Alla gånger jag inte dött på jobbet

Krönika Alla gånger jag kunnat säga ”Oj, det där hade kunnat sluta illa” utan att det gjort det. Nu önskar jag ett år med bättre säkerhetstänk på arbetsplatsen, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

Om skribenten:

Marcus Raihle bor i Smedjebacken och jobbar på Ovako. Förutom att skriva tycker han om fotboll och Bob Dylan.

Så blev vi kändisar igen, vi på Ovako i Smedjebacken. Förra gången jag läste om oss i tidningen var det om den dåliga löneutvecklingen bland stålverksarbetare. Den här gången var vi med i just den här tidningen på topplistan över de farligaste stora industriarbetsplatserna i Sverige.

Vi hamnade på den hedersamma(?) niondeplatsen och min första reaktion var: men så farligt är det väl inte? Kanske har jag blivit hemmablind efter alla år, men siffror är siffror och svåra att argumentera emot.

Sen tänkte jag efter. Det har ju ändå hänt en del under åren, det har det. Klämskador, händer och fingrar som råkat illa ut. Olyckor där någon trillat ner från högarna av material i lagret och landat på ett inte särskilt välkomnande betonggolv. Med mera, med mera.

Jag har kommit lindrigt undan. Ett litet brännsår mellan handsken och ärmen som åkt upp, en tappad stång vid stapling av en bunt med sågat stål som gav mig en blånagel. Ondast gjorde det när jag trampade snett på ett gallergolv som hamnat på sniskan och dök ner på golvet som en skjuten pingvin och medan jag låg och tyckte synd om mig hoppades jag för mitt liv att ingen hade sett det mindre charmiga spektaklet.

Och det är väl skönt att man haft tur på jobbet i alla fall när man inte haft turen med sig när det gäller utseendet eller talang i bollsporter, man får ta den tur man får.

Men det är just det, tur, som jag haft. Trots att säkerhetsarbetet och säkerhetstänket blivit bättre genom åren så hade det inte gått lika bra utan en hel del tur.

Jag hade rejäl tur den gången ett lyft gled ur kättingarna på traversen och smällde ner i golvet och ingen person var i närheten.

Alla gånger jag har kört travers med dosa och helt plötsligt haft lyftet nästintill ovanför mig själv. Den gången när jag skulle jämna till en bunt som stängerna låg ojämnt i med hjälp av slägga och tappade taget om den och såg hur den flög i väg åt samma håll som en kollega lyckligt ovetandes satt på huk en bit ifrån och inte uppfattade situationen förrän jag berättade att jag just höll på att kasta en slägga på henne. Jag hade rejäl tur den gången ett lyft gled ur kättingarna på traversen och smällde ner i golvet och ingen person var i närheten.

Läs också

Här är Sveriges farligaste industrier

Här är Sveriges farligaste stora industriarbetsplatser. I en unik kartläggning kan Dagens Arbete avslöj­a var det är störst risk att skada sig.

Nog var det tur inblandat, men också en hel del skicklighet, när jag skulle stödja mig mot en stolpe på en järnvägsvagn och stolpen visade sig vara lös men jag överträffade mig själv när jag på något sätt skuttade ner från vagnen och landade på fötter bredvid spåret. Ännu skickligare var jag när jag stod uppe på ett lastbilsflak och underskattade kraften när traversföraren lade ner lyftet vilket fick flaket att gunga till och jag balanserade på kanten likt Neo i Matrix gör när han böjer sig bakåt och duckar för kulorna.

Eller så var det tur det också, jag vill bara gärna tro att min kropp ibland är kapabel till saker den egentligen inte är.

Det har absolut varit tur inblandat när jag lastat lastbilar och lastbilschaufförer ställt sig på lyft bestående av två buntar som kan slå ihop sig och agera råttfälla men det har tack och lov gått bra varje gång. Eller de gånger chaufförer ställt sig bredvid ett lyft som väger åtta ton och haft det i huvudhöjd och tittat på en som man vore en idiot när man tutar med traversen för att de ska förstå att det är säkrast att hålla avstånd. Shout out till alla kättingar som inte gått av vid fel tillfälle

Och alla gånger jag och en kollega tittat på varandra, sagt något i stil med ”så här borde vi inte göra egentligen, det kan vara farligt” och gjort det ändå och efteråt sagt att vi inte gör om det och sen gör det ändå. Nu lät det här mer som en beskrivning av förbjuden kärlek på jobbet men det handlar alltså om att jobba på ett riskabelt sätt, ingenting annat.

Alla gånger ”jag ska bara” och lyckats i stället för misslyckas. Alla gånger jag bara snubblat till lite grann uppe på buntarna i lagret i stället för att snubbla till ordentligt och trilla ner. Alla gånger jag kört travers med dosa och råkat köra åt fel håll utan att det hänt något allvarligt. Alla små fel som kunnat bli stora fel om det bara velat sig illa. Alla gånger jag kunnat säga ”Oj, det där hade kunnat sluta illa” utan att det gjort det.

För det går så fort att förlora ett finger eller slå omkull sig på fel ställe, det går så fort att få sitt liv förändrat för alltid. Och vi får aldrig glömma att det år efter år är alldeles för många som åker till jobbet för att aldrig komma hem igen.

Nu när 2022 blivit 2022 hoppas jag att vi går mot ett år av färre skador på arbetsplatserna. Med hjälp av säkerhetsarbete och säkerhetstänk.

Men tyvärr krävs det nog en hel del tur också för att det ska slå in.