Första kvinnan på gjuteriet

Brytningstid 1960-talet hade precis börjat när småbarnsmamman Anna-Lisa Misker klev in på Pentaverken i Skövde. ”Jobba på fabrik fanns inte på min karta”, berättar hon. Men hon blev kvar i 32 år.

Det glittrar till i Anna-Lisa Miskers ögon när hon hör ljudet i hörlurarna.

– Herregud. Jag lyssnar på denna rösten förstår du, och det är jag!

Genom årtionden har de legat begravda i ett arkiv, banden som spelades in i hennes kök i slutet av sextiotalet. Nu plockas de fram, och hennes historia kan berättas än en gång.

Men vi börjar tidigare. Den 12 september 1960 var en ovanligt varm sensommardag. Värmen skulle bli avgörande för Anna-Lisa Miskers yrkesliv.

De var sex kvinnor som visades runt på Pentaverken i Skövde, Volvos fabrik för bilmotorer. Överallt män som jobbade. Vad kunde passa kvinnorna?

I verkstan var hettan kompakt. Här valde ändå fem kvinnor att stanna, de ryggade vid tanken på ett jobb i gjuteriet. Anna-Lisa stod inte ut med värmen och oljedimmorna, emulsionerna som kunde förvärra hennes eksem. Hon bad att få gå vidare.

Gjuteriet låg en trappa upp. Dånet fick henne att undra om hon gjort rätt. Förmannen visade henne kärnmakeriet, en föravdelning till gjutningen. Ett toppenjobb, sa han. Det var trångt och svettigt. Anna-Lisa hade sett något längre bort: Ovanför Line 1 fanns ett fönster. Det fläktade skönt. Dit ville hon.

Så kom det sig att Anna-Lisa Misker blev den första kvinnan på gjuteriet i Skövde.

Sextiotalet hade precis börjat, ett årtionde klämt mellan femtiotalets hemmafruideal och sjuttio­talets rop på daghem åt alla. Svensk industri gick på högvarv och bristen på arbetskraft var enorm.

Därför anställdes många kvinnor på fabrikerna, några år innan kvinnornas verkliga genombrott på arbetsmarknaden på sjuttiotalet. Men, det ska sägas, de var fortfarande få, och ofta ogifta.

Anna-Lisa Misker var gift, och hemma med sina två barn i huset i Väring utanför Skövde. Tidigare hade hon bara arbetat på föräldrarnas gård. Maken jobbade skift med att tillverka gasbetong på Durox.
En vårdag 1960 kom några karlar hem för att ­leverera en radiogrammofon.

”Nu ska de ta in fruntimmer på Penta”, sa en av dem.

– Jag skojade: ”Det vore kanske något för mig?”, berättar Anna-Lisa. ”Prata inte om det!” sa min man.

Jag hade jobbat med hästar, kört maskiner, till kvarn. Jag var van vid att jobba med ’manliga’ saker.

Anna-Lisa Misker.

Nästa dag började hon ändå fundera. Hon ville ta körkort. Tänk om hon kunde tjäna pengar själv …? Hon åkte till sina föräldrar som hade telefon. Ringde Pentaverken och frågade vad hon skulle tjäna. Mellan 2:50 och 3:50 i timmen, fick hon veta.

– Det var stora pengar med tanke på att man tjänade fem kronor för att plocka potatis en hel dag.

Det svåra var att få maken med på tåget. När man ska övertala en karl, säger Anna-Lisa, får man inte tjata utan säga att man förstår att det inte går.

– Så håller man på så. Till slut tror de att de kommer på saken själva.

Anna-Lisa Misker lyckades. Hon jobbade ihop till sitt körkort, men hade fått blodad tand av att ha egen inkomst.– Jobba på fabrik fanns inte på min karta. Men jag hade jobbat med hästar, kört maskiner, till kvarn. Jag var van vid att jobba med ”manliga” saker.

På sextiotalet var förståelsen inte stor för att det behövde gå att kombinera jobb och barn. De flesta ­familjer fick lösa barnomsorgen med ett evigt pusslande. Anna-Lisa Misker och hennes man, som ­sedan också började på Volvo, fick se till att gå skiften mot varandra.

Deras dotter Barbro minns att en morbror ibland fick komma hem till dem för att pusslet skulle gå ihop.
Anna-Lisa har nästan bara gott att säga om hur hon blev mottagen på jobbet. Gubbarna var hjälpsamma, helt fantastiska, säger hon.

– Sen finns förstås undantag, det gör det på alla ställen.

Och visst fanns det knepigheter att vara först på en mansdominerad arbetsplats. Hon berättar att kvinnorna fick ha huckle och tejpade naglar.

– De hade säkert tänkt till, hår och naglar var väl vad kvinnor var rädda om. Men det gick ju inte att jobba så!

På Volvo pratades det om ”gjuteriandan”, en stark sammanhållning och människor som inte ­ville sluta, trots att jobbet var slitsamt.

– Vi blev nästan som en skolklass. Det spelade ingen roll vilken ålder folk var, 18 eller 60, vi höll ihop.

På sextiotalet kom också många finländare till Volvo.

– Utan dem hade Volvo inte funnits. När de kom så hjälpte vi dem att känna sig välkomna, i alla fall jag.

