Industriarbetarnas tidning

Tillbaka till livet efter coronan

19 oktober, 2020

Skrivet av

Hårdträning En dag i april slog corona­n till, och den slog hårt. Men bilmekanikern Fredrik har bestämt sig – han ska ha sitt liv tillbaka.

Fredrik Olehag. Foto: Åke Ericson

Fredrik Olehag

Ålder: 45 år.

Jobb: Bilmekaniker på Haag & Carlsson, Nyköping. Skyddsombud.

Bor: En villa i Tystberga utanför Nyköping, på väg att flytta till lägenhet.

Familj: Två snart vuxna barn som bor i en annan stad. Mamma, två systrar.

Kör: En Hyundai i30. Sålde sin dragracingbil, en T-23 Altered, förra året.

En solig dag i slutet av maj kliver Fredrik äntligen ut från Nyköpings lasarett. Mamma bär väskan, själv är han koncentrerad på att gå. Rullatorn tackade han nej till. ”Den hämtar jag när jag är 80”, sa han till personalen när de tog avsked efter nästan två månader.

Fredrik Olehag är 45 år, har just lärt sig att gå på nytt och lärt sig att skriva. Sedan han var liten har han älskat bilar, men i dag är det mamma Marianne som får köra – hans körkort har dragits in. Med försiktiga steg vaggar han mot den framkörda bilen.

Fåglarna kvittrar. Fredrik kan känna dofterna, den svaga vinden i sitt hår. I dag börjar resan tillbaka till livet. Den kommer att bli lång.

Fredrik brukar inte låta sur. Men när hans syster var orolig och ringde honom i början av april skällde han ut henne. Vad ville hon honom? Hon förstod att något var väldigt fel. Efter tolv sekunder la hon på, ringde ambulansen. Hade det dröjt en dag hade det antagligen varit försent.

Det hade börjat som en vanlig förkylning. Fredrik blev hemma några dagar från bilverkstan där han jobbar. Febern höll i sig, över 40 grader tre dagar i sträck. Kunde det vara corona? Han ringde vårdcentralen, de lugnade honom.

Sedan var det som om kroppen somnade in. Fredrik messade chefen att han nog måste till sjukhus.

Nästa sak han minns är att han ligger i en ambulans två dagar senare. Personal i skyddskläder. Syrevärdet i hans blod var extremt lågt, han fick syrgasmask. Sms:et till chefen hade aldrig gått iväg.

Fredrik kördes i ilfart till lasarettet, lastades av, sövdes ner direkt. Han föll ner i en drömvärld, en nintendovärld. Barndomsminnen, ett bilmuseum i Tumba, saker som aldrig hänt kändes verkliga.

När han vaknade: Ett ljust rum, människor täckta med skyddskläder, maskiner. Han var på ett sjukhus, men vilket?

– Försök att röra på dig, sa en sköterska.

Det gick inte. ”Vad fan hade hänt?”, undrade han.

Försök att röra på dig, sa en sköterska.
Det gick inte. Vad fan hade hänt?

Fredrik när han kom in till sjukhuset i april. Han fick syrgas, men det räckte inte. En kort stund efter att bilden togs sövdes han ner och lades i respirator. Foto: Privat.

Fredrik trodde att han sovit ett dygn. I själva verket hade han varit nedsövd i tre veckor. Under den tiden, fick han veta, hade han svävat mellan liv och död. Hans njurar hade lagt av flera gånger. Försäkringskassan hade ringt och krävt att få prata med honom (Nej, jag kan inte väcka honom, sa läkaren). Ute i samhället hade coronasmittan nått en topp. Två tusen människor hade dött. Fredrik hade förlorat 18 kilo.

Han försökte sätta sig upp, men kroppen var som ett geléhallon. Så mycket små muskler som tynat när han varit stilla, rörelsemönster som övats in hela livet som var borta.

Vänsterhanden var blå, skadad av att han legat på den. Läkaren tryckte en tandpetare mot armen. Huden buktades in, Fredrik kände ingenting. ”Jaha, nu blir jag en enarmad bandit”, tänkte han. Han hängde som en trasdocka mellan sköterskorna som försökte hjälpa honom att gå.

I rummet gled människor förbi i vita kläder och visir. Endast gympadojorna skilde dem åt. ”Nu kommer hon med rosa skorna.” Förkläden och engångshandskar byttes i rask takt. Golv och instrument spritades.

Läkaren frågade om mardrömmar, minnen. Men huvudet var det inget fel på, trots syrebristen. Det var som om någon placerat en vuxen hjärna i en bebis kropp.

