De finska folkhems­byggarna

Äventyr i Olofström Mellan 1950 och 1970 lämnade hundratusentals finländare hemlandet bakom sig för att arbeta i den svenska industrin. Laura Leskinens morföräldrar var två av dem.

På Smålandsgatan 7 i Olofström ser det nästan exakt likadant ut som på fotot från 1971 som jag fick av mamma. Miljonprogramshus i gult tegel, med indragna balkonger och grön gräsmatta. Cyklar står parkerade i cykelstället och himlen är samma nyans av grå. Några träd har vuxit fram under de 50 åren.

Det var här som min mor Tarja Mylläris familj bodde mellan 1968 och 1971. Husen var nästan nybyggda då. Mamma var sex år gammal när de flyttade från Finland, storebrodern Rauno ett år äldre. Morfar Kalevi jobbade på Volvo och monterade bilar, mormor Helvi satt ihop kablar hos telefonbolaget LM Ericsson.

Jag har kommit till Olofström för att förstå vad det var för Sverige som mammas familj flyttade till, vilka som flyttade dit med dem, och varför vissa stannade när andra flyttade tillbaka. Det är frågor som jag har funderat på sedan 2014, då jag flyttade till Sverige för att studera som 19-åring.

Medan jag går från Smålandsgatan tillbaka mot stan, ringer jag mormor.

– Vi flyttade helt enkelt dit för att se om det skulle gå, svarar hon när jag frågar.

Hon berättar att de hade jobb och bostad i Finland, men när morfars bror Väinö kom på besök från Södertälje och skröt om alla pengar som man kunde tjäna på andra sidan Bottenviken, lockades de att åka.

Det är en historia som är väl bekant för många i mitt hemland. Den hade nästan blivit en klyscha i det sena 60-talets Finland. Kusinen eller storebrodern hade flyttat till Sverige med sin familj. På sommaren eller under julledigheten kom de på besök. De hade en ny Volvo, eller husbil. De viftade med sedelbuntar framför släktingarna.

Efter att ha pratat med mormor fortsätter jag att gå mot centrum. Olofströms stadsbild domineras av industrin som har funnits här sedan 1700-talet. ­Alfa Laval, SSAB, Volvo och Ericsson är bara några av storföretagen som har haft verksamhet här.

När mammas familj flyttade hit 1968 höll SSAB på att sälja sina bruk till Volvo, som sedan utökade sin verksamhet i bygden. Under 1969, då arbetskraftsinvandringen var som störst, bodde det runt 4 000 fler invånare i Olofströms kommun än i dag. Då var en fjärdedel av befolkningen utrikesfödda.

Vägen från Smålandsgatans miljonprogramshus till centrum kantas av villor. Jag kommer fram till ett nybyggt höghus. Där bor Laila Haiminen, som flyttade till Sverige 1958. Hon bjuder på kaffe och finska munkar som vi doppar i strösocker. Munkarna är friterade, mjuka och smakar exakt som de som mormor Helvi brukar baka till Valborg.

– Du kommer nog få äta många munkar under ditt besök här, säger Laila medan hon häller kaffe i min mugg.

Laila var 23 år gammal när hon flyttade till Olofström med sin dåvarande make Pentti och deras tre barn. Både Pentti och Laila kommer från landsbygden i Österbotten.

– Vi var sådan där ”överskottsbefolkning” från landsbygden. Vår släkt var jordbrukare hela bunten, men marken gick inte att skära i mindre bitar för alla barn längre, säger Laila.

Industrins framväxt hade inte kommit lika långt i Finland som i Sverige vid slutet av andra världskriget, och stora delar av landet försörjde sig på småskaligt jordbruk. Och trots att industrin växte snabbt efter kriget, växte befolkningen ännu snabbare. Varken industrin eller jordbruket räckte till så att alla unga vuxna kunde få jobb och bostad.

Unga par som Laila och Pentti drogs till storstadsområden, men möttes av en bostadskris. Valet stod mellan att bo i andra hand i ett rum i Uleåborg med tre barn, åka till Australien för att jobba
i kolgruvor eller att flytta till Sverige, där industrijättarna skrek efter arbetskraft.

År 1958, då Laila och Pentti kom till Olofström, var lite före toppåren för den finska arbetskraftsinvandringen. Men det fanns redan många finländare i bygden. Två år efter att paret hade flyttat hit startades Finska föreningen, som ordnade danser där hundratals människor deltog.

Den finska gemenskapen var livsviktig för de nya finska invånarna, som för det mesta inte kunde svenska. De som hade bott i Sverige under en längre tid visade hur man gjorde med praktiska saker i vardagen och agerade vid behov tolk i kontakt med myndigheter och arbetsgivare.