Under många år var Anna-Lisa Misker huvudskyddsombud på gjuteriet. Den fysiska arbets­miljön var inte den bästa. Själv förstörde hon ­ryggen när hon lade i kärnor till motorblocken.

– Du kom inte intill med fötterna och fick vrida kroppen när du skulle montera.

Som skyddsombud var hon inte den som blev arg i första taget.

– Men när jag väl blev det … ! Då gick jag ofta till högsta nivån.

Som när de på laboratoriet klagade på huvudvärk, och inget hände, trots att hon tog upp det. Då rev hon sönder förhandlingsprotokollet framför cheferna – det var tydligen inte värt något – och ringde en högre chef.

– Dagen efter tog de tag i ventilationen. Jag var envis.

Men mest var hon bra på att prata med folk.

– Jag var väldigt social, gillade att skämta. Gyllenhammar har jag pratat med flera gånger, han gick ofta ut på golvet, han var så öppen.

En sak som var spännande med att jobba fackligt var att vara med när gjuteriet utvecklades. Hon fick följa arbetet med att planera en ny, toppmodern, linje, mot löfte att hon inte förde något vidare.

– Line 4 skulle köras nästan som motorbryggan på ett fartyg.

Vi gör ett tidshopp. Samma lokal, samma gjuteri, fast hösten 2022. Operatören Frida Larsson går uppför en smal ståltrappa till kontrollrummet för Line 4 från 1971, den som Anna-Lisa var med och planerade. Frida hälsar glatt på Richard Andersson. Hans ansikte och hjässa är täckt av sot, sånär som på ett band över huvudet där hörselkåporna suttit.

I kontrollrummet har Frida tillbringat mycket av sitt arbetsliv, men i dag är hon på besök. Hon minns när Anna-Lisa var här och hälsade på för många år sedan.

– Visst måste det varit hon? Hon hade väldig ”go” och de sa att hon var en av de första kvinnorna som jobbade här.

Frida hade varit imponerad.

– Men då sa hon att hon var imponerad av mig. ”Du kör ju line.”

Antingen trivs man här eller så gör man det inte. För mig är det som att komma hem.”

Frida Larsson, operatör.

Frida var nämligen första kvinnan att köra line. När hon började 2007 fanns ännu bara kvinnor på vissa positioner. Att köra en line – det vill säga sitta i kontrollrummet och ha koll på allt som händer – hörde inte dit.

– Rätt konstigt med tanke på att det kräver att man ska ha många bollar i luften, skrattar hon.

Från kontrollrummet kan man se ned på processen. Tekniken är densamma som när Anna-Lisa började. Formar av sand för motorblock och cylinderhuvuden. Kärnor, också av sand, monteras i formarna för att skapa hålrum. Formen läggs ihop och fylls med flytande järn för att sedan svalna.

I dag säger Frida att det finns kvinnor på alla positioner i gjuteriet, även om de bara utgör en femtedel av arbetarna. Mycket har ändrats sedan hon började, inte minst jargongen, som blivit mindre hård.

Och gjuteriandan, finns den kvar?

– För mig är gjuteriandan att alla hälsar på varandra. Jag tror att antingen trivs man här eller så gör man det inte. För mig är det som att komma hem, det är trygghet och folk som bryr sig.Hon säger att en del från andra avdelningar vill jobba på gjuteriet. Men vissa tror att det är för smutsigt. Och även om det numer finns riktad tilluft så kan det bli rätt varmt på sina ställen.

Vad var det då Anna-Lisa hörde i hörlurarna i början av texten? 1969 kom fotografen Jean Hermanson och författaren Folke Isaksson till Pentaverken för att dokumentera arbetet. Anna-Lisa Misker minns hur fotografen smög runt med sin kamera. Folke Isaksson minns hon mer, han kom hem till dem på kvällen och satt och snackade. Banden han spelade in ska nu bli dokumentärfilm.

För ett par år sedan åkte filmaren Nils Petter Löfstedt hem till Anna-Lisa.

Hon hörde sig själv på banden:

”Hur ska det gå med barnen då? Ja det går la fint, du kommer hem och tar hand om dem och så sticker jag iväg”. Hon skrattade och slog ut med handen. Nils Petter filmade.

När filmsnutten spelades in var Anna-Lisa fortfarande väldigt pigg. Våren 2022 drabbades hon av cancer. Hon blev tröttare och fick stundtals vistas på sjukhus. Men när hon berättade om hur det var då, för över 60 år sedan, var hennes röst full av liv.

När hon började på gjuteriet fick hon höra att kvinnorna skulle bli kvar högst tre veckor. Anna-Lisa blev kvar i 32 år.

På morgonen den 10 november dog Anna-Lisa Misker, 91 år gammal och omgiven av sina närmaste. Hon somnade in lugnt och fridfullt, berättar dottern Barbro. Hon fick som hon ville: Vara kvar i sitt hem i Väring.

Frida går längs Line 4 bort till sin nya arbetsplats. Gjuteriet har byggt ut, och en ny line, sjuan, ska ersätta fyran. Skövdeverken är inne i en stor flyttkarusell, säger hon. Elektrifiering och annan utveckling gör att det händer mycket hela tiden. Själv har hon lämnat kontrollrummet för att vara med och bygga upp det nya. I den nya hallen är det ljusare, renare, mer automatiserat.

Men i grunden är processen precis densamma: gjutform, kärnor, flytande järn.

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.