Utdelningsfest för aktieägarna – baksmälla på verkstadsgolvet

PERSPEKTIV Nu rullar pengarna igen. Ut ur företagen och till aktieägarna. Efter år av sjunkande reallöner slår nu aktieutdelningarna alla tiders rekord.

Över tusen anställda bort. För några veckor sedan meddelade verkstadskoncernen Sandvik att företaget ska spara. Kostnaderna måste ner.

Men sparivern kommer knappast att märkas när bolagets aktieägare samlas till stämma i Sandviken strax före Valborgsmässoafton. Där väntas de ge sig själva en utdelning som är tio procent högre än fjolårets.

Sandvik är ett av många börsnoterade bolag som i år höjer utdelningen till aktieägarna. Totalt väntas över 300 miljarder kronor plockas ut från bolagen till aktieägarna.

Framför allt är det bankerna som är frikostiga. Bankernas inkomster har stigit i takt med att de fått in alltmer pengar på det som kallas räntenettot, alltså skillnaden mellan ut- och inlåning. Du får inte mycket ränta på ditt sparkonto, däremot är räntan på ditt bostadslån desto högre.

Klirr i kassan för bankernas aktieägare

Nordea höjer utdelningen med 15 procent men det är ändå ingenting mot Handelsbanken och SEB. Deras aktieägare får 62 respektive 70 procent mer jämfört med i fjol.

Men i kronor och ören är det ändå ett industriföretag och inte en vinstrik bank som är mest frikostigt: AB Volvo.

AB Volvos ägare kommer att få dela på över 36 miljarder kronor – bland det högsta belopp som någonsin delats ut i ett svenskt företag. En 29-procentig höjning mot året innan.

AB Volvo – tillverkare av lastvagnar, anläggningsmaskiner, bussar och båtmotorer – är en vinstmaskin som med viss möda hämtade sig efter finanskrisen för femton år sedan. Men som under senare år gjort det ena rekordresultatet efter det andra.

De senaste tio åren har företaget dragit in 249 miljarder kronor i vinst, efter skatt.

Större delen, mer än tre fjärdedelar, av den vinsten har gått till aktieägarna: 195 miljarder kronor. Under samma period har investeringarna uppgått till 113 miljarder kronor. Alltså betydligt mindre än vad aktieägarna fått.

Detta samtidigt som fordonsindustrin står inför en historisk och mycket kostsam omställning. Elektrifieringen kräver stora satsningar. Knappt någon analytiker skulle ändå påstå att AB Volvo snålar med investeringarna. Satsningarna motsvarar drygt 3 procent av försäljningen under en tioårsperiod, vilket anses som normalt.

En minst lika investeringskrävande bransch är läkemedelsindustrin. Astrazeneca, med huvudfabriken i Södertälje, har globalt investerat runt 575 miljarder kronor de senaste tio åren. Under pandemin sköt forsknings- och utvecklingskostnaderna i höjden. 

Läkemedelsindustrin – eller life science som den numera brukar benämnas – dras med höga utvecklingskostnader. Men är också mycket lönsam. De senaste tio åren har exempelvis Astrazeneca (räknat på dagens dollarkurs) gått med 292 miljarder kronor i vinst när skatten är betald. Men utdelningen till aktieägarna har varit större än så: 412 miljarder kronor.

När vinsten inte räcker för att bekosta aktieutdelningarna får Astrazeneca gå till kassan. På så sätt ser bolaget till att vårda sin ”progressiva utdelningspolicy” som går ut på att ”upprätthålla eller öka utdelningen varje år”.

Börsbolagens styrelser brukar försvara sig med att de bör hålla en internationell nivå på kapitalavkastningen.

Men det är inte alla börsnoterade företag som kan leva upp till liknande ambitioner.

En minoritet av bolagen på Stockholmsbörsen väljer i år dela ut lika mycket som i fjol. Andra sänker utdelningen, till exempel inom byggindustri och fastigheter. En annan bransch som inte tycker sig kunna ordna någon utdelningsfest är skogsindustrin. Billerud och Holmen minskar sin utdelning. SCA:s aktieägare får däremot tio procent högre utdelning jämfört med i fjol. 

Höga aktieutdelningar brukar utlösa en diskussion om vad som är rimligt att dela ut. I synnerhet nu efter några år med förlorade reallöner, räntechocker och en annalkande konjunkturnedgång.

Börsbolagens styrelser brukar försvara sig med att de bör hålla en internationell nivå på kapitalavkastningen. En investerare måste kunna förvänta sig att tjäna ungefär lika mycket på att ta en risk i Sverige som i andra länder. Om inte svenska företag kan erbjuda samma nivå på avkastningen som utländska konkurrenter, då väljer kapitalplacerarna bort de svenska företagen, brukar det heta.

Dragkampen om investerarnas pengar på den internationella kapitalmarknaden har i årtionden drivit upp nivån på utdelningarna. Och har i högsta grad bidragit till ökade inkomstskillnader i Sverige, enligt LO.

Ett inkomstgap som ökat – med 600 procent

När bolagstopparna i den ekonomiska eliten dragit ifrån är det främst på grund av stigande kapitalinkomster och inte inkomst av tjänst, enligt LO:s årliga undersökningar om makteliten. När inkomstskillnaderna för fyrtio år sedan var som lägst hade var och en inom den ekonomiska eliten en genomsnittlig inkomst som motsvarade 9 industriarbetarlöner. I dag har gapet vuxit till 69 industriarbetarlöner. Mycket av ökningen kan förklaras med generösa aktieutdelningar och andra typer av kapitalinkomster.

Att investera är att spara. Den som spar bör naturligtvis få tillbaka sina satsade pengar. Plus lite till. Att placera sina pengar i ett företag innebär ju en risk. Några garantier om återbäring finns inte. Företaget kan ju i värsta fall gå omkull.

Så vad är en rimlig nivå på aktieutdelningen? En gång i tiden sades det att avkastningen på eget kapital borde motsvara summan av inflationen, statsobligationsräntan plus en riskpremie på runt fyra procent.

I Sverige är inflationen nu 3,3 procent. Räntan på statsobligationer med tioårig löptid är för närvarande 2,4 procent. Lägg därtill en riskpremie på 4 procent som bolagen måste locka med så att inte investerarna i stället frestas att låna ut pengar till svenska staten genom att köpa statsobligationer. 

Lägger man ihop nivån på dagens inflationstakt, statsobligationsräntan plus en normal riskpremie så borde runt 10 procent vara en godtagbar avkastning för investerarna.

AB Volvos aktieägare kan i år räkna med över 28 procents avkastning på det egna kapitalet.

Harald Gatu