Fick smält metall i ögat efter explosion — skyddskläder saknades
Svåra brännskador och förlorad syn Så stor blir företagsboten
Vattenstrålen var nära att ta Jannes liv
Publicerad 2022-03-17, 08:00
Med tarmarna hängande ur magen faller Janne Helander ner på knä. Lägger sig sedan på sidan på fabriksgolvet och tänker: ”Fuck, nu är det över.”
Det är sommar, en shortsvädervarm morgon i juli, när Janne Helander och hans arbetskamrat Andreas gör sig redo att spola rent rör som slammat igen inne på Billerud Korsnäs anläggning utanför Gävle. Ett jobb som måste göras med jämna mellanrum och som kräver inte bara en container full av modern högtrycksutrustning, utan också rejält med mänsklig ork och skärpa.
Ja, särskilt därinne – vid kokeriet – där luften ofta är bastuhet och där ett åttatimmarspass nu ska utföras i hjälm, skyddsstövlar och stora varma kevlarkläder dessutom. Kläder som förvisso står pall för en vattenstråle på tvåtusen bar, det vill säga ett flera hundra gånger starkare tryck än vad det kommunala vattennätet orkar få ur sig via till exempel en vanlig trädgårdsslang. Men – varma som sagt. Tjocka. Obekväma.
De plaggen får därför vänta i en blå Ikeakasse så länge, tills det är skarpt läge. Efter att ha riggat upp utrustningen ska nämligen Janne och Andreas äta en snabbare frukost först. Men innan de gör det bestämmer de sig ändå för att testa och ställa in trycket. Janne vid slangen och pedalen, Andreas vid pumpen en längre bit därifrån. Som de brukar göra. Så att de sedan kan sätta i gång direkt efter kaffet.
Det är då det händer. Spolslangen – som Janne precis har matat in ett par meter i ett igenslammat och tjugo centimeter brett rör – vänder och far plötsligt tillbaka ut ur röret igen, varpå vattenstrålen träffar honom. Ett tusen bar, minst.
Som ett ohyggligt piskrapp, rätt över magen – smack!
”HJÄLP! STÄNG AV! JAG ÄR SKJUTEN!” hinner han skrika till Andreas, innan han sekunden senare faller ner på knä och sedan lyfter på tröjan.
– Då ser jag mina tarmar trilla ut. Inte hela tarmar, utan som småbitar, slamsor. Och blod. Blod överallt.
Flera månader senare ses vi, hemma i Jannes hus strax utanför Sandviken. Han visar oss runt och han visar oss ärret. Ärret som löper från nedre delen av magen och uppåt. Ett centimeterbrett hål intill naveln varar alltjämt. En operation väntar, den sextonde i ordningen, och snart även en sjuttonde ska det visa sig. Kanske ännu fler.
– Fast jag hade enorm tur ändå, att jag överlevde. Det trodde jag inte när jag låg där på golvet. Detta går åt helvete, tänkte jag.
Var du rädd?
– Nej, jag kände ingen rädsla alls, inte då. Och ingen smärta heller faktiskt. Utan mer: Fuck, nu är det över. Kört. Slut. Så tänkte jag medan Andreas höll mig i handen och skrek åt mig att kämpa och hålla ut.
Han minns ambulansen. Båren han låg på. Sirenerna som tjöt. Att han under ilfärden in till Gävle gjorde vad han kunde för att hålla samman tarmar och annat maginnehåll med sina båda händer. Men sedan minns han inte mer. Först fem dygn senare vaknade han upp ur en respirator elva mil därifrån – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Under tiden hade Janne hunnit fylla 54 år.
Han tar fram sin mobil och scrollar fram en bild som hans sambo tog på honom veckan därpå, när han hade flyttat och lagts in på Kirurgakutmottagningen på Gävle sjukhus. I blott kalsonger och strumpor sitter han där på en stol med en sårläkande svamp mitt på magen. Stor som en halv fotboll ungefär. Svampen är blå till färgen, täckt med tättslutande plastfilm till vilken en vakuumpump sitter ansluten.
Hud, fett, bukhinna – inget av det finns ännu på plats därunder, och Janne kan inget annat göra än att hoppas.