Hoppfullt trots lång rehabilitering

Behovet av rehabilitering för personer som haft svår covid är stort och det saknas fortfarande kunskap.

Överläkare Kristian Borg på rehabkliniken på Danderyds sjukhus i region Stockholm säger att ungefär två tredjedelar av patienterna har motoriska problem. Musklerna är trötta efter att man varit nedsövd. Han bedömer att de flesta kommer att bli bra om de fortsätter träna – elle­r ha en motorisk nedsättning som går att leva och arbeta med.

Mer orolig är han för den sista tredjedelen, som har kognitiva problem, som dåligt minne eller sämre koncentration – förmågor man behöver ha för att klara dagens arbetsli­v.

Flera gånger om dagen fick han rehab för att stärka musklerna. I början var en 33 centiliters läsk svår att lyfta. Han försökte skriva, huvudet visste vad han ville, men det som kom ut på papperet var något annat. Han kunde inte gå på toa, inte borsta tänderna.

– Sånt man tar för givet. Man får börja från början, säger han i telefon från sjukhussängen, när vi pratar en bit in i maj.

Så småningom gick det lite bättre. Han kunde gå med gåstol, det han skrev gick att läsa.

– Som en femåring ungefär.

Vänstra lillfingret vaknade till liv. Han flyttade till en rehabavdelning. Isolerad i rummet med bara datorn blev det tråkigt. Han saknade sina barn som bor i en annan stad. Men maten var god. Han skickade veckomenyn till chefen på verkstan. ”Vi vill ha tillbaka dig”, sa chefen. ”Men ta din tid.”

– De har ställt upp till hundra procent.

Kanske var det Fredriks envishet som fick honom att inte åka in till sjukhuset tidigare. Men samma envishet hade han nytta av nu.

Han tränade hårt. Han ville ut. Till slut var han redo.

Första gången vi träffar Fredrik har det gått en dryg vecka sedan han fick lämna sjukhuset. Vi ses utanför hans mammas hus där han bor tillfälligt, sätter oss vid ett träbord, noga med att inte hamna för nära varann. Folkhälsomyndigheten rapporterar färre dödsfall nu, men coronan är högst närvarande. Solen värmer och i parkerna samlas unga. Fredrik är orolig, förstår de inte?

– Tegnell har tjatat om sjuttio plus, sjuttio plus. Så vet man att det är tonåringar som får det. Det finns en slapphet i Sverige.

Vänster arm ligger i en hård, beige handske. Ringfingret har vaknat, men pekfinger och långfinger känner han inget i. Han är rädd att skada sig utan att märka det, kan inte plocka upp saker från golvet. Och han kan definitivt inte skruva på bilar, fast han inget hellre vill.

– Jag har alltid jobbat. Jag har aldrig varit sjuk. Jag har tagit en alvedon och gått till jobbet. Jag har gått till jobbet med brutna revben, bruten fot.

När Fredrik vaknade kunde han inte röra vänsterarmen. Nu kommer känseln sakta tillbaka, men fortfarande kan han inte använda handen fullt ut. Foto: Åke Ericson

Inte kan han köra heller. Sedan han var liten har intresset funnits där: moppar, meka, fart. Sin första bil köpte han när han var 19, en babyblå 240. Sedan kom dragracingen, upp i 300 knyck på sju sekunder, adrenalinkicken. Nu får han inte köra ner till Coop.

Det han kan göra är att gå. Två kilometer orkar han, tre gånger om dagen. Förra veckan var det en kilometer. Han säger att han går som en pingvin.

– Och pulsen går upp, jag blir andfådd.

Försök öka takten och gå kortare, säger läkaren. Det gör Fredrik, han vill bli frisk. Han går, tränar handen, sträcker axlarna som dragit ihop sig under dvalan.

– Jag är tjurskallig, jag vill att det ska gå fortare. Men det i sig blir jag utmattad av.

Promenader, promenader, promenader, var det som Fredrik ordinerades i början. Först någon kilometer, sedan två, sedan betydligt mer, på vägarna runt Tystberga och Nyköping. Foto: Åke Ericson

Ibland får mamma stoppa honom – du får inte lyfta så tungt! Men hon vet att Fredrik är envis, har alltid varit.

Som med dyslexin, säger han. Det är bara att bita ihop och lära sig förstå orden, annars kan han inte läsa biltidningar.

Fredrik börjar bli trött av att sitta och prata. Innan vi avslutar frågar jag om det är något han vill ändra med sitt liv jämfört med före coronan. Allra mest vill han bara tillbaka, till jobbet, vännerna, ta hand om sina nära.

