”Det går att göra något annorlunda”

Ritar sin värld Att återvända till Ådalen handlar om mycket mer än att komma hem för serietecknaren Mats Jonsson. Nu ska han starta något nytt.

Här, här stod ett grönt hus, säger serietecknaren och författaren Mats Jonsson, och pekar på en tom gräsyta täckt av snö mitt i Bollstabruk. Huset är sedan länge rivet, men lever kvar som ett slags dubbelexponering i Mats Jonsson. Först som garnbutik, sedan sportaffär, sexshop, loppis, för att därefter stå tomt och slutligen rivas. Hundra meter till höger om honom, en stor byggnad i gult tegel. Fönster utan glas gapar tomma mot maskiner som redan påbörjat rivningen. Han är uppvuxen här.

När han lämnade orten som 19-åring fanns högstadieskolan kvar, vid torget fanns två matvarubutiker och skyltsöndag drog fortfarande folk till centrum. Under åren i Stockholm skrev han flera självbiografiska serieromaner om sökandet efter kärlek, om fester, föräldraskap och om klyftan mellan stad och land.

Samtidigt blev det allt glesare mellan butikerna och människorna hemma i Bollstabruk. Där det en gång under guldåldern låg sågverk och massafabriker på rad längs Ångermanälven finns i dag bara ett av varje kvar. Nu har befolkningen halverats. Mats Jonsson beskriver det som att Bollstasågen är hjärtat som fortfarande slår medan den omgivande kroppen tynar bort.

– Vad gör det med människorna, att se sin bygd nedmonterad? Först industrin och sedan servicen, frågar Mats Jonsson.

Han svarar själv.

– Det sätter sig i huvudet på folk. Självkänslan blir sämre. Jag förstår att många knyter näven i fickan och proteströstar på Sverigedemokraterna. Man känner sig bortglömd. Det är man på sätt och vis.

Men varför har han då återvänt? Under lång tid växte sig både hans irritation över huvudstaden och hans dagdrömmar om Ådalen starkare. Och när hans föräldrar bestämde sig för att lämna orten för Norrbotten, höll han på att förlora kopplingen till sin hembygd. Han och familjen köpte då ett torp i byn Sandslån på andra sidan älven från Bollstabruk. Där stannade de allt längre om somrarna, innan de år 2019 bestämde sig för att återvända för gott och lämna Stockholm.

– Det blev som att ha haft tinnitus och allt blev tyst. Och det är något med hur människorna är mot varandra här, att vara granne betyder något. Det finns en sammanhållning, samtidigt som man får vara som man vill.

– Jag går inte i min barndoms ruiner. Jag flyttade till en by på andra sidan älven. Här såg jag aldrig matbutiken lägga ner. Eller storhetstiden när byns bandylag vann på flottarvallen.

Från Sandslån ser man det sista sågverkets rök stiga på andra sidan älven. I den andra riktningen står ett ensamt torn mitt i älven – det enda som finns kvar efter flottningsskiljet. Längst ut på udden står arbetarbostäder kvar som under somrarna fylldes med omkring 700 säsongsarbetare.

Här vill Mats Jonsson skapa något nytt. Han tänker göra det genom att tillsammans med en grupp lokalbor öppna ett industrimuseum.

Blixtrande iskristaller omsluter den största byggnaden på udden, Kejsarkasernen. Inne i huset står andedräkten som en rökpelare ur munnen när Mats Jonsson berättar om planerna för museet.

Tidigare fanns en utställning om flottningsepoken där. När kommunen ville lägga ner den startade flera bybor tillsammans med Mats Jonsson en museigrupp och genom crowdfunding kunde de köpa loss huset för 275 000 kronor. Gamla våningssängar, fotografier i svartvitt och redskap berättar om livet vid timmerskiljet. Mycket ska bevaras men det ska också bli nytt. Digitala skärmar ska upp och man planerar ett bibliotek med arbetarlitteratur.

I sommar ska allt vara klart.

– Det finns inget nav i Ådalen för industrihistorien, ingen självklar plats och det hoppas vi att det här kan bli. Det här skulle kunna bli det första stället att besöka när man är i Ådalen.

Vad gör det med människorna, att se sin bygd nedmonterad?

Är det viktigt för dig, att bevara och minnas historien här?

– För mig handlar det snarare om att förstå än att minnas. Förstå varför Kramfors ser ut som det gör. Kramfors var orter uppbyggda runt fabriker som inte längre finns och då fattar man inte varför alla dessa utspridda orter finns, om man inte känner till historien.

Mer än halva livet tog det för Mats Jonsson att återvända.

– För tio år sedan hade jag sett det som ett misslyckande att återvända hem. Då hade jag nog inte vågat. Jag var rädd för att bli irrelevant, för att glömmas bort. Så känner jag inte nu. Världen har kommit närmare. Det finns fler impulser här och det går att göra något annorlunda.

Men förutom att han hittade hem och ett sammanhang, hittade han också något annat.

I hans senaste serieroman När vi var samer, får vi följa med när han gräver efter sina samiska rötter. Sökandet startade i en träkista vars innehåll skulle visa sig bli livsomvälvande. Spanna, som träkistan kallades, fanns i hans farfars hem. När Mats Jonsson som barn skakade den, hörde han hur det prasslade. Den var låst och förbjuden. Inte förrän Mats Jonssons farfar gick bort skulle kistan öppnas. Det tog emot. Där inne fanns farfaderns hemlighet: dokument som berättade att han var skogssame och att han även hade ägt renar. Ett liv han valt att lämna, ett liv han höll hemligt.

Varför tror du att han höll det hemligt?

– Jag tror att det handlar om skam. Om att samer sågs som ett sämre slags folk. Jag tror han gjorde det för att skydda sig själv och familjen. Det var enklast, att inte prata om det. Sedan finns ytterligare ett lager av skam över att ha övergivit sin kultur, sitt folk och sitt språk.

De flesta som läst boken förvånas över hur lite de faktiskt visste om samernas historia i Sverige.

– För fem år sedan visste jag inte ens att skogssamer fanns och finns. Att farfar teg var ingen slump utan statens och politikens syfte – att skogssamer skulle försvinna och glömmas bort. Jag är den perfekta slutprodukten av den politiken. En skogssame som inte ens visste att jag var skogssame.

Boken, ett slags släktkrönika som samtidigt tar ett grepp om den samiska historien i Sverige, nominerades till Augustpriset förra året. Men det är något som skaver hos Mats Jonsson.

– Jag ska inte gnälla, boken har fått bra respons. Men. I boken anklagar jag den svenska staten för kulturellt folkmord på skogssamerna … som är en ganska stor sak.

Ändå har det varit relativt tyst just om det. Han tror att det beror på okunskap om ämnet.

– En annan sida av det är, att om man ser min bok som ett debattinlägg, vem ska då svara? Regeringen, skogsbolaget SCA, Svenska kyrkan eller länsstyrelsen?

Nu funderar han på hur han kan lyfta frågan igen om skogssamernas historia.

– Det handlar om att vårt land är byggt på något som vi inte känner till.

Han pausar. Skramlet från Bollstasågen färdas över älven. Han tänker på allt han inte kände till om sin familjs historia. Den tog han till slut tillbaka. Kanske kan ett industrimuseum i Ådalen göra detsamma för bygden.

Han låser den frostbitna dörren till Kejsarkasernen. I sommar ska han öppna den igen till något nytt.