Tystnadskultur och mobbning – larm från anställda på Volvo i Olofström
Man tog sitt liv efter konflikt om omplacering ”Oerhört hårt”
Publicerad 2024-03-30, 06:00 Uppdaterad 2024-04-04, 13:48
Ing-Marie Gustavsson är ingen Volvoarbetare. Ändå jobbar hon på Volvo – som diakon på Volvo Cars i Göteborg.
Som diakon, anställd av Svenska kyrkan, är det Ing-Marie Gustavssons uppgift att vara ett stöd när det kniper. På ett mentalt sätt. På fabriksgolvet.

– Jag erbjuder samtal till dem som jobbar där, om deras privatliv, säger hon.
Vad kan de samtalen handla om?
– Det avgör den person som kommer till mig. Oftast handlar det om relationer. Personen som man lever tillsammans med, och som man kanske ska separera ifrån. Det kan också handla om ens relation till sina egna föräldrar, sina barn, sin chef eller sina arbetskamrater.
Dystra saker?
– Ja, ibland kan det ju också handla om en svår sjukdom i familjen. Eller för att man har drabbats av sorg för att någon nära anhörig har dött. Eller att man är orolig för sina barn.
Upplever du att samtalen gör skillnad?
– Ja, det gör jag. Och det känns fint. Särskilt när någon – efter ett antal samtal – hittar nya perspektiv och kan gå vidare i livet på egen hand igen.
Jobbar du bara på ”golvet” när du är på Volvo?
– Nej, jag jobbar över hela Volvo Cars. Så jag möter även dem som jobbar med ekonomi, utvecklingsarbete och liknande.
Vilka upplever du är mest behov av samtal och stöd – kollektivanställda eller tjänstemän?
– Alla människor har behov av det. Det finns ingen skillnad där. Alla är vi människor som hamnar i situationer som vi inte alltid hanterar.
Är du intresserad av bilar?
– Inte så mycket av det rent tekniska. Jag skulle aldrig klara av att renovera en bil. Men jag kan verkligen fascineras av bilar som jag tycker är vackra. Om jag till exempel ser en P1800, så – wow!
Har du själv en bil?
– Ja, en Volvo V40. En modell man inte tillverkar längre.
Finns det någon bilmodell som Gud glömde, tror du?
– Ha ha! Nä, så mycket kan jag inte om bilar, så det kan jag inte uttala mig om!