– Och inte grubbla så mycket. Jag höll på att dö, men det är bara att släppa och gå framåt.

När vi någon vecka senare hörs på telefon är han frustrerad. Vänsterhanden blir inte bättre.

– Rehab är ett skämt, säger han.

Han bollas runt, 1177 säger en sak, vårdcentralen en annan, någon tid för sjukgymnastik får han inte.

– Om jag skulle göra som de ville skulle jag bli helt apatisk. Jag är inte sån att jag sitter hemma och kollar på tv. Jag vill göra saker.

Så han fortsätter träna. Han har flyttat hem till sitt eget hus, men fortfarande är det mamma eller kompisar som skjutsar.

– Och jag åker buss! Det har jag inte gjort sen gymnasiet.

Nästa gång vi ses är på Haag & Carlsson, bilverkstan där Fredrik jobbar. Det har blivit mitten av augusti, dödstalen är lägre, men oron för corona finns kvar. Det är fortfarande viktigt att hålla rent och i stora hallen är det ljust och välsopat.

– När tror du att du kan börja jobba?

– Om fjorton dar! Det säger Försäkringskassan i alla fall.

Fredrik och chefen Jörgen Jonsson skrattar högt tillsammans. Det finns inte en chans att Fredrik kan vara tillbaka i verkstan om ett par veckor. Inte för att han inte vill, men ska man meka med bilar behöver man två händer, med fun­gerande fingrar.

Jörgen har sett hur Fredrik tappar kraft när han varit i gång ett tag.

– Du blir liksom seg.

– Jag klarar inte att hålla normalt tempo, säger Fredrik.

Kroppen har ändå läkt under sommaren. Fredrik är glad och pigg, skojar med jobbarkompisarna. Den beiga handsken på vänsterhanden har bytts ut mot en svart, nättare. Under juli har han träffat kompisar, grillat, äntligen fått vara med barnen. De dagliga promenaderna har blivit längre, ibland över en mil. Han har fått ett par tider hos neurolog och kiropraktor. Men mest tränar han själv. Tre timmar per dag kan det bli. Styrka och simning. Inte för att nån säger åt honom, utan för att han vill tillbaka till livet, snabbt.

Det kliar i fingrarna när han ser bilarna. Mathias Walfridsson ber honom kolla frambromsen på en Rolls Royce medan han själv trycker ner pedalen.

– Den har dubbla bromsok fram, det är första gången jag ser det.

Bilen från 1970 hör inte till de vanliga bilarna som Fredrik är van att meka med på verkstan.

Var det här på jobbet han blev smittad? Mekanikerna sitter i kundernas bilar, rör reglage och knappar med händerna. Men smittan kan lika gärna funnits på Ica.

Klart är att ett par personer till insjuknade några dagar efter Fredrik. Chefen Jörgen berättar att det blev ett stort stresspåslag i verkstan.

– Vi visste inte hur vi skulle gå vidare.

Nu blev det än viktigare med hygienen. Plasthandskar gick åt i rasande takt. Handtvätt, desinficering, torka ytor. Miljövänliga tyghanddukar fick bytas mot pappershanddukar.

Hade de inte handsprit tillverkade de själva av rödsprit eller spolarvätska.

– Men just spolarvätskan är lite brandfarlig, säger Fredrik.

Det är ungefär tionde gången Fredrik är här och hälsar på, mamma skjutsar och hämtar. Han har också gått ut och ätit med gänget. Första gången de sågs var det några som inte kände igen honom. Han var mindre, och pipskägget hade blivit ett helskägg.

– Vi får se hur det blir med det där … säger han och stryker sig över kinderna.

Frågan om när han ska komma tillbaka kan han inte svara på. Kanske kan det bli deltid i oktober, han hoppas.

– När handen vaknar ska jag vara fit for fight.

– Jag pushar inte dig att komma tillbaka, jag pushar för att du ska bli frisk. Det har jag gjort från dag ett, säger Jörgen.

– Det vet jag, säger Fredrik.

Det känns ovant att trampa ner kopplingen. De senaste månaderna har Fredrik suttit på passagerarsätet i sin kopparfärgade Hyundai. Nu sitter han vid ratten.
I slutet av augusti gjorde han ett test hos läkaren som bevisar att han är lämplig att köra bil. Han har sitt körkort igen. Äntligen slipper han vara beroende av andra, ta upp deras tid för att ta sig någonstans.

Kopplingen, backen, gasen det sitter ju där, djupt i ryggmärgen, precis som vanligt. Fredrik svänger ut på vägen och kör de 500 meterna ner till Coop. I morgon ska han ta bilen till gymmet.

