Därför väljer han bort facket – just nu

Alla är inte med i facket. August Wieser till exempel, en av DA:s mest omskrivna pappersarbetare någonsin. Men nu överväger han att bli det – om några år.

Läs också

En dag på bruket

Dagens Arbete bad 16-åriga August Wieser att själv dokumentera en av sina första praktikdagar på Billerud Korsnäs.

Läs också

Redo för framtiden

August Wieser, som DA mötte 2017, har tagit studenten. Dessutom har han fått jobb på Billerud Korsnäs i Gävle. Men om han är pappersarbetare om tio år låter han vara osagt.

Första gången Dagens Arbete träffade August Wieser var hösten 2017. Då var han 16 år och hade precis påbörjat industriprogrammet med processteknisk inriktning på Polhemsskolan i Gävle. En gymnasieutbildning som var – och fortfarande är – som klippt och skuren för en framtida pappersarbetare. Treårig, med ömsom teori ömsom praktik.

I dag, snart sex år senare, har August en fast tjänst på Swedpaper, ett ungt och lönsamt litet pappersbruk som ligger inhyst inom Billerud Korsnäs område utanför Gävle. ”Fabriken i fabriken”, som vissa säger. Med en sjuttio år gammal men alltjämt pålitlig jättemaskin som för dagen stånkar ur sig ton med papper som ska bli bärkassar i slutändan.

August pekar och visar oss runt. Här har han jobbat skift de senaste två–tre åren, och han trivs bra säger han. Med både arbetskamraterna och arbetsuppgifterna. Om han tänker tillbaka på tiden när han var tonåring och satt i skolbänken, så blev jobbet också ungefär som han hade föreställt sig.

– Fast mycket roligare faktiskt. I och med att man jobbar så tajt ihop så blir ju arbetskamraterna nästan som en familj för en. Det enda som känns svårt ibland är nattskiften. Att behöva jobba när ens kompisar är lediga och tvärtom.

August ger intryck av att vara som vilken annan ung och flitig pappersarbetare som helst, men på en punkt avviker han från den rungande majoriteten i sitt skrå: han är inte med i facket. Nej, vare sig i Pappers eller i något annat fackförbund. Det har han aldrig varit. Och rädd för att förlora jobbet – där inkomstförsäkringen ändå kan utgöra en viss mjuklandning – det är han inte.

I ett förbund som Pappers, där den så kallade organisationsgraden alltid har varit mycket hög, kan ett sådant här ställningstagande väcka viss förvåning.

– Min pappa, som jobbade på Iggesund några somrar för många år sedan, blev också förvånad när jag berättade det. ”Jobbar man på ett pappersbruk är man väl med i facket”, menade han. Men sedan förklarade jag varför, och det köpte han helt.

Förklara en gång till.

– Största anledningen är för att det kostar en del. Mellan 1,5 och 1,9 procent av lönen. Vilket skulle innebära en avgift på 400 kronor per månad ungefär. Det tycker jag är lite för mycket, och därför har jag avstått.

Men då går du ju miste om försäkringar och annat, Dagens Arbete till exempel?

– Haha! Jo, men tidningen kan jag läsa här på jobbet. Och försäkringar … Den största tryggheten får man ju ändå om man är med i a-kassan, och det är jag. I Pappers a-kassa.

Men inte i facket alltså?

– Nej … Jag vet, de gör många bra saker. Som det här med tandvårdsklubben. Att man får tillbaka 75 procent av det som tandläkaren tar betalt. Det låter jättebra. Men jag som är 21 har ju gratis tandvård tills jag är 25. Man vill ju ogärna betala för en sak som man inte har nytta av, menar jag.

Hemförsäkringen då?

– Ja, där har ju facket ett samarbete med Folksam. Det är säkert jättebra för dem som har en lite dyrare hemförsäkring. Men jag bor i en mindre lägenhet. Jag skulle inte få tillbaka något av det jag skulle bli tvungen att betala för.

Så av ekonomiska skäl har du valt att stå utanför facket?

– Jag har råd med det. Men jag tycker inte att det är värt det. Inte nu i alla fall. Jag skulle gärna vara med i facket om jag enbart betalade för jobbet som de gör för att exempelvis höja våra löner och förbättra vår arbetsmiljö. Allt förhandlingsjobb alltså. Men det andra, allt annat runt om, det är jag inte så intresserad av.

