L är både symptom och motor i högergiren

Krönika För Liberalerna är det just nu anpassning högerut som gäller – ända till högernationalismen. Det är en sorglig utveckling av ett parti som aldrig riktigt gjort upp med bilden av ”vi och dem”, skriver författaren Jan-Ewert Strömbäck.

Om skribenten:

Jan-Ewert Strömbäck är författare, aktuell med Pionjären Kerstin Hesselgren (Hjalmarson & Högberg Bokförlag).

När Jan Björklund avgick som partiledare för Liberalerna försvann den sista av partiets barriärer mot högernationalisterna. Säga vad man vill om den stundom hånade reservofficerens rigida skolpolitik eller fobi mot Vänsterpartiet, men hans uppriktiga välgörande sätt att läsa lössen av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna hade knappast haft någon motsvarighet sedan liberalerna Torgny Segerstedt och Israel Holmgren attackerade nazismen. 

Men nu?

Partiledaren Johan Pehrson kamperar ihop med SD i valrörelsen med målet att fortsätta kampera ihop i en eller annan form i regeringsställning.

Företrädaren Nyamko Sabuni lierade sig med SD men avgick efter ett misslyckat skämt om att emigrera till Norge.

Johan Pehrson har gått åtskilliga steg längre i samarbetet med SD utan att möta samma kritik som Sabuni fick.

Moderaternas Anna Kinberg Batra avgick sedan hon varit alltför positiv till samarbete med SD. Hennes efterträdare förespråkar dock ännu tätare samarbete med SD utan att behöva löpa något internt gatlopp.

Man behöver inte vara genusvetare för att utropa ett ”vad var det jag sa”.

Liberalerna tog ett avgörande steg mot samarbete med SD i mars 2021. Då enades de fyra partierna L, SD, M och KD för första gången om en gemensam politik. Betecknande och symboliskt nog handlade överenskommelsen om  migrationspolitik. I Dagens Nyheter var Barbro Westerholm kritisk:

”Man hade kunnat gå fram som ett eget parti med en egen motion. Nu gör man på ett annat sätt och kommer samman med tre andra partier varav SD är ett. Och jag har tidigare varit tydlig med att det går en skarp skiljelinje mellan Liberalernas och Sverigedemokraternas migrationspolitik.”

Här vaknade ungliberalen i mig till liv. Jag hamnade i en diskussion på Facebook med Johan Pehrson och frågade om det inte hade någon betydelse vilket sällskap Liberalerna befann sig. Nej, SD var inget problematiskt sällskap, lät den blivande partiledaren förstå.

Vi och dem, närande och tärande, är den verklighetsbild som kännetecknar den nationalistiska fyrpartikartell som befinner sig ljusår från det som den självständiga liberalen Kerstin Hesselgren stod för, hon som gick i bräschen för välfärdssamhällets reformer.

I slutet av 1960-talet var jag medlem i Folkpartiet och dess ungdomsförbund, FPU. Även om jag hann gå ur innan jag fick rösträtt blev jag påverkad av medlemskapet och särskilt de vänstervindar som blåste inom FPU. Vindarna var inga meteorologiska eller opportunistiska fenomen, utan en naturlig fortsättning på den liberala vänster som tillsammans med Socialdemokraterna införde demokrati och ville ha en politik för jämlikhet.

FPU var radikalt. Sydafrika och Rhodesia skulle bojkottas, banker förstatligas. Jag minns hur en FPU:are, en kulturjournalist, hade ett Maomärke av det större slaget på sin kavaj. Ungdomsförbundets kongress i Falkenberg fick en motion om att FPU borde uppmana väljarna till att rösta på dåvarande VPK, inte Folkpartiet.

Hemma i Virserum fanns en traditionell upprorsanda mot allt vad överhet och tyranni hette. Det är ingen tillfällighet att orten och trakten lanserar sig som platsen där Nils Dacke stupade. Här var också en av Kerstin Hesselgrens själssystrar verksam, Elsa Gustafsson, som blott 25 år gammal kom med i kommunens pensionsnämnd. Hon blev mor till Fridolf Wirmark, som blev socialdemokratisk riksdagsman och David Wirmark, känd som humanitärt sinnad riksdagsman och partisekreterare för Folkpartiet och ambassadör i Tanzania och Mexico. 

Elsa Gustafsson var ledande i det lokala så kallade kvinnoupproret 1919 i syfte att bryta mansväldet i kommunfullmäktige, ett initiativ som dokumenterats av historikern Stig-Åke Petersson. Den 40-gradiga skalan hade just avskaffats; två år senare skulle kvinnor få politisk rösträtt också till riksdagen.

Kvinnolistan i kommunalvalet 1919 fick fyra platser. Hade männen som förberedde valet fått som de tänkt sig hade ingen kvinna blivit invald. Ty som den gamle kommunalordföranden påpekade – kvinnorna borde först visa sig mogna att inväljas.

Men Elsa blev invald och var sedan aktiv i drygt 40 år i kommunalpolitiken.

I en vanlig historieskrivning betraktas 1970-talet som radikalismens årtionde. Men jag tror att upproret mot etablissemanget började långt tidigare. I FPU:s tidskrift Liberal Ungdom nr 7 1961, inledde redaktören Hans Nestius (som gick till historien som den fria abortens förkämpe genom att arrangera abortresor till Polen) en serie, Det glömda Sverige. Han tog fram det begrepp som Bertil Ohlin använde som FPU-ordförande redan 1937, syftande på psykiskt sjuka, alkoholskadade – människor i utanförskap som det heter i dag – marginaliserade medborgare, vinddrivna existenser som någon skulle säga.

Nestius skriver: ”De vårdbehövande är fler än vi tror, fler än vi vill fatta. Förstår vi inte vad medlidande vill säga.”

Medlidande, alltså, och en 60-talsvariant av vi och dem-tänkande. Och här blir ett av liberalismens grundproblem tydligt.

1961 kom också antologin Unga liberaler, där Gustaf Lindencrona slog ett slag för industriell demokrati, också det något framåtsyftande ända tills man läser att det mest handlar om att ge arbetarnas representanter i företagsnämnderna mer att säga till om. Företagarna eller kapitalet är ingen motpart, utan snarare en bundsförvant för gemensamma intressen. Av argumentationen att döma är däremot LO en motpart.

De här exemplen visar hur välvilliga radikala politiker nöjde sig med att ”krafsa i överbyggnaden” som en marxist skulle uttrycka sig. Kapitalismen och de grundläggande maktförhållandena skulle bestå medan ungliberalerna ropade på republik, sexuell frigörelse och kyrkans skiljande från staten.

Under den här perioden var ändå vänsterkrav och vänsterrörelser legio. De utgjorde en tidsanda, men den märktes inte i valresultaten.

I dag är det anpassning högerut som gäller, både bland väljare och flera partier. Tidsandan är höger, till och med högernationalism. Tyvärr återspeglas det i valresultat och opinionsundersökningar.

Sorgligt nog är Liberalerna av i dag både motor i och symptom på detta.

Jan-Ewert Strömbäck