Fotnot: I mitten av oktober hoppas Fredrik kunna börja jobba deltid eller arbetsträna i bilverkstan. En läkarundersökning har visat att nervbanorna i vänster underarm är av, och de växer långsamt. Han har tid på en avdelning för handkirurgi, och har fått en rehabplan. När och om handen blir bra vet han inte. Han fortsätter att träna.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Samhall struntar i smittan

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

Samhall i Sörmland: Vi har gjort så mycket vi kan

Samhall i Sörmland: Vi har gjort så mycket vi kan

Anställda på Samhall i Sörmland kritiserar att de skickats ut under coronapandemin utan rätt skyddsutrustning. Fredrik Nilsson, distriktschef Sörmland/Gotland, svarar.

Får inte desinficera bilarna – ”ratten torkar ut”

Får inte desinficera bilarna – ”ratten torkar ut”

Samhalls bilar får under pandemin inte rengöras med något annat än en fuktad trasa. Medel förstör interiören.

Tillbaka till livet efter coronan

Tillbaka till livet efter coronan

I april slog corona­n till, och den slog hårt. Men bilmekanikern Fredrik har bestämt sig – han ska ha sitt liv tillbaka. Lyssna på det inlästa reportaget här.

”Jag vill att det ska gå fortare”

”Jag vill att det ska gå fortare”

Covid-drabbade Fredrik, som DA tidigare har berättat om, är nu ute från sjukhuset. Han blir starkare för var dag, men det är lång tid kvar innan han är återställd.

”Sjukdomen kan drabba alla – folk fattar inte det”

”Sjukdomen kan drabba alla – folk fattar inte det”

Bilmekanikern Fredrik, 45 år, låg nedsövd i respirator i tre veckor. Nu vill han varna för hur hårt covid-19 kan slå – även mot dem som inte är gamla.

Frågetecken kring Samhalls desinfektionsmedel

Frågetecken kring Samhalls desinfektionsmedel

I ett helt år har Samhall använt desinfektionsmedel som de anställda tillverkar själva. Om medlet inte hanteras rätt fungerar det inte. Richard Fredriksson, regionalt skyddsombud, kräver att Samhall plockar bort medlet.

Coronasmittade städade skola – ”en lek med människors liv”

Coronasmittade städade skola – ”en lek med människors liv”

Emilia städar på en skola i Mellansverige och blev nyligen sjuk i covid. Här berättar hon med egna ord.

Hon vill skydda de oskyddade

Hon vill skydda de oskyddade

Maj-Len är allas Maj-Len, den Samhall­städarna vänder sig till när de inte orkar mer. Men ibland säger även hennes kropp ifrån.

Irritation över Holmens extra utdelning

Irritation över Holmens extra utdelning

En halv miljard i extra utdelning ska kompensera aktieägarna för förra årets halverade utdelning. Samtidigt blir de anställda utan kompensation för uteblivna löneökningar 2020.

Sjuka Samhall

HR styr allt men slipper ta ansvaret

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.

Frågetecken kring Samhalls desinfektionsmedel

I ett helt år har Samhall använt desinfektionsmedel som de anställda tillverkar själva. Om medlet inte hanteras rätt fungerar det inte. Richard Fredriksson, regionalt skyddsombud, kräver att Samhall plockar bort medlet.

Coronasmittade städade skola – ”en lek med människors liv”

Emilia städar på en skola i Mellansverige och blev nyligen sjuk i covid. Här berättar hon med egna ord.

Samhalls vittnen – fler röster från hela landet

Samhalls vittnen – fler röster från hela landet

”Det finns inget människovärde kvar överhuvudtaget.” Det skriver en av alla anställda på Samhall. Medarbetare och chefer från norr till söder hör av sig för att berätta om situationen på det statligt ägda företaget.

Hon vill skydda de oskyddade

Maj-Len är allas Maj-Len, den Samhall­städarna vänder sig till när de inte orkar mer. Men ibland säger även hennes kropp ifrån.

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar äldreboenden, mataffärer och gym. Utan skydd. Lyssna på det inlästa reportaget om Samhalls städare, som glömdes bort i pandemin.

Samhall – från stiftelse till bemanningsbolag

Samhall – från stiftelse till bemanningsbolag

Samhall har förändrats mycket genom åren. Konflikten mellan uppgiften att erbjuda personer med funktionsnedsättning ett meningsfullt och utvecklande arbete och kraven på lönsamhet har präglat verksamheten under senare år.

Dagens Arbete granskar Samhall

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.