Ni som jobbar på Swedpaper brukar toppa löneligan – kanske tack vare facket?

– Det är sant. Men vem vet – jag kanske skulle haft en ännu högre lön om jag haft en personligt satt lön i stället för att Pappers hade förhandlat fram den åt mig.

Men man kan ju vara med av solidariska skäl?

– Det kan man. Och det är väl den främsta anledningen till att jag sedan en tid tillbaka faktiskt har funderat på att gå med i facket. Vi får se, kanske jag gör det när jag är 26 och får betala alla tandvårdsräkningar själv!

August har förstås uppvaktats av en och annan förtroendevald. Mats Linander bland andra, en 65-årig processoperatör som går i pension nu i augusti. Vi träffar honom i torkarkuren. I över tjugo år har han varit fackligt aktiv, berättar han, och han skrattar till när hans 44 år yngre kollega kommer på tal.

– Nä, August, han är en svikare!

Vad har du gjort för fel?

– Tja, det är ju så med människor och fria viljor!

Du kanske inte har varit tillräckligt på?

– Kanske det … Jag vet inte varför vissa inte vill vara med, de kanske tycker att det är för dyrt.

Men ska du inte försöka värva August en sista gång då?

– Äh, jag lär väl ge de andra ombuden något att göra också. Nu får de ta över stafettpinnen!

En bit därifrån, inne i maskinkuren, träffar vi tre andra äldre och rutinerade pappersarbetare. När de var unga var det ”självklart” att vara medlem i facket, berättar de. Sådan var tidsandan. Så fort ett anställningskontrakt var påskrivet var det marsch iväg till fackexpeditionen.

– På sjuttiotalet blev man ju utfryst om man inte var med i facket. Då blev det ett jävla liv! säger Iwan Larsson.

Han är 72 år, gick på Polhemsskolan i slutet av 60-talet, och hoppar fortfarande in och jobbar allt efter behov.

– Jag är här om det strular. Ja, jag får inte gå hem, säger de. Iwan har sett och hört det mesta
genom åren. ”Det Iwan inte vet är inte värt att veta”, som en av hans kollegor säger. Och ett fackförbund, det har han alltid tillhört.

– Det är klart att man var med i facket.

Varför då?

– Det är ju en säkerhet, om det händer något.

På en stol bredvid sitter Johnny Andersson och nickar. Han är 61 år och har
bestämt sig för att gå i pension i förtid. I långt över 40 år har han arbetat skift, och nu orkar han inte mer.

Nätterna är värst, säger han.

– Jag har bara sju skift kvar, sedan går jag hem. Det ser jag fram emot. Men jag blir kvar som revisor.

Varför gick du med i facket, tror du?

– Jamen det var självklart då, så var det bara. Vi hade många fackliga representanter här på den tiden, och de var ju på en nästan dagligen. Och som Iwan säger, det är en trygghet att vara med i facket. Särskilt om det blir osäkra tider.

Johnny tror han har en förklaring till varför Pappers har tappat medlemmar på senare år. Inte så många jämfört med andra fackförbund, men ändå.

– Tidigare, för tio–femton år sedan, drogs ju en del av fackavgiften till a-kassan. Men nu betalar du in till
a-kassan separat. Så vissa upplever väl att det räcker med den tryggheten, om de skulle råka bli av med jobbet.

Framför en av skärmarna sitter 52-åriga Erik Sundström och petar i sig en wallenbergare med potatis. Tidigare jobbade han på Ortviken i Sundsvall, men så lades bruket som bekant ner för ett par år sedan, och därför flyttade han hit.

August frågar honom om han hade någon fördel av facket när han blev uppsagd.

– Jo, det hade jag väl … I stället för sex månaders uppsägningstid lyckades ju facket faktiskt förhandla åtta månader åt oss. Och de som hade tolv fick fjorton. Men det var ju en del som var missnöjda också, som gick ur facket.

Han tar ett par klunkar Trocadero, fortsätter:

– Jag vet inte om jag haft någon direkt nytta av facket … Fast DA är bra, den ska du ha!