Varför inte sänka rösträttsåldern?

Krönika Det är valår och den allmänna rösträtten har just fyllt 100. Men hur är det med demokratin, vilka människor får vara med på riktigt? Författaren Jan-Ewert Strömbäck funderar över vad Elin Wägner skulle tänka om oss idag.

Att känna historiens vingslag är en klyscha, men som sådan ofta relevant. I det hus, där jag sitter nu, känns det som att försöka komma ifatt historien.

Jag befinner mig i Elin Wägners Lilla Björka, som är en kombination av museum, kulturcentrum och vistelseplats för kulturarbetande stipendiater.

I denna rösträtts- och fredskämpes, journalists, författares och akademiledamots hem, är det inte svårt att förnimma det som hon och hennes medsystrar åstadkom.

Jag anlände hit bara ett par veckor efter 100-årsjubiléet av införandet av kvinnors rösträtt i Sverige. Jag bytte isolering mot avskildhet, pandemi mot kreativitet i den bästa av tänkbara miljöer i byn Berg i Småland. Vistelsestipendiet är generöst långt, en hel månad.

Trägrinden vid landsvägen till Lilla Björka är öppnad varje morgon när jag stiger upp. Varje kväll stänger jag den.

Men, på nätterna händer något. Grinden öppnas, av vinden antagligen, och signalerar välkommen att beträda den grusgången till huset.

Nej, jag tänker inte sväva ut i några metaforer om öppenhet och transparens och om hur Elin Wägner ville ha kontakt och välkomnade människor och sökte sig till folk, även om hon enligt levnadstecknare ofta föredrog att sitta och lyssna. Texten lade hon ut i sina böcker.

Men en liknelse kan väl ändå vara på sin plats utan att övergången ter sig alltför krystad. Grinden för kvinnors politiska rösträtt var stängd, något som Kersten Hesselgren och särskilt Elin Wägner kämpade för att ändra på. Socialdemokrater och liberaler arbetade för allmän och lika rösträtt. Men högern stod som stadiga grindvakter för att hindra eller försena kvinnors inträde i riksdagen.

Det första valet med allmän och lika rösträtt, 1921, resulterade i att fem kvinnor fick riksdagsplats. Kerstin Hesselgren, då yrkesinspektris, valdes in i första kammaren av liberaler och socialdemokrater. I andra kammaren valdes den frisinnade godsägaren Elisabeth Tamm in liksom de båda socialdemokraterna Agda Östlund, sömmerska, och Nelly Thüring, fotograf, och sjuksköterskan Bertha Wellin, Lantmanna- och borgarepartiet.

En form av triangulering, brukar det kallas när bristen på empati behöver en förskönande omskrivning. Extremt fattiga människor, bostadslösa och vilsna före detta psykiatripatienter utgör inte heller några partiers målgrupper.

Men hur allmän var den allmänna rösträtten?

Trots att det äntligen skulle råda likhet inför valurnorna tillämpades könsmärkta valsedlar i folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922. Efter en lång debatt i riksdagen, med olika uppfattningar inom varje parti, beslutades om denna särskillnad. Detta för att se hur olika män och kvinnor hade röstat. Männen ansågs vara fyllerister, drabbade kvinnors röster borde kunna urskiljas. Strax efter att den kvinnliga rösträtten genomförts, uppstod en könsåtskillnad.

Kerstin Hesselgren sa i ett inlägg:

Den strid som uppstått på denna punkt, har, så vitt jag kan se, alldeles snedvridit hela frågan och gjort den till vad den icke behöver och icke bör vara, en kvinnofråga. Denna fråga borde väl om någon vara en gemensam fråga för hela folket, och den borde icke behöva uppdelas på manliga och kvinnliga linjer.

Frågan om hur allmän den allmänna rösträtten blev kom att dryftas under lång tid. Jörgen Lundälv, universitetslektor och docent i socialt arbete i Göteborg, skriver i sin bok Efterlivets politiska berättelse:

Rösträtten för kvinnor var resultatet av en lång tids kamp som hade burit frukt. Men inte för alla människor. Kvinnor och män med funktionsnedsättningar och sjukdomar fick ingen rösträtt. De fanns inte med i bilden alls. Och det var en del av fattigdomen.

Läs också

Den ständigt aktuella liberalen

I en tid när liberalismen sällan betonar människors ekonomiska möjligheter att uppnå frihet behöver vi Kerstin Hesselgren, skriver författaren Jan-Ewert Strömbäck.

Det där med funktionsnedsättningar är ett outforskat ämne. Kan det ha att göra med rasbiologin? Respekterade medborgare anslöt sig till rasbiologiska idéer. Så även ansedda radikala politiker. Emilia Broomé, liberal och socialpolitisk pionjär, satt i styrelsen för Herman Lundborgs rasbiologiska institut och kondolerades med eftertryck av Lundborg när hon begravdes 1925.

Det kom att dröja innan alla medborgare kunde gå till valurnorna.

Först 1945 fick socialbidragstagare sin rösträtt. Det dröjde till 1959 innan romer kunde åtnjuta denna demokratiska rättighet. Och det dröjde ännu längre, ytterligare 30 år, innan så kallade psykiskt handikappade och utvecklingsstörda fick den rösträtt som beskrevs som allmän.

På bokmässan i Göteborg i år diskuterades demokratin på flera seminarier, detta med tanke på 100-årsjubiléet. Både framsteg och begränsningar under historien ventilerades. Kravet på sänkning av rösträttsåldern till 16 år upprepades.

Det skulle nog Elin Wägner ha gillat, tänker jag när jag går mellan salar och arbetsrum i det stora huset och gör en sväng till den vackra skrivarstugan intill björkar och stengärdsgårdar.

Ja, varför inte sänka rösträttsåldern?

Men förutom rösträttsåldern finns annat som pockar på åtgärder. Jag tänker på de människor som politiker sällan intresserar sig för. Just nu tycks partier överträffa varandra i motstånd mot flyktingar och arbetskraftsinvandrare.

En form av triangulering, brukar det kallas när bristen på empati behöver en förskönande omskrivning. Extremt fattiga människor, bostadslösa och vilsna före detta psykiatripatienter utgör inte heller några partiers målgrupper.

Medborgarnas rösträtt är numera vältäckande men vad gäller dess plats i politikers agendor återstår mycket.