Om en las-kartas kamp att följa terrängen

Krönika När papperstigrar skriker är det lätt att slå dövörat till, skriver Jan-Ewert Strömbäck, som i sitt yrkesliv både blivit inlasad och utköpt.

Om skribenten

Jan-Ewert Strömbäck är författare till bland annat ”Alla presidenters Mary – om svenskamerikansk kvinnokamp” (2018)

Gigekonomin sover inte. Hos oss skedde häromdagen första giget redan före sex. Tre sms-ljud på raken om en leverans. Allt i realtid. Och mycket riktigt, utanför dörren stod ett paket. I realtid.

Sådana kontinuerliga besked om realtid, just in time, ”nu packas varan” och så vidare, är uppenbarligen något som prioriteras vare sig mottagaren vill ta del av informationen eller inte.

När jag öppnade dörren till trapphuset hade gigtjänaren försvunnit som en satellit ut i gryningen. Att gigekonomin förutsätter och orsakar otrygghet vet vi. Det är bara förnamnet.

Trots arbetslivets prydliga kartor växer vildvuxen terräng. Trots ett arbetsliv reglerat med plikter och rättigheter påminner sekundvarslade jobb via digitala plattformar om det som förr i tiden gällde. Före fackföreningarna, före förhandlingarna, före Saltsjöbadsandan, ja, till och med före skråväsende och hantverksekonomi.

Nu är kanske ändå en ljusning på gång, kanske terrängen närmar sig kartan. Plattformsföretaget Foodora har tecknat kollektivavtal med Transport för sina drygt 2 000 bud. Fler branscher kan vara på väg. Gigekoomin kan bli involverad i det som facket kallar ordning och reda, åtminstone mindre av exploatering och otillbörligt utnyttjande av personal, oberoende av anställningsform.

Las, lagen om anställningsskydd, har hittills varit en karta vid sidan av gig-ekonomins terräng och verklighet. Men vi är många som också har erfarenhet av hur den reglerade arbetsmarknaden och den reglerade arbetslösheten inte fungerar som tänkt.

Själv har jag dubbel erfarenhet av las. Det var tack vare denna Åmanlag som jag blev fast anställd på Sveriges Radio för länge sedan. Jag hade frilansat på heltid i tre år och kunde med fackets befogade retorik liknas vid grå arbetskraft. Jag borde ju vara anställd. Så blev det också. Lagen följdes till inte bara dess anda, utan också till dess bokstav.

Åtskilliga år senare blev jag och tre arbetskamrater uppsagda från tidningen där vi var anställda. Här följdes inga turordningsregler. Det blev uppsägningar i strid med las. Det löste arbetsgivaren, för att slippa hamna i Arbetsdomstolen, med ett simsalabim, det vill säga erbjudande om avgångsvederlag.

Vi blev utköpta. Tackade och tog emot. Hade vi sagt nej, hade vi ändå inte fått behålla jobben, utan sett fram emot en lång process för skadestånd. Sådant där är vardag i svenskt arbetsliv.

Ett mindre vanligt exempel var däremot när en statlig myndighet, vi kan kalla den Arbetsmljöverket (eftersom det är den det handlar om), skulle göra nedskärningar.

Så här kringgick man principen sist in – först ut: Det uppstod drygt 30 turordningskretsar med bara en person i varje krets. I dessa kretsar fanns det alltså bara en person att välja ut. Hen var både först och senast anställd. Och blev av med jobbet. Den tredje längst anställda på hela verket, en trotjänare sedan ungdomen, sades på det sättet upp bara några månader innan hon skulle gå i pension.

Frågan är om inte också det gångna årets förhandlingar om arbetsrätten kan illustrera fenomenet karta – terräng. I Sverige är parterna självständiga och har en makt som i vissa andra länder ligger hos politiker och stat. Men med Januariavtalet och regeringens intervention, för att inte säga ultimatum mot parterna, har förhållandet förflyttats.

Ännu har jag inte sett någon diskussion om huruvida politikens styrning av fack och arbetsgivare strider mot ILO-konventionen om den fria förhandlingsrätten.

Kan det ointresset ha att göra med att konventionerna överhuvudtaget upplevs mest som papperstigerns vrål för döva öron?