Många långresor för att återvinna din tröja

Återvinning av kläder har gjutit nytt liv i det nedlagda pappersbruket i Ortviken. Den nya verksamheten bygger på att textilierna åker som en pingisboll fram och tillbaka över jorden. Men det kan snart stoppas av nya EU-regler.

Det råder febril aktivitet inne på det gamla pappersbruket vid Ortviken. Knappt två år tidigare bestämde sig SCA för att lägga ner stora delar av verksamheten. 700 tjänster skulle bort. Men det var då.

En ny industri är under uppstart, nya maskiner är på plats och ett hundratal är sedan årsskiftet anställda. Mer än hälften av dem är personer som har återvänt till sin gamla arbetsplats. Men nu handlar det om att göra en annan form av massa.

I grova drag bygger Renewcells nuvarande modell på följande logistik:

• Ett klädesplagg tillverkas i Asien och skeppas till Europa.
• Plagget förbrukas, lämnas till insamling och skeppas till sortering i Asien.
• Klädesplagget sorteras ut och skeppas till Ortviken.
• Plagget återvinns i form av Circulosefiber och skeppas till klädproducent i Asien.
• Circulosefibern omvandlas till ett nytt klädesplagg och skeppas till Europa för konsumtion.

Samtidigt vill politiken förändra vårt sätt att konsumera kläder. Medborgarna inom EU ska inom de närmaste decennierna bli mycket bättre på att återvinna textil. Mängden textil som svenskarna slänger ska ha minskat med 70 procent senast 2028. Tanken är att vi 2036 i princip ska ha slutat kasta textil för att istället i första hand återanvända den och i andra hand materialåtervinna tyget. Detta enligt ett utredningsförslag som lämnades till regeringen i slutet av 2020.

Det kommer alltså finnas enorma mängder textiler att återvinna för företag som Renewcell. Redan idag skulle företaget i princip kunna köpa all tyg de behöver från närområdet. Men det finns flera skäl till att så inte sker, berättar företagets kommunikationschef Harald Cavalli-Björkman:

– Kläderna som vi köper in kommer från hela världen. I Sverige finns det inte så mycket insamlat textilavfall. Det mesta bara slängs rakt upp och ner.

Han lyfter dock fram att världens första storskaliga anläggning för automatisk textilsortering ligger i Malmö, och att de kommer att leverera till fiberfabriken i Ortviken. Men det handlar om en liten andel. Till största delen kommer textilavfallet även i fortsättningen från betydligt längre håll:

– Just nu är vår största leverantör Bank & Vogue, ett kanadensiskt bolag som bland annat driver Beyond retro-butikerna i Sverige och Storbritannien. De jobbar med klädinsamling framför allt i Nordamerika och har en stor sorteringshubb i Kandla, Indien. Kläderna de inte kan sälja secondhand kan vi köpa direkt från dem. Sen köper vi även produktionsspill från fabriker som producerar kläderna som vi bär här i Sverige, alltså från Bangladesh, Pakistan, Turkiet och så. 

Majoriteten av den textil Renewcell köper in alltså inte från Sverige. Ja, inte ens från EU.  

– Ja, det är ju så värdekedjan för textil ser ut, säger Harald Cavalli-Björkman.

Den överlägset största effekten från transporter i ett plaggs livscykel är då ett enskilt plagg skickas till butiken eller att kunden själv tar bilen för att köpa något.

Harald Cavalli-Björkman, informationschef Renewcell.

Men även om textilierna tycks fara som en pingisboll fram och tillbaka över jordklotet så är det inte transporterna som ger störst klimatpåverkan, poängterar Harald Cavalli-Björkman:

– Containerfartygen är inte det stora klimatproblemet. Punktutsläppen är ju stora, men i förhållande till hur långt de åker och hur mycket de transporterar i det så är utsläppet väldigt lågt. Tätt packade fyrahundra kilos balar med textil är mycket koldioxideffektiva att transportera, framför allt när vi kan samköra i båtar som också hämtar skogsprodukter från SCA, säger han och fortsätter: 

– Den överlägset största effekten från transporter i ett plaggs livscykel är då ett enskilt plagg skickas till butiken eller att kunden själv tar bilen för att köpa något.

Harald Cavalli-Björkman påpekar även att den största miljöeffekten ligger i själva tillverkningen av kläder, och får medhåll från Erik Sandberg som är professor i logistik vid Linköpings universitet och länge forskat kring cirkulär ekonomi inom textilbranschen.

– Den stora boven är inte transporterna. Själva produktionen står för 80 procent av miljöpåverkan. Visst ska man försöka få ner distributionens effekter ändå. Det är klart att man inte ska skicka containrar i onödan. Men det är betydligt viktigare att få produktionen så effektiv som möjligt, säger Erik Sandberg.

Även Birgitta Losman, regeringens utredare 2020, och numera vid Högskolan i Borås, håller med om att textilproduktionen i sig är den stora miljöboven, men tycker samtidigt att det är ”absurt” hur produkterna transporteras fram och tillbaka.

– Utsläppen måste räknas i absoluta tal. Även om det är en mindre del av den totala miljöbelastningen kan vi inte hålla på att skeppa som vi gör. Kruxet är att göra produktionen både ekonomiskt och socialt hållbar, och det är EU-staternas uppgift att sätta regelverk som innebär att företagen kan göra schyssta affärer i framtiden, säger hon och fortsätter:

– Kriget i Ukraina har gjort att fler politiker har fått upp ögonen för problemen med långa värdekedjor, och att de gör oss sårbara. Så något lär nog hända, även om det sker mer utifrån trygghetsskäl än hållbarhetsskäl.

