Bullrig start av ny bjässe på SCA: ”Hörselskydden räcker inte till”

Storsatsning Nu står jättemaskinen i Obbola färdig. Men stämningen på golvet är lite si och så. Miljardbygget har tagit på krafterna.

– Förhoppningsvis går vi åt rätt håll nu, säger avdelningsordförande Jonas Jansson.

På de flesta pappersbruk måste man bära hörselskydd och oftast skrika för att kunna göra sig hörd inne i maskinhallarna. ”Va!?” måste vara det vanligaste uttrycket.

I den meningen utgör SCA:s pappersbruk i Obbola utanför Umeå inget undantag. Tvärtom, och efter att den jättelika maskinen PM2 togs i bruk för snart ett år sedan är det fler än en som klagar. Att bullret faktiskt är värre nu än när den snart halvsekelgamla PM1 levde om som värst.

Å andra sidan är PM2 betydligt snabbare och presterar desto mer. Sextio procent mer, om man frågar brukets vd Gustaf Nygren. Åtminstone ska den göra det år 2026, då maskinen – världens största kraftlinermaskin – beräknas vara fullt ”uppkörd och klar”. 725 000 ton kraftliner per år beräknas maskinen då producera, vilket är 275 000 ton mer jämfört med den tidigare.

En annan som jobbar snabbt inne i den 300 meter långa maskinhallen, är 24-åriga operatören Hossein Hashemi. Nyss lossnade nämligen papperet från rullmaskinen och därför far han och hans arbetskamrater fram och tillbaka för att åtgärda problemet så fort de kan och hinner.    

– På rullmaskin blir det aldrig tråkigt, säger han sedan. Hela tiden händer det nya saker, till skillnad från hur det kan vara på många andra avdelningar. Dessutom är vi ett väldigt bra gäng här. Ja, jag trivs jättebra, och hoppas att jag får fast tjänst så småningom. 

Inne i manöverrummet sitter Göran Molander och pustar ut. Han är 57 år och arbetar som instrumenttekniker, en sådan som ”servar det som blir fel”, som han själv säger. Och fel på den nya maskinen, det har det också varit säger han.

– Ja, en hel del. Konstiga fel också. Glapp i kopplingskåpor och … ja, allt möjligt. Men samtidigt tycker jag ändå att uppstarten har gått bra. Dessutom är det väldigt kul att jobba med en ny maskin som denna, en stor utmaning.

Maskinen lever om lite mer tycker jag. Hög frekvens.

Göran Molander.

Mycket nytt att lära?  

– Nä, egentligen inte. Det är typ samma grejer fast det är mer avancerat. Det mesta styrs ju digitalt numera.

Hur är arbetsmiljön, då?

– Maskinen lever om lite mer tycker jag. Hög frekvens. De här räcker inte till! skrattar han och pekar på hörselskydden. 

Alla trivs dock inte lika bra, inte som förr. Många menar att bruket har blivit för toppstyrt, att det är ledningen på huvudkontoret i Sundsvall som bestämmer, och att det inte alls råder samma positiva familjeanda som det en gång gjorde.

Flera anställda som DA talar med vittnar dessutom om att det har blivit allt mer att göra. Att arbetet är mycket tuffare nu än förr, men att det ändå ska utföras på samma antal anställda som det var innan den nya maskinen kom på plats. 

Avdelningsordförande Jonas Jansson har jobbat på Obbola sedan 1999 och vet hur snacket går på golvet. 

– Uppstarten har slitit på hela organisationen. Framför allt arbetsbelastningen. Den har alltid varit hög, men nu har den gått från hög till att vara jättehög för de allra flesta. Det har slitit på folk.

Har ni påtalat det för ledningen?

– Det har vi, och då svarar de att det bara rör sig om några enstaka individer som inte är nöjda. Men så är det inte. Vi upplever att de, högsta ledningen, kör huvudet i sanden. Dessutom är vi inte lika delaktiga i besluten som tidigare. Det har blivit otroligt mycket mer toppstyrt och stelt.