Han tittar på bilden, sväljer. Säger att han aldrig kommer att glömma chocken och skräcken som fyllde honom när han vaknade upp ur respiratorn och blev varse alla slangar och medicinska insatser som höll honom vid liv.
’Nä, nu skiter jag i det här’, tänkte jag och så klippte jag av alla slangarna med en sax som jag hade i rummet, och sedan drog jag täcket över huvudet.
Inte heller kommer han att glömma stolen som han bekantade sig med några dagar senare. Den där kalla och ångestframkallande möbeln på fyra små hjul som han – hög på morfin och annat smärtstillande – brukade sitta i när han inte låg i sängen. Stolen som fick honom att tänka på döden mer än något annat.
Han suckar.
– Jag ville ogärna ha besök på den tiden. Inte ens besök av mina barn, mina tre söner. Jag tyckte att allt var så obehagligt, ville vara för mig själv. Min sambo, som alltid hjälpte till och var hos mig nästan hela tiden, bad jag gå därifrån flera gånger.
Stolen påminner honom bland annat om när hans vuxne son Sylle kom och besökte honom första och enda gången. En eftermiddag i månadsskiftet juli–augusti, en och en halv vecka efter olyckan.
– Då satt jag så, i precis den där ställningen. Usch, det var hemskt. Både han och jag bröt ihop, fullständigt. Grät. Han höll mig i handen, klappade mig på kinden och … Han var så ledsen … Jag sa till honom: ”Jag vet inte om jag kommer klara det här …”
Han tystnar, lägger ifrån sig mobilen och stryker en hand under ögonen.
Efter några djupa andetag fortsätter han:
– Du förstår, jag är en person med bra självkänsla och bra självförtroende. Men där och då tog det slut. All livsgnista försvann. Jag trodde aldrig jag skulle få ett normalt liv igen. Inte med allt som låg utanför mig då, under nån djävla svamp!
– Och sen, när Sylle nån halvtimme senare hade gått därifrån, kände jag att jag heller inte ville utsätta honom och mina två andra grabbar för … Milo och Maddox, de är bara elva och tretton … Nä, de ska inte behöva se sin pappa …
Han tystnar en stund igen, andas djupt, fortsätter:
– ”Nä, nu skiter jag i det här”, tänkte jag och så klippte jag av alla slangarna med en sax som jag hade i rummet, och sedan drog jag täcket över huvudet.
Han kan ännu höra larmet som tjöt ute i korridoren, personalen som kom inrusande och ryckte av honom täcket och skrek: ”Vad har du gjort?!”
– Vad som sedan hände minns jag inte. Bara att jag vaknade i samma rum som förut och att jag då bestämde mig för att jag hädanefter bara skulle ha telefonkontakt med grabbarna.
Något ytterligare försök att ta livet av sig gjorde han inte.
– Nä, då fann jag mig bara i situationen. Det var som det var.
För Janne förflöt timmarna, dagarna och veckorna därefter som i en dimma – orsakad av starka tabletter och oavbruten ryggmärgsbedövning på högsta dos. Morfinet lindrade, bedövade de värsta smärtorna, även om det skedde till priset av mardrömmar när han sov och fasansfulla vanföreställningar när han var vaken. Tidvis plågades han också av yrsel, andnöd och en djävulusisk hicka, berättar han.
Men, han levde. Och sakta, sakta under den där blå svampen på magen växte dessutom nya celler. Celler som i sin tur snart skulle bilda ny hud, nytt fett, en ny bukhinna. Framväxande lager som så småningom gjorde det möjligt att sy ihop hans buk.
Först efter en och en halv månads intensivvård kunde ryggmärgsbedövningen kopplas bort.
– Plötsligt kändes det som om en hinna åkte ner från ögonen, allting blev så klart! Det började koppla i skallen på mig. Innan hade jag inte kunnat skriva sms, men nu rörde sig mina fingrar rätt och jag kunde stava igen!
– Helt fantastiskt, det bästa jag har varit med om. Visserligen fick jag morfin fortfarande, men nu på en helt annan nivå. Jag var inte i en bubbla längre, jag kunde tänka.
Vad var det första du tänkte?
– ”Fy fan, jag lever ju!”
Sedan då?
