”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Om skribenten

Håkan Wågvi har jobbat i 27 år inom verkstad och industri. I huvudsak med byggnation av tunga lastvagnar och tillverkning av maskiner åt förpackningsindustrin.

Jobbar idag som arbetsterapeut i Ängelholm för att kunna stötta och hjälpa personer i sin vardag och i sitt yrkesliv.

KRÖNIKA Industriarbetare styr inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen. Därför behövs en anställningstrygghet värd namnet, skriver Håkan Wågvi, arbetsterapeut och tidigare industriarbetare.

Det fanns en tid då det var lite fult att byta jobb. Den som gjorde det kunde mötas av misstänksamhet och besvikna miner. Den som bytte ofta kallades hoppjerka och var inte att lita på.

I dag är inställningen snarare den motsatta. Den som varit på samma ställe i mer än fem år betraktas i bästa fall som lojal, men kan också bli anklagad för att vara förändringsfientlig.

I moderna tider som dessa är det även okej att byta yrke och bransch helt och hållet. Så gjorde jag, och står nu med ena foten i en skyddssko och den andra i en sandal och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till frågor som en gång var så viktiga.

Det sägs att upplevelser i barndomen påverkar oss för resten av livet. Jag kan intyga att detsamma gäller för arbetslivet. Den som en gång blivit präglad av industrin bär dessa erfarenheter med sig hela vägen till pensionen – i stort som i smått.

När jag varje morgon står framför den tunna pekskärmen för att stämpla in på min mottagning ser jag en stor stämpelklocka i grön hammarlack signerad Ericsson framför mig. Rädslan att få avdrag för sen ankomst finns alltjämt där trots att jag faktiskt vet att jag själv bestämmer över min arbetstid.

När jag hör mina kollegor prata om arbetsmiljö i termer om otydliga uppdrag och att färgen på väggarna känns dyster tänker jag istället på osäkra anställningar och risken för fallolyckor och vibrationsskador. Och när jag pratar om anställningstrygghet kan jag på kollegornas tomma blickar förstå att frågan inte alls är någon het potatis här.

Det kan handla om en bankkris i USA eller en pandemi med sitt ursprung i Asien som kastar en käpp i hjulet.

Arbetsmarknaden för legitimerad personal inom vården är så beskaffad att det inte föreligger någon risk att bli utan jobb. Här är personalbrist mer regel än undantag. Här är man också immun mot den lömska konjunkturen som utan förvarning kan falla ihop, med följden att anställda skickas ut i en osäker arbetslöshet.

Personalen är väl medveten om både situationen och det egna värdet. Så till den milda grad att en del till och med undviker fasta anställningar då vinsterna med att hålla sig lite vid sidan av är stora, och riskerna små.

Marknaden finns alltid där. Du kan välja och vraka bland uppdragen. Inte ens din ålder eller antal år inom yrket påverkar möjligheterna. Man kan säga att det råder en slags passiv anställningstrygghet där engagemanget läggs på individuell utveckling i stället för att samlas för att ta striden om arbetsrätten.

Inom industrin är situationen en helt annan. Här bestäms verksamheten utifrån förutsättningar som skapas på en fri marknad, men också av aktieägare som gärna ser svarta siffror i rapporten.

Principen är enkel: företagen måste ha produkter som någon vill ha och kan betala för. Men här kan en mängd olika saker ställa till det. Det kan handla om en bankkris i USA eller en pandemi med sitt ursprung i Asien som kastar en käpp i hjulet. Det kan också handla om att enskilda företag gör en felsatsning, eller inte alls hänger med i utvecklingen, blir omkörda av sina konkurrenter och därför kastas ut i kylan.

Till skillnad från vården finns det inom industrin inte någon offentlig finansiering och ett givet kundunderlag med etiska frågeställningar att hänvisa till. Varje gång marknaden sviktar och orderstocken krymper måste kostnader kapas. Ett klassiskt spel följer där den ansvarige för verksamheten ser sig tvungen att för aktieägaren visa handlingskraft i syfte att säkerställa företagets fortlevnad genom en plan för framtida avkastningar, men också för att säkra sin egen position. En intressekonflikt mellan arbetarna och arbetsgivaren uppstår sedan när information om minskad orderingång och höga personalkostnader leder till tal om uppsägningar.

Under omständigheter som dessa krävs en aktiv anställningstrygghet för att skapa arbetsro och en dräglig tillvaro för den redan hårt prövade industriarbetaren. Då kan en lag om anställningsskydd som är värd sitt namn vara en bra början.