Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

De visste hur man landar i sig själv

21 augusti, 2020

Skrivet av

Krönika Vi kämpar med vår mindfullnes i nedlagda industrilokaler. Männen som en gång jobbade där visste bättre än så, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

Om skribenten:

Håkan Wågvi har jobbat i 27 år inom verkstad och industri. I huvudsak med byggnation av tunga lastvagnar och tillverkning av maskiner åt förpackningsindustrin.

Jobbar idag som arbetsterapeut i Lund för att kunna stötta och hjälpa personer i sin vardag och i sitt yrkesliv.

Året var 1989 och jag skulle fylla 20 år. Efter två år inom industrin var det dags att byta jobb. I samma stund som anställningskontraktet undertecknades ersattes enklare verkstadsarbete med mer avancerade uppgifter på en av landets äldsta ännu existerande karosserifirmor.

Här dominerade männen och de flesta hade långa anställningar bakom sig. Byggnaden med verkstadslokalerna som uppfördes 1974 kallades för ”de nya lokalerna”. Slitna leder, hörselnedsättningar och vibrationsskador var legio, och jag fick tips för att själv inte drabbas.

Under några minuter fick svetsrök och slipdamm en chans att lägga sig, medan själen fick en möjlighet att hinna ikapp.

Redan när min anställning bara var några veckor gammal fick jag möjligheten att vara med att bygga släpvagnar. Av erfarna män i blå overaller fick jag lära mig hantverket att forma och sammanfoga plåtar till en ram, och konsten att mäta upp och rikta en tolv meter lång konstruktion avsedd för allmän väg. En yrkesstolthet växte fram.

Men jag fick också lära mig något annat: att stycka upp arbetstiden och skapa utrymme för återhämtning under dagen.

Varje heltimme var det bara lokalradion och ljudet från läckande tryckluft som kunde höras i en annars tyst verkstad. Under några minuter fick svetsrök och slipdamm en chans att lägga sig, medan själen fick en möjlighet att hinna ikapp.

Och på lunchrasten låg männen med de blå overallerna utspridda över hela företaget: på bänkar i omklädningsrummet, på en lagom välvd plåt i verkstaden, ovanpå en förmansbod eller på lagret. En vila för att släppa trycket mellan ryggkotorna och en tupplur för att samla energi inför eftermiddagens hårda arbete.

Detta var långt före stresshantering och mindfulness fanns som allmänt begrepp, men det var precis detta man i själva verket ägnade sig åt.

Många år senare är mindfulness en trend. Människor kan åka flera mil för att tillsammans i en lokal varva ner från vardagsstressen.

Inte sällan i en gammal industrilokal bland föremål som lämnats kvar, de som ännu inte köpts upp av den lokala innekrogen. En travers som slutat lyfta balkar används nu som rekvisita. De stora omklädningsskåpen av plåt har släpats ut i lokalen, där hänger vi in våra kappor och rockar av finaste ull.

I en container på baksidan har slitna blå overaller slängts bland annat skräp, och golvet har sopats rent så de mjuka mattorna vi har under våra armar kan rullas ut. Doftljus tänds och snart är vi redo att finna oss själva.

Vi sjunker samstämmigt ner på våra mattor. På kropparna sitter kläder av funktionsmaterial i pigga färger och i händerna en mobil och en vattenflaska. Med en nästan hypnotisk stämma uppmanar ledaren oss att bara släppa allt, bara vara, samtidigt som vi i smyg låter hela världen få veta att vi befinner oss i Nuet – genom att posta det i olika sociala medier.

Så snart sessionen är över och vi förhoppningsvis har haft någon slags kontakt med vårt inre reser vi oss unisont upp, rullar ihop mattorna och stegar tillbaka till plåtskåpen, men först förbi ledaren som vill att vi drar våra kort genom kortläsaren. När dörren slår igen bakom oss lämnar vi budskapet om sinnesro och närvaro kvar i lokalen tills nästa gång det är dags.

Vi famlar och letar förgäves efter något som männen i de blå overallerna redan kände till. Insikten som vi längtar efter i lika hög grad som de snygga ”autenstiska” lokalerna, och föremålen vi förknippar dem med.

Männen i de blå overallerna var omedvetet medvetna om hur man landar en stund i sig själv, och det fanns inget behov av vare sig begrepp eller attribut för att fungera.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Det krävs friska arbetsplatser för att nya jobb ska skapas”

Våra arbetsplatser måste ”stress-saneras” för att nya jobb ska kunna skapas. Och arbetsmiljöverkets föreskrift kan bli ett viktigt hjälpmedel i detta arbete. Det skriver elva forskare i ett debattinlägg.

”Vi måste gå en rond för själen”

”Vi måste gå en rond för själen”

Det kan verka svårt att göra en psykosocial skyddsrond, men det behöver det inte vara. Skyddsombudet Camilla Falk i Oxelösund ger DA:s läsare en handfast manual.

När kroppen går in i krisläge

När kroppen går in i krisläge

Plötsligt har din sjukfrånvaro blivit en diskussionsfråga med din chef. Du skärper dig men orkar knappt gå ur sängen. Skam skam skam. ”Vaddå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra.”

”Vi latar oss för lite”

”Vi latar oss för lite”

Hjärnforskaren Agneta Sandström om att att utbrändheten ökar i vårt supereffektiva samhälle: ”Schemalägg inaktivitet i ditt liv!”

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

”Vi tog inte ansvar för Aref eller Ali, utan de dog, Morgan Johansson”, skriver Elisabet Rundqvist.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Är det verkligen så här arbetsgivaren ser på vår tid?

Är det verkligen så här arbetsgivaren ser på vår tid?

Jag hoppas innerligt att arbetsgivarnas tokiga semesterkrav beror på otur i tänkandet, för vad blir annars nästa steg? Tvingad julledighet i mars eller påskledigt i december, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

Skäms inte för att själen är trasig

Skäms inte för att själen är trasig

På arbetet måste vi kunna tala lika öppet om den psykiska ohälsan som att kroppen värker, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”

”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”

Det är ingen lätt sak att förhålla sig till när arbetskamrater är en del av en organiserad kriminalitet – som bryter ner andra människor på jobbet, skriver Volvoarbetaren  Lars Henriksson.

Sjuka Samhall: Fackets roll

Samhallanställda känner sig svikna av facket

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”LO kan inte göra så jädra mycket”

”LO kan inte göra så jädra mycket”

Nu kommer krav på ett fack för Samhalls anställda, men LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson anser att det snarare är politikerna som måste ta ett större ansvar.

”Vi måste ta till oss av kritiken och göra mer”

”Vi måste ta till oss av kritiken och göra mer”

Vi har utbildningar för förtroendevalda och skyddsombud. Vi har både lokala och centrala förhandlingar. Men det räcker inte, skriver IF Metalls Susanne Östh.

GS: Eget Samhallfack får mindre tyngd

GS: Eget Samhallfack får mindre tyngd

LO-förbunden behöver varandras kompetens för att på bästa sätt stötta Samhalls anställda, skriver Tony Berggren, GS.

”Var är ni i debatten om Samhall?”

”Var är ni i debatten om Samhall?”

Facken som Samhall har avtal med lyser med sin frånvaro när det kommer till att stötta skyddsombuden lokalt. Var är ni i den här frågan? skriver regionala skyddsombudet Richard Fredriksson på Fastighetsanställdas förbund.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Skapa ett Samhallfack

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.