De anställda ger inte upp om Kvarnsveden

Nedläggningshot Stämningen på golvet på Kvarnsveden är ”förvånansvärt god”, berättar huvudskyddsombudet Janne Grundelius. Medarbetarna på Stora Enso Kvarnsveden hoppas fortfarande att bruket kan räddas.

I likhet med sina 439 arbetskamrater kom nedläggningsbeskedet mer eller mindre som en chock för Janne Grundelius. Att Dalarnas och Borlänges gamla trotjänare Kvarnsveden, KP i folkmun, helt plötsligt skulle läggas ner.

– Det var alla känslor på samma gång. Chock, bestörtning, ilska. Innan vi fick beskedet hade vi en föraning om att kanske en maskin skulle läggas ner, men inte att man skulle delge oss planerna på att lägga ner allt, hela bruket. Det kändes helt overkligt allting.

Som arbetsställets huvudskyddsombud i många år är Janne Grundelius kanske den som har bäst koll på hur de anställda tänker och känner. Sedan beskedet kom för två månader sedan har han anordnat öppna skyddsombudsträffar varje vecka.

– Där diskuterar vi hur stämningen är ute i verksamheten, och den är faktiskt förvånansvärt god ändå. Det kunde ju ha blivit så att folk bara struntade i jobbet, men jag upplever tvärtom: ”Nu kör vi! Vi ska visa dem att vi förtjänar ett bättre öde än det här!”

Men före sista september är det ju ändå sagt att bruket ska läggas ner?

– Det är arbetsgivarens plan, ja. Men vi säger fortfarande OM vi ska läggas ner. Vi har absolut inte gett upp. Och hur den här historien än slutar, så har vi i styrelsen sagt att vi ska göra allt vi kan för att allting ska bli så bra som möjligt.

– Till saken hör också att vi haft fulla orderböcker sedan mitten av mars. Vi kör som bara den. Det är en jättemärklig situation; vi har full körning och ändå säger högsta ledningen att vi ska läggas ner.

Själv började han jobba på Kvarnsveden för snart 42 år sedan. Onsdagen den 3 oktober 1979, för att vara exakt. Det var dagen före gisslandramat på amerikanska ambassaden i Teheran, och Janne hade precis hoppat av tredje året på fyraårig teknisk linje.

– Jag var arton år och skoltrött, samtidigt som bruket sökte folk. På den tide­n var det ganska lätt att få jobb, frågad­e man efter det så fick man det.

Då hade bruket ungefär 1 300 anställda, minns han. Tre gånger fler än i dag.

– Det mesta var annorlunda då. Men jag har alltid trivts och varit stolt över att jobba här. Det finns något man kalla­r KP-andan, och den finns fortfarande kvar. Man bryr sig, värnar om varandra. Inte bara på arbetet, utan också på fritiden.

Att ett flertal anställda också bor och har bildat familj tillsammans kan ses som ett yttersta tecken på den andan.

– För dem kan det här förstås bli extra kännbart, eftersom de ju på sätt och vis har lagt alla ägg i samma korg – med stora huslån och liknande. Dessutom har vi en medelålder på KP som är 53 år, och för dem kan det också bli väldigt tufft.

Är du orolig för egen del?

– Inte på jobbet, men det kan skölj­a över mig när jag har kommit hem. I och för sig är jag lyckligt gift sedan många år, men nu blir det ju någon form av separation från arbetskamraterna. Kamrater som jag har en över 40-årig relation till. Det känns jävligt jobbigt.

Viktigt att stötta varandra

Tips I en krissituation är det extra viktigt att man pratar och lyssnar på varandra, menar Janne Grundelius.

Stötta
Det är a och o, särskilt om man har ett styrelseuppdrag. Lyssna, ta in, diskutera och sedan försöka ta fram hållbara argument för att kunna bemöta arbetsgivarens argument.

Informera
Även om det inte har hänt något särskilt viktigt i förhandlingarna, så är det viktigt att man informerar medlemmarna så ofta man kan. Det mildrar oron och ovissheten lite grand.

Göra så gott man kan
Oavsett hur det går i en förhandling, så ska man efteråt i alla fall kunna säga till varandra att vi gjorde det vi kunde. Det skickar ju också en viktig signal till de vi kämpar för.

Pontus Ohlin