En konkret åtgärd som för närvarande diskuteras skarpt är ett exportförbud för textilavfall inom EU. Om det blir verklighet kan spelplanen förändras påtagligt, menar Erik Sandberg:

– De kommande reglerna om export och separat insamling kommer innebära stora mängder av textil som i så fall måste hanteras inom EU. Men Renewcell vill till exempel bara ha material med minst 95 procent bomull. Och att sortera utifrån material på det sätt som Renewcell behöver är en dyr hantering. Sverige är ett högkostnadsland, precis som många andra EU-länder, och då är det jättedyrt att sortera för hand. Automatisk sortering, som anläggningen i Malmö, kan lösa detta till viss del, men tekniken är ännu långt från perfekt och vissa material går helt enkelt inte att sortera.

Sedan Birgitta Losman lämnade sin utredning för två år sedan har inget hänt från politiskt håll, trots att det är EU-lagstiftning på gång i frågan. Det oroar henne att Sverige inte deltar i diskussionen:

– Vad man ser som textil, och hur man definierar material och miljöriktig hantering, avgörs just nu i Bryssel. Det är en väldigt viktig diskussion, även för oss svenskar, eftersom den är avgörande för vilken affär som blir möjlig i framtiden, säger hon.

Det är ännu inte för sent för Sverige att agera, menar Birgitta Losman. Men samtidigt oroas hon över att frågan inte tas på allvar.

– Sverige har varit mycket duktiga historiskt på att dra fördelar av höga miljökrav. Det handlar ju om framtida jobb för svensk industri.

Mekanisk recycling av textil är inget nytt, enligt Erik Sandberg. Förenklat innebär det att man sliter isär tyg till mindre bitar och spinner nytt garn utifrån det.

– Renewcells produktion bygger på en alternativ metod, så kallad kemisk återvinning. Fibrerna skadas då inte lika mycket, vilket gör att kvaliteten på et återvunna materialet blir bättre. Det är fortfarande en dyrare process, men Renewcell ligger långt fram och skalar nu upp i Sundsvall, berättar Erik Sandberg.

Att återvinna textilier kommer bli en allt större del av vår tillvaro, menar han:

– Utvecklingen inom recycling är lovande och bättre än att elda upp eller dumpa textilierna. Men det löser inte problemet med överproduktion och överkonsumtion av kläder. Det är den stora elefanten i rummet.

Han får medhåll av Birgitta Losman:

– Det finns för mycket textilmaterial i omlopp. Vi bränner upp 9,3 kilo per person och år i Sverige via hushållssoporna. Där är Renewcell en av lösningarna. När återanvändning inte är möjlig blir materialåtervinning viktigt.

Birgitta Losman håller med om att framtiden är oviss:

– Den stora utmaningen är vad som ska ske med textilavfall som inte kan återvinnas, när man inte längre får bränna det? Här finns många fallgropar om man inte håller sig framme i utvecklingen. Design och rätt materialval blir viktigt, samt att återanvända i första hand och materialåtervinna i andra hand.

Birgitta Losman är orolig för att definitionen av textil i det kommande EU-systemet kan få en utformning som missgynnar hållbarhet och svenska aktörer inom remake och materialåtervinning.

– Sverige måste sätta fart och säkra upp så det blir bra för Renewcell och andra svenska företag, säger hon.

Harald Cavalli-Björkman på Renewcell håller med om att det är viktigt att påverka detaljerna i Bryssel just nu:

– Det som hittills har presenterats är i en riktning som stöder vår verksamhet generellt. Men Birgitta Losman har rätt i att det nu är viktigt att påverka hur detaljerna utformas så att det kommande regelverket inte ställer till det för oss.

Under tiden jobbas det på i Ortviken. Beslut om att fördubbla anläggningen fattades redan innan maskinerna var på plats. Än är inte produktion i gång, men förväntningarna är stora hos såväl anställda som investerare.

 I Asien fortsätter samtidigt utvecklingen av mekanisk återvinning på bred front, men enligt Erik Sandberg prövas nu kemisk återvinning även i Indien. Harald Cavalli-Björkman menar att den förnybara energi som driver anläggningen i Ortviken då blir deras främsta tillgång.

Men om såväl sortering som tillverkning sker i Asien, vad talar för att inte även massafabriken flyttas dit? 

– Renewcells plan är etablering i norra Europa, och det har vi nu gjort i Ortviken. Därefter Asien och sen Nordamerika. Tillgången på råvaran är då en sak, liksom närheten till våra kunder. 

Innebär det att verksamheten i Ortviken flyttar på sikt? 

– Nej, vi ska inte flytta någon verksamhet utomlands. Övrig etablering skulle vara ett tillägg till det vi har i Ortviken. Europa är en enorm konsumentmarknad med de effektiva transportflöden vi har där. Det finns en hel del fiberproduktion också i Tyskland och Österrike, det byggs nytt i Turkiet, Spanien och Portugal. Lägg därtill EU:s inriktning om att vi ska ta hand om skräpet internt och se till att produktion sker nära, säger han och fortsätter:

– Det kommer behövas infrastruktur för sortering av textilavfall här som någon måste betala för. Och det rimliga är väl att de som importerar kläder till Europa också står för den kostnaden.