– När vi flyttade hit fanns ingen sfi eller andra kurser. Vi hade skaffat några läroböcker för att lära oss svenska, men när man jobbar treskiftspass och har barn finns det ganska lite motivation och tid för att ägna sig åt språkstudier, berättar Laila. 

Både Laila och Pentti jobbade på SSAB från början. Laila började med att jobba deltid och blev sedan städerska.

– I början ville de inte ha kvinnor på verkstadssidan, men när behovet av arbetskraft blev överväldigande, släppte de in oss kvinnor också.

Det var viktigt för Laila att få arbeta och tjäna egna pengar. Särskilt på 60-talet när hon skiljde sig och blev ensamstående förälder med fyra barn.

– Jag har tänkt många gånger hur tacksam jag är att vi flyttade till Sverige, och inte Australien. I en stad som är byggd runt kolgruvan hade det nog inte funnits jobb för kvinnor, säger Laila. 

Den finska gemenskapen i Olofström har betytt mycket för Laila. Hon var väldigt aktiv i den finska lutherska församlingen. De sista tio åren av sitt arbetsliv jobbade hon för Finska föreningen.

– Det har varit viktigt för mig att bevara det ­finska språket. Det har jag kunnat göra genom Finska föreningen och genom att läsa mycket litteratur. Trots att min svenska har blivit bra, är det fortfarande lättare för mig att umgås på finska, säger hon.

När jag frågar om hon någonsin har funderat på att flytta tillbaka till Finland skakar hon på huvudet.

– Vi kom hit för att jobba under ett par år, men livet blev som det blev och jag är här. De som stannade kvar i Finland byggde upp en välfärdsstat. Vi som flyttade hit byggde folkhemmet.

Finska föreningen är fortfarande i gång. De flesta av medlemmarna är arbetskraftsinvandrare och deras barn. Jag besöker deras lokal, som ligger bakom Volvos karossfabrik.

Där träffar jag Raimo Hänninen, som har varit pensionär i en månad. Han jobbade som mekaniker på Volvo hela sitt yrkesliv. I dag har han kommit till föreningen för att sjunga i kören, som repar inför en kommande körfestival. Kören sjunger redan upp bakom oss. Det doftar munkar och kaffe.

– Att sjunga har gett mig ett självförtroende som jag inte hade innan, berättar Raimo.

Han var tolv år gammal när familjen flyttade till Olofström från mellersta Finland. Innan flytten var Raimo pratglad och utåtriktad, men i Olofström kände han sig utanför. Utan att kunna språket var det svårt att få vänner.

– Det var en katastrof. Men jag har aldrig skämts för att vara finsk, jag tycker att man uppskattar och respekterar finsk­heten på bruket, säger han innan han hastar iväg för att sjunga med de andra.

Att inte skämmas för att vara finsk har inte varit en självklarhet för alla som har finsk bakgrund i Sverige. Många av de som flyttade hit för att arbeta under efterkrigstiden fick uppleva fördomar från majoritetssamhället. Dessutom fanns det en utbredd uppfattning om att det är skadligt att lära barn flera språk, vilket ledde till att många undvek att prata finska hemma med sina barn.

Det kan vara svårt att tro i dag, men när finländarna flyttade hit i stora massor blev de ofta föremål för skandalrubriker. Finländare var överrepresenterade i brottsstatistiken. Många av dem som kom från Finland var dessutom ungkarlar, som för första gången hade pengar och tid över för att supa ordentligt. Stereotypen om den ständigt fulla och våldsamma finnen föddes.

Många av de områden där finländarna bosatte sig, som förorter i Göteborg och Stockholm, blev stämplade som sin tids utsatta områden.

Även Olofström fick en del negativa skriverier i pressen. Bland annat besökte herrtidningen FiB Aktuellt stadens ökända (och enda) bar och gav sedan Olofström benämningen ”Sveriges Lilla Chicago”.

På Finska föreningen träffar jag inga som er­känner att de deltagit i bråken eller supandet på ”Lilla Chicagos” enda bar. Tapani Eskelinen kommer där­emot ihåg hur han och hans kompisar ofta parkerade bilen på andra sidan gatan, för att se om det skulle hända nåt.

– Nästan alltid blev någon utslängd efter att det blev bråk, berättar han med ett skratt.

Efter ett tag ansågs det problematiskt att många av finländarna som bodde här inte behärskade språket. Svenska för invandrare, sfi, grundades 1965, men språkundervisningen nådde långt ifrån alla Finlandsfödda. Många kom ju hit bara för att jobba, i ett par år max. Mormor och morfar lärde sig aldrig riktigt någon svenska.

Eljas Penttilä berättar att de som kunde åtminstone lite svenska hade lättare att göra karriär och ta sig vidare i arbetslivet.

– Det var spännande att det fanns så många olika nationaliteter här, men det var många som inte kunde svenska. Jag kunde genomgå många utbildningar på Volvo tack vare att jag redan kunde lite svenska när jag flyttade hit, säger han.