– Mina grabbar. Att jag ville köpa oss en båt och att vi skulle ut och fiska tillsammans. Och sedan började jag tänka på mitt hus, mitt hem, alla saker som borde göras och … ja, jag ville åka hem.
Ändå tvekade han när den ansvarige läkaren under en morgonrond en kort tid senare berättade att han skulle få göra det. Åka hem på permission första gången. Då blev han rädd. Rädd och orolig för att mista all trygghet som omgav honom där i rummet. Med sköterskor och andra som hela tiden kontrollerade och såg till honom.
Och vad skulle ”smågrabbarna” säga när de fick se honom? Pappa, ”stora karln”, som när de senast såg honom hade magrutor och styrketränade varje dag. Pappa, som vägde 107 kilo och som lyfte mer än det dubbla i bänkpress.
Nu en avmagrad man på 73 kilo, stapplandes på rullator och med en meter tunntarm borttagen. Vad skulle de säga?
Han nickar i riktning mot hallen och säger att han helst vill förtränga vad som hände där sedan, när han till slut klev in genom ytterdörren den dagen.
– Grabbarna mötte mig och vi stod där och … Nä, det var hemskt. Fruktansvärt. Jag var som en gammal gubbe för dem. Deras min … De bara tittade på mig. Vågade knappt säga någonting, knappt röra vid mig.
När vi träffar Janne i dag, mitt i vintern, mår han betydligt mycket bättre. Numera kan han i stort sett gå och röra sig som tidigare. Likaså kan han äta som vanligt igen och är redan på god väg att återfå sin forna vikt.
– Men jag måste vara väldigt försiktig och inte överanstränga magmusklerna när jag ska resa mig från soffan, ta mig ur sängen och så. Ja, om jag inte haft den fysik som jag hade, hade jag aldrig klarat mig.
Han är fortfarande sjukskriven och är fortfarande tvungen att ta mediciner. För en tid sedan blev han emellertid ombedd av sin arbetsgivare Veolia att besöka företagets filialer och berätta för andra anställda om olyckan och vad han har gått igenom, vilket han tackade ja till. En kortare film spelades också in, i utbildningssyfte. Med Janne i fokus. Kollegorna runt om i landet undrar ju. Vad var det som hände egentligen?
Det är det ingen som riktigt vet. Enligt Janne och de utredningar som har gjorts tyder dock det mesta på att spolslangen – som Janne hade matat in i röret – kom för nära själva stoppet. Ett stopp som vägrade ge vika för en vattenstråle av ett så starkt och plötsligt slag, att alltså både slang och munstycke vände riktning och for ut ur röret igen.
– Alldeles oavsett har jag mig själv att skylla. Jag är ett varnande exempel. Hade jag haft mina kevlarkläder på mig hade ju olyckan aldrig skett. Men nu låg de där i en Ikea-kasse i stället, bara en eller två meter ifrån mig.
Titta på mig. Jag och min kollega skulle ’bara’ ställa trycket innan frukost. Sedan skulle vi ta på oss kevlar-kläderna. Det där ’bara’, det blev nästan min död.
Janne lägger sig försiktigt på vardagsrumssoffan. Plåstret intill naveln behöver bytas och under tiden som jag hjälper honom med det säger han att han är stark kritisk till den ofta tuffa och hårdföra jargong som ännu präglar så många branscher, inte minst hans egen.
– Man slarvar med skyddsutrustning, hoppar över riskanalyser, anmäler inte alltid när det händer något. Men den där machoattityden är fel. Så inihelvete fel.
– Titta på mig. Jag och min kollega skulle ”bara” ställa trycket innan frukost. Sedan skulle vi ta på oss kevlarkläderna. Det där ”bara”, det blev nästan min död.
Ändå längtar han tillbaka till sitt gamla jobb, spola rent på industrier här i Gästrikland med omnejd.
– Hade du frågat mig för ett par månader sedan så hade jag sagt nej. Visst, det är smutsigt, farligt och inte särskilt bra betalt. Men samtidigt är det som ett kul äventyr varenda gång man åker ut på ett jobb. Dessutom har jag så fantastiskt fina arbetskamrater.
– Men jag kommer aldrig mer jobba, eller jobba med någon, som inte har full skyddsutrustning. Har man inte det då ska man