken hos fackföreningar, företagsledare eller Arbetsmiljöverket.

Är det verkligen så här arbetsgivaren ser på vår tid?

Jag hoppas innerligt att arbetsgivarnas tokiga semesterkrav beror på otur i tänkandet, för vad blir annars nästa steg? Tvingad julledighet i mars eller påskledigt i december, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

Skäms inte för att själen är trasig

På arbetet måste vi kunna tala lika öppet om den psykiska ohälsan som att kroppen värker, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”

Det är ingen lätt sak att förhålla sig till när arbetskamrater är en del av en organiserad kriminalitet – som bryter ner andra människor på jobbet, skriver Volvoarbetaren  Lars Henriksson.

”Det är en jävla tur att det finns händiga människor”

Till alla er händiga, som jobbar så att vi andra har en fungerande maskin att köra eller en travers att åka i: I salute you, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

Ligger vår framtid i en Pinup-kalender?

Kommer 2020 bli året då vi får en nakenkalender efter besöket hos tandläkaren eller blir det året där alla pinup-kalendrarna göms i stenåldersgrottan som sedan bommas igen för gott? Industriarbetaren Kennet Bergqvist funderar på efterdyningarna av den så kallade Kalendergate.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Marcus Bolin

Pappers: Kravet på 4 procent ligger fast

Trots lågkonjunktur och krisande tider för tidningspapper kommer Pappers fortsätta kräva fyraprocentiga lönepåslag för sina medlemmar.

Arbetsgivarna: Krympande kaka att fördela

Läge att ”besinna sig”, anser industrins chefsekonomer inför att de pausade löneförhandlingarna ska återupptas. Men facken kräver 3 procent från den 1 april.

”Våra beslut påverkar alla medlemmar”

Avtalsförhandlingarna drar snart i gång igen och Lizette Lindqvist är en av dem som har makt över resultatet.

”För många arbetare var det ingen hemester”

”Hemestern” är slut för alla som har så mycket pengar att det är exotiskt att inte resa utomlands. För oss andra börjar i stället kampen mot nollavtal och allt sämre anställningsskydd, skriver truckföraren Zara Biske.

IF Metall: Vår utgångspunkt är 3 procent

Industriarbetsgivarna har svårt att se något utrymme för höjda löner i höstens avtalsrörelse, men facket utgår fortfarande från sitt bud på 3 procents löneökningar.

Pontus Georgsson

Pappers: Slopa aktieutdelningarna

Företagen inom massa- och pappersindustrin bör avstå från aktieutdelningar. Det anser Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson som nu tecknat avtal om korttidsarbete med Industriarbetsgivarna.

LO och Svenskt Näringsliv: Förläng alla avtal

LO och Svenskt Näringsliv är överens. Nu uppmanar de alla fackförbund och arbetsgivarorganisationer att skjuta upp årets avtalsrörelse till hösten.

Industrin skjuter upp avtalsrörelsen

Facken inom industrin och arbetsgivarna säger ja till att skjuta fram avtalsrörelsen. Även Pappers förlänger avtalet. ”Vi befinner oss mitt i en pandemi. Det är inte läge att bråka om löner och villkor”, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.