Musa, 43, gick från krogen till industrin – här är verkstaden som anställer folk utan erfarenhet

Industrin skriker efter folk, men har svårt att hitta rätt kompentens.

På Alderholmens mekaniska anställer man personal utan erfarenhet. Musa Ugurelli har gått från att serva drinkar i turistparadiset Alanya till verkstaden utanför Gävle.

– Det bästa med det här jobbet är att jag har tid för min familj, säger han.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Dagens Arbete (@dagensarbete)

– Ambitionen är att hålla så rent att vi inte fläckar ned den med arbetsskorna.

Vd Oskar Sannö pekar ned mot den ljusgrå heltäckningsmattan som pryder lunchrummet på verkstadens övre våning. Här uppe hörs nästan ingenting från maskinerna på produktionsgolvet. Det mesta är nytt och fräscht, även om lukten av varmt metallspån är svår att komma ifrån.

Entrén till bygget påminner mer om en kontorslobby än en verkstadslokal, produktionsgolvet är bländande vitt. Och det är lite poängen, om man frågar Oskar Sannö.

– Många har bilden av industrin som skitig, tung och obekväm. Jag tror det är viktigt att ge en rättvis bild av vad industrin är, och förståelse om vad yrket innebär.

På Alderholmens mekaniska i Ersbo, vid E4:an utanför Gävle, hymlar man inte om att det är både den fysiska och sociala arbetsmiljön som är esset i rockärmen. Det är vad företaget har satsat på för att attrahera kompetens och få den att stanna, när resten av industrin skriker efter folk.

I takt med den gröna omställningen och digitaliseringen räknar Industrirådet med att det kommer att behövas anställas nära 145 000 yrkesarbetare och produktionsnära tjänstemän till och med år 2027.

Samtidigt är antalet elever som söker till yrkesprogrammen på gymnasiet i princip oförändrad. De som fullföljde skolgången förra året och tog examen var cirka 22 500.

Oskar Sannö känner igen sig i problemet. Även om han understryker att industrins behov av personal har pågått länge, så är den bristande tillgången på rätt kompetens det största hindret för företagets tillväxt.

– Det är svårt att rekrytera folk med erfarenhet. Dels är de inte så många, och skulle man börja headhunta från kollegorna kan man bli osams med dem och riskerar själv att bli av med personal.

Musa bytte nattjobb i restaurangbranschen mot trygghet i industrin

På Alderholmens verkstad har man tagit sig an problemet genom att anställa personal utan erfarenhet för att sedan lära upp dem på plats. Oskar Sannö berättar att genom företagets samarbete med vuxenutbildningen tas folk in på praktik, som sedan kan leda till sommarvikariat, därefter visstidsanställning, och om man är en person som har rätt engagemang, kan det till slut bli en fast anställning.

Ungefär en person per år har rekryterats till Alderholmens verkstad på det sättet. En av dem är Musa Ugurelli som tidigare jobbade inom restaurangbranschen i både Turkiet och Sverige innan han sadlade om till CNC-operatör.

– Min sambo klarade inte av värmen i Turkiet, så vi flyttade hit, säger han och skrattar.

De senaste tio åren har han jobbat på Alderholmens verkstad, och vägen till en anställning på verkstaden är snarlik den som Oskar Sannö beskrev. Först en grundutbildning som CNC-operatör, sen två år på yrkeshögskola som ledde till praktik i ett halvår. Därefter blev det ett sommarvikariat på verkstaden och till sist anställning.

Den största skillnaden mellan att jobba på ett industrigolv i Sverige mot att servera mat och dryck i turistparadiset Alanya tycker Musa är tiderna.

– För mig, som har familj, så är det bästa med det här jobbet att jag har tid för dem. När jag arbetade inom restaurang jobbade jag både natt och helger.

En annan stor fördel, nämner Musa som är troende muslim, är verkstadens bönerum som han och andra kollegor använder minst två gånger per dag. Den första bönestunden avverkar han på lunchpausen och på eftermiddagen är det dags för dagens andra bön.

Musa säger att han tidigare kunde behöva skapa böneutrymmen på andra ställen i lokalen. Exempelvis kunde en duschkabin omvandlas till böneplats.

– Jag är jätteglad för bönerummet. Nu behöver vi inte längre leta platser när det är dags för att be. I stället är det rent och fint.

Generation z och Boomers tillsammans under samma ljuddämpade tak

Mångfald är ett återkommande begrepp på Alderholmens verkstad. Här samsas digitalkompetenta 25-åringar med manuellsvarvande 72-åringar från elva olika länder. Alla fungerar som ett lag, enligt produktionsledaren och fotbollsfantasten Magnus Westlin, som mer än gärna använder fotbollstermer för att beskriva arbetet på plats.

Varje morgon är det laguppställning klockan kvart i åtta. Om en medarbetare är borta påverkas hela produktionen.

– Har man inte hela laget på plats vinner man inte dagens match. Det gör mindre skada om vd är hemma än att vi tappar en medarbetare, säger han.

Magnus Westin har jobbat på Alderholmens mekaniska i nästan 30 år. Han menar att en förutsättning för att säkra framtida kompetens är att man ska trivas på jobbet.

– Om man skulle åka hit med ont i magen varje dag ser man ju ingen framtid på ett sådant jobb. Så vi försöker skapa förutsättningar för vår personal runtomkring med saker som bönerum, gym, frukt och kaffe. Men också den psykosociala miljön som att prata mycket har varit framgångsrikt, specifikt när det kommer till psykisk ohälsa.

Är man inte rädd för att tappa kompetens efter att ha utbildat den?

– Det gäller att ha den lilla moroten och uppmuntra anställda att utvecklas. Sen vill vissa inte utvecklas, de trivs där de är. Vi har ju en bredd.

Magnus leder oss vidare på produktionsgolvet, som enligt fotograf David Lundmark, luktar skärvätska och stål. Ett tjugotal meter från Musa arbetar CNC-operatören Rebecca Engvall vid en svarv. Hon har jobbat på verkstaden sedan hon gick ut yrkesgymnasiet för tolv år sedan.

– Jag kom direkt från gymnasiet och fick praktik här. Sen blev jag bara kvar, säger hon.

Varför ville du bli CNC-operatör?

– Det var pappa som tyckte att jag skulle bli det, sen blev det väl så. Han är ingenjör och tyckte det var ett bra jobb.

Rebecca säger att mycket har ändrats på de tolv åren som hon jobbat. Dels har flytten inneburit att det är mycket fräschare och ljusare med bättre miljö nu, men det har också blivit mer jobb under åren. Hennes pass börjar tio i sju på morgonkvisten och slutar vid fyra på eftermiddagen. Fredagar slutar hon vid två.

Vad är det bästa och sämsta med att jobba här?

– Det bästa är alla jättefina kollegor och att jobbet är roligt. Det sämsta är tidiga morgnar.

Vad gör du när du inte jobbar?

– Jag är mamma och hundmamma på heltid. Annars jagar jag. Allt från älg till fågel. Allt som går att jaga.

Hur ser framtidsplanerna ut?

– Det kanske hade varit kul att plugga något helt annat. Men jag vet inte vad. Så går åren. Och vi har det så bra här så det blir det att man stannar.

Peter Schwartz