”En speciell känsla på två hjul”
Andreas ”Hubbe” Lundberg har cyklat BMX sedan han var elva. ”Det kan ta så många timmar att lära sig ett trick och det är så jävla skönt när man sätter det”, säger han.
Industriarbetarnas tidning
24 november, 2022
Skrivet av Pontus Ohlin
Till vardags jobbar Claes Werninger som processoperatör på massabruket i Vaggeryd. På fritiden jagar han och tävlar i prickskytte.
Ålder: 49 år.
Yrke: Massaarbetare på Waggeryd Cell, där han har arbetat sedan 1995.
Familj: Sambo, två vuxna barn.
Bor: I villa i småländska Vrigstad.
Här berättar han om …
Tjusningen med att skjuta
Det är roligt, alltid lika trevligt att se om man prickar rätt. Gemenskapen som är på en skjutbana, den är också lite speciell. Och jagat i skogen, det har jag gjort sedan jag var liten, tillsammans med mina två bröder.
Det är som semester för mig. Eftersom jag jobbar skift och är ledig när inga andra är det brukar jag jaga mycket själv också. Mina hundar märker genast vad som är på gång när jag börjar plocka i grejerna därhemma!
Att skjuta på tavla eller i verkligheten
Jamen i verkligheten blir det ju på riktigt! Att försöka få ner en älg med ett dödande skott och inte skada den, det är speciellt, då ökar pulsen. En helt annan spänning än om man skjuter på en tavla.
Om man bommar tavlan så är det ju ingen som får ont av det. Men det är bra träning, och det är väldigt viktigt. Många gör inte det, och då blir man mer osäker i skogen och riskerar att skada djuret.
Favoritbössan
Studsaren som jag håller i nu är favoriten, tror jag. Den jag brukar använda när jag skjuter prick. Det är en Huskvarna-modell, gjord av en tillverkare vid Värnamo vapen. Fem kilo väger den. Jag gillar pipan på den och jag skjuter bra med den. Kolven är i valnöt. Som extra lullull har jag också mina initialer, CW, inristade i den. Tänk att en gravör hackat in det där för hand …
När jag jagar brukar jag dock ha en annan studsare. Jag har fem stycken.
Läs också
Fågeljakten har fått vänta för gruvarbetaren Adam Johansson. En dag när snö fallit bestämmer han sig för att ta med hundarna ut på fjället. Men ett minne av en död familjemedlem gör sig påmint.