Pappers tappar medlemmar

Förr var det självklart att vara med i facket. Så är det inte längre. Det kan leda till sämre villkor i framtiden, varnar företrädare för facket.

Håller LO-facken som helhet på att dö sotdöden? Det är Lasse Wåhlstedt, mångårig förhandlare på Pappers, som ställer frågan.
Det största hotet i det ”fackliga välfärdsbygget” är sjunkande organisationsgrad. Alltså att allt färre väljer att vara med i facket. Det menar både Lasse Wåhlstedt och Pappers förhandlingschef Robert Sjunnebo.

– Vi står och faller med organisationsgraden, säger Lasse Wåhlstedt.
Enligt en rapport från Arena Idé tidigare i somras minskade andelen fackligt anslutna på den svenska arbetsmarknaden, från 70 till 69 procent, under 2022. Störst blev tappet bland arbetare, där andelen minskade från 62 till 59 procent. LO tappade 22 804 medlemmar förra året.

Att LO som kollektiv sjunkit undan, både i betydelse och i folks medvetande, tycker Robert Sjunnebo och Lasse Wåhlstedt är en bekymmersam utveckling.

De framhåller också att ju mer olika villkoren blir mellan LO-förbunden, desto svårare blir det att hitta den gemensamma nämnaren i frågor som kan drivas tillsammans.

När det gäller Pappers är andelen anslutna pappersarbetare knappt 92 procent av kåren, enligt Pappers. Siffrorna varierar lite beroende på hur man räknar, enligt rapporten från Arena Idé är anslutningsgraden cirka 89 procent. Det är, hur som helst, siffror som andra förbund bara kan drömma om. Men för några decennier sedan var organisationsgraden 98 procent och på Pappers oroar man sig ändå för den fortsatta utvecklingen.

Ett fackligt medlemstapp kan snabbt omsättas i minskad facklig styrka.

– Vad händer då med anställningsskydd och andra avtalsvillkor, frågar Robert Sjunnebo retoriskt.

– Mycket går att förändra till det sämre, om det vill sig illa, säger Lasse Wåhlstedt.

Och det kan gå fort.

De pekar på exemplet Grekland, som för några år sedan var illa ute ekonomiskt. Där fick facken skrota det förhandlingssystem som byggts upp. Kollektivavtalet som blev följden, var en blek kopia av det tidigare.

Vi är och har varit väldigt penningjagande genom åren. Lönen har blivit en kompensation för dåliga arbetstider

Lars Wåhlstedt

Kollektivavtalet är en bra barriär, menar Robert Sjunnebo. Det skyddar mot ensidiga förändringar från arbetsgivarens sida.

– Den extremt koordinerade lönebildning vi har i Sverige, lägger hinder för arbetsgivaren att göra allt på sitt sätt och efter enbart sin vilja.

Samtidigt innebär nuvarande system att båda parter får ge och ta. Robert Sjunnebo menar att kollektivavtalen som sådana ”sjunger långsamhetens lov”.

– Det är de långsamma rörelserna åt rätt håll som är de viktiga, menar han.

Samtidigt speglar avtalet de utmaningar som finns i diskussionerna mellan fack och arbetsgivare.

– Utmaningen i dag är den slimmade bemanningen. Den som gör det nästan omöjligt att få annan ledighet än den schemalagda.

Kort sagt: Striden om tiden.

Den ekonomiska utvecklingen på senare år, har inte gjort Pappers medlemmar till förlorare.

– Tvärtom. De tillhör vinnarna om vi bara ser till plånboken, säger Robert Sjunnebo.

Kanske har det till och med varit för mycket fokus på pengar?

– Vi är och har varit väldigt penningjagande genom åren. Lönen har blivit en kompensation för dåliga arbetstider, säger Lars Wåhlstedt.

– Är det en rättighet att få jobba ihjäl sig? Eller behöver förbundet gå in och styra mer i den här frågan? undrar Robert Sjunnebo.

Detta blir en aktuell fråga när friveckorna på många håll omvandlas till övertid, för att de anställda är för få. Eller ”precisionsbemanning”, som det numera kallas.

Men de vet att det är en känslig fråga. På något bruk drog företaget ner på övertiden. Då beklagade sig medlemmarna … för facket!