Ett flertal anställda har därför sagt upp sig och gått vidare till andra jobb, berättar Jonas Jansson.

Det har varit glappande kopplingsplintar, felaktiga ventiler, allt möjligt.

Jonas Jansson.

– Både äldre och yngre har gjort det. Elektriker, instrumenttekniker, underhållsmekaniker med mera. Personalomsättningen liknar ingenting. Andra företag, som Volvo, har betraktat Obbola mer eller mindre som en rekryteringspool. 

Påfallande ofta har det dessutom varit strul med tekniken, fortsätter han.

– Det har varit glappande kopplingsplintar, felaktiga ventiler, allt möjligt. Nej, kvaliteten på komponenterna är inte alltid som vi har förväntat oss.

Men, tillägger han: 

– Jag måste säga att jag ändå är oerhört imponerad över alla dem som har jobbat här, vilket enormt engagemang de har visat. Att lyckas skruva ihop en sådan här jättemaskin under en tid av pandemi, logistikproblem och stor materialbrist – det är verkligen imponerade.

Trots kritiken, som få andra törs eller vill ventilera offentligt, hyser Jonas Jansson ändå hopp om framtiden. På flera sätt. Maskinen betyder mycket, inte bara för Obbola och Umeå, menar Jonas Jansson, utan hela Västerbotten. Det län som för övrigt har lägst arbetslöshet i hela landet just nu (3,7 procent). 

Även om storsatsningen inte har skapat några nya jobb, vilket heller aldrig har utlovats, så kan de anställda åtminstone känna sig lite mer trygga med sina anställningar nu, resonerar han.  Därtill har stämningen inne på bruket faktiskt blivit en aning bättre. Mellan facket och den lokala ledningen i vart fall.  

– Jag skulle säga att vi rör oss i rätt riktning. Till exempel att vi har infört stödmöten – icke protokollförda möten – tillsammans med ledningen där vi kan diskutera allt möjligt. Det är positivt. Men vi är inte riktigt framme än. 

Thomas Abrahamsson, som är samordnande huvudskyddsombud, håller med Jonas Jansson om att den psykosociala arbetsmiljön på Obbola haft betydligt ljusare dagar. Och han borde ju veta, som har jobbat här i snart 40 år.  

– Jo, särskilt under uppstart var det lite påfrestande och tufft för personalen, säger han. Men vi fick lite extrapersonal på både pappersmaskin och rullmaskin, och nu börjar det bli bättre.

I verkstaden träffar vi mekanikern Per Ahlqvist, som bara har en kort promenad till och från jobbet. Han trivs bra, säger han, ”jättebra” till och med.

– Ja, jag gör det. Med arbetet i sig, och med mina arbetskamrater. Vi är som på samma nivå liksom.

Men stämningen i övrigt då?

– Jo, man har ju märkt av de negativa tankarna, helt klart. Men det beror nog också på hur man är som person. Vissa kan tycka att stämningen är dålig medan andra kan tycka att den är bra. Som jag.

– Nä, oftast funkar det bra här på mekanikersidan. Riktigt bra. Men ibland är vi underbemannade. Så in i helvete!   

Hans kollega Tommy Olsson är i färd med att byta ett lager. Han vet flera som är eller har varit missnöjda med situationen, men klagar inte för egen del.

Det är större grejer här, men sånt är bara roligt.

Tommy Olsson.

– Jag har bara jobbat här i ett år, och för mig är allting bara nytt och kul. Men visst, man hör ju, säger Tommy Olsson.

Tidigare jobbade han på en såg i Sävar, en halvtimmes bilfärd härifrån.

– Men så bytte jag, fick närmare till jobbet och så gick jag dessutom upp i lön lite grand. Som mekaniker är det annars inte så stor skillnad mellan att jobba på en såg eller ett pappersbruk.

– Eller jo, det är större grejer här, men sånt är bara roligt!

Pontus Ohlin

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.