Utan språkkunskaper krävde vardagliga sysslor kreativitet. Ritva Alatalo berättar hur hon en gång fick härma en kyckling för att kunna köpa ägg.

– Sedan när jag ville köpa kalvkött sade jag ”muu” och ”barn”. De förstod till slut, berättar hon och skrattar.

Innan det blir dags för mig att lämna Olofström b­esöker jag Leila Raittila, som bor i en villa till­sammans med sin sambo Lauri Hynynen. Leila flyttade till Olofström med sin exmake Mikko och deras två barn 1962. Bostadssituationen visade sig vara svår. Liksom många andra finnar och ester fick de bo i baracker, utan rinnande vatten. Det fanns en vedspis och en kamin i hörnet på det enda rummet i 25-kvadratmeterslägenheten. De flesta fick köpa möbler på delbetalning.

– Jag har träffat många svenskar som har bott hela sina liv i Olofström och aldrig hört talas om att vi bodde under sådana förhållanden.

Stadsdelen med barackerna heter Sörtorpet, men den kallades i finsk folkmun för Metsäkylä, Skogsbyn, på grund av att de vackra skogarna i området. Det var där som många fick bosätta sig i början, även mammas familj innan de flyttade till Smålandsgatan. Då, 1968, fanns det dock rinnande vatten.

Leila och Mikko började båda jobba för SSAB. När de anlände till Olofström var den svenska arbetsmarknaden fortfarande könssegregerad på många sätt. Under 50-talet ville man inte släppa in kvinnor i verkstäderna, och när de väl släpptes in fick de ofta andra arbetsuppgifter än män. Leila beskriver arbetet som stressigt och monotont.

– Enligt min erfarenhet fanns det nästan inga svenska kvinnor på de små pressarna, det verkade som att det bara var invandrarkvinnor där.

Fram till 1962 var det också förbjudet för kvinnor att jobba nattetid. Det var även reglerat i kollektivavtal att kvinnor skulle få 80 procent tjäna av det som männen fick i lön. Kvinnolöner avskaffades först 1965.

Dessutom fanns det knappt några förskolor när de finska kvinnorna började jobba inom den tunga industrin.

– Vi jobbade alltid olika arbetspass, så att en av oss kunde vara hemma med barnen. Vi träffades vid fabrikentrén med barnen och bytte pass, berättar Leila.

Arbetet var fysiskt krävande. I dag spekulerar man i om det har bidragit till att finska arbetskraftsinvandrare generellt har sämre hälsa än jämnåriga svenskar. Det är även mer sannolikt att arbetskraftsinvandrare som kom före 1975 har gått i förtidspension jämfört med svenskar.

Tidigt i arbetslivet började Leila få ont i lederna. Hon gick i förtidspension när hon var 56 år.

– Jag har funderat efteråt på vad vårt arbete egentligen var värt. Vi jobbade så hårt, tävlade om vem som kunde göra mest på en timme. Jag vet ­inte om det var så klokt, säger hon.

När jag lämnar Leilas och Lauris hus funderar jag på hur pass annorlunda livet hade blivit för mormor, morfar, mamma och morbror om de hade stannat i Sverige. Mormor och morfar jobbade i arbetaryrken hela sina liv och fick komplettera sina små pensioner med att dela ut affischer i början.

Mamma, däremot, utbildade sig och gjorde karriär i bankvärlden i Helsingfors.

På väg till Olofströms busstation ringer jag mamma för att fråga hur hon som nioåring upplevde flytten tillbaka till Finland.

– Jag blev ju väldigt ledsen och arg när jag förstod vad som var på gång, säger hon.

Mamma hade redan gått i skolan i ett par år och lärt sig att både tala och skriva på svenska. Dessutom hade hon fått många vänner. Nu skulle de bo i Sjundeå, en liten by i Nyland. Där tyckte mamma att folk var trångsynta. Det fanns inga invandrare och alla hade bott i Sjundeå hela sina liv.

Det tog sin lilla tid för henne att lära sig skriva på finska. Men när hon hade klarat det första året blev livet som vanligt igen.

– Jag tror att barn vänjer sig väldigt snabbt. Efter ett tag var det som att vi aldrig hade bott i Sverige.

För min familj var äventyret i Sverige precis det – ett äventyr. Men för många var flytten till Sverige något som förändrade hela deras liv. För vissa innebar det självständighet och egna pengar, för andra utanförskap och fördomar.

Finland som de lämnade bakom sig är inte samma land som jag flyttade ifrån för åtta år sedan, och det Sverige där jag har levt hela mitt vuxna liv är inte samma som de fick uppleva.

När jag kliver på bussen hem från Olofström känner jag fortfarande doften av finska munkar. Den dröjer kvar på min jacka i flera dagar.

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.