Bonusmiljonerna berör inte bara några chefer

PERSPEKTIV 117 miljoner kronor extra till cheferna. En liten del av helheten, men en stor fråga för ett företag som vill gå i takt med tiden. Och som snart ska ge sina anställda ett nytt bonussystem.

117 miljoner kronor är mycket pengar. Precis så mycket som AB Volvos chefer kan få som en extra belöning, utöver sin vanliga lön, om nu bolagsstämman säger ja den sista mars.

117 miljoner kronor kan å andra sidan vara nästan en skitsumma. Även ur ett Volvoperspektiv. Koncernen betalade i fjol ut löner och ersättningar på sammanlagt 40 887 miljoner kronor.

En skitsak? Knappast. Bonusmiljonerna handlar om andra, större värden. Som att gå i takt med sin tid. En tid då företagen strävar att ligga högt på ESG-skalan; E som environment (miljö), S som i socialt ansvarstagande och G som i governance (att företaget styrs på ett schysst sätt).

Den som läser AB Volvos senaste årsredovisning förstår att det här är en tillverkare av lastbilar, anläggningsmaskiner och bussar som vill vara ett med sin tid. Elektrifiering, fossilfria transportsystem, bränsleceller ihop med tyska Daimler. En ny spännande, hållbar logistikframtid kan skönjas och där ska det svenska företaget ligga i framkanten. Annars dukar det under.

I fjol stängde pandemin Volvofabrikerna i över en månad. Med coronakrisen förvann en fjärdedel av försäljningen, tusentals anställda gick ner i arbetstid och inkomst. Staten sköt till miljarder i stöd så att företaget inte behövde säga upp sina anställda. Istället kunde man invänta uppgången som faktiskt kom snabbare än väntat, efter semestrarna.

Bra för de anställda – som slapp arbetslöshet och en urholkad a-kassa. Bra för företaget – inga uppslitande uppsägningsförhandlingar, inget kostsamt rekryteringsarbete när efterfrågan väl tog fart.

Alltså raka motsatsen till hur det var efter finanskrisen 2009. Då hamnade företaget på efterkälken i konkurrensen när man skulle börja återanställa medan konkurrenterna runtom i Europa hade kunnat behålla sin personal med hjälp av stödinsatser från sina respektive regeringar.

Nu, med statens korttidsstöd, fanns kompetensen på plats även i de svenska fabrikerna när det var dags för återstart.

För att klara överbryggningen och kunna behålla sina anställda fick AB Volvo i fjol sammanlagt 2 672 miljoner i statligt stöd. Skattebetalarna i Sverige, Frankrike och Kanada stod för pengarna. En mindre del av dessa, 487 miljoner kronor, har nu betalats tillbaka till den största bidragsgivaren, svenska staten.

Hela stödsumman behövdes alltså inte eftersom företaget kom ur coronakrisen snabbare än väntat. Ja, återhämtningen var så pass kraftfull att man nu till och med kan tänka sig att plussa på chefsbonusarna till 117 miljoner kronor. Nära nog en fördubbling jämfört med året innan då vinsten nästan var dubbelt så hög. Hänger ni med?

Den debatt och det uppskruvade tonläge som bonusmiljonerna har utlöst kan knappast ha överraskat AB Volvos styrelseordförande Carl-Henrik Svanberg. I fjol pressades han om aktieutdelningarna. Skulle verkligen ägarna få utdelning när pandemin förlamade verksamheten och staten kom till undsättning?

Den 19 mars hette det att det inte skulle bli någon extra utdelning till aktieägarna, bara den ordinarie.

Den 12 maj drogs även den ordinarie aktieutdelningen in. Noll kronor, precis som under finanskrisen.

Nu är det åter klackarna i taket. Bolagsstämman om tre veckor väntas säga ja till förslaget om en rekordstor utdelning till ägarna, inklusive en extra utdelning eftersom det inte blev någon i fjol. Den största i AB Volvos historia: över 30 miljarder kronor.

Betydligt högre än de förra rekordnoteringarna från toppåren 2019 och 2007 då 20 miljarder delades ut vardera året.

Årets utdelning är dessutom betydligt mer än de 22 miljarder kronor som koncernen i fjol investerade i fasta tillgångar (maskiner, byggnader mm) och forskning och utveckling.

AB Volvo kompenserar sina ägare frikostigt, men inte extremt rundhänt. Sedan millennieskiftet har koncernen delat ut 189 miljarder kronor. Vilket motsvarar drygt hälften av vinsten (rörelseresultatet före räntor och skatt) under samma period.

Våren är bolagstämmornas och aktieutdelningarnas tid. Därmed också den återkommande diskussionen om bonus och aktieutdelningar, om förmögenhetsskillnader och rättvisa.

För några veckor sedan kom den årliga rapporten från LO och makteliten i Sverige. Den visar det som vi tycks ha vant oss vid. Är det någon elit som drar ifrån så är det direktörerna i de stora börsnoterade företagen.

Nu går det 60 genomsnittliga industriarbetarlöner på en storbolagschef. Klyftorna har vuxit sedan 1980 då en direktörslön motsvarade 9 industriarbetarlöner.

Det var då – efter några decennier med krympande klyftor – som ojämlikheten åter tog fart med högre chefslöner, bonusar och generösa aktieutdelningar. Med bonus som incitament skulle företagsledarna sporras att vässa företagen, var det tänkt. Men blev det så?

Den brittiske ekonomen Andrew Smithers har undersökt effekterna av vad han kallar ”bonuskulturen”. Mer pengar ger inte automatiskt mer investeringar.

Förr kunde politikerna stimulera företagens investeringar genom att exempelvis sänka bolagsskatten. Det fungerar inte längre, enligt Andrew Smithers. Sänkta bolagsskatter sätter numera inte fart på företagens investeringsvilja.

Bonuskulturen har höjt tröskeln för investeringar. Nu måste en investering ge mycket mer pengar tillbaka och på kortare tid än vad som var normalt förr. Annars blir det ingen investering.

Denna kultur bromsar satsningar i ny teknik och produktionen blir lidande, produktiviteten mattas av, enligt Smithers. Därför ger höga bonusar och frikostiga utdelningar i förlängningen lägre tillväxt, anser han. Belöningarna till chefer och ägare tar mer och mer av företagens kassor, investeringarna allt mindre, är hans slutsats i boken Productivity and the Bonus Culture.

I alla de brittiska och amerikanska företag han undersökt mellan åren 1990 och 2017 sjönk investeringarnas andel av kassaflödet från 90 till 72 procent. Samtidigt ökade utdelningarnas andel från 26 till 45 procent.

Få skulle nog påstå att AB Volvo har hackat sig fram under senare år. Koncernen har tvärtom varit en väloljad vinstmaskin och sitter numera på stora finansiella tillgångar. Bara under ett enda kvartal superåret 2019 drog företaget in lika hög vinst som under ett helt normalår. AB Volvo går in i teknikskiftet utifrån en stark position.

De 117 miljonerna har utlöst en ny bonusdiskussion. Om riskerna med en kultur som tenderar att sprida sig neråt i organisationen och vidare ut i samhället.

Bonusdiskussionerna kommer och går. Senast vi hade en var efter finanskrisen då belöningsformerna inom finanssektorn påstods ha påskyndat kraschen. Då, efter krisen, synade LO:s utredare bonuskulturen i rapporten Makteliten – mycket vill ha mer.    

Där uppmärksammades bland annat belöningsarrangemangen i AB Volvo med bonus till cheferna och ett vinstdelningssystem för övriga anställda. Kostnaden för ett par hundra chefers bonus låg ungefär 50 procent över kostnaden för den vinstdelning som 28 000 Volvoanställda fick ta del av, enligt rapporten.

Vinstdelningssystemet för de Volvoanställda har funnits sedan tidigt 1980-tal. Det har under åren gett Volvoarbetarna välkomna extrapengar. I år kan de anställda komplettera den senaste lönehöjningen – i snitt 850 kronor mer i månaden plus 20 000 kronor i engångsbelopp – med den vinstdelning som avsattes för några år sedan och som nu kommer de anställda till godo.

Men i början av året meddelade AB Volvo att det gamla vinstdelningssystemet ska ersättas med ett nytt. Hur det kommer att utformas återstår att se. Efter de 117 miljonerna saknas knappast argument för de fackliga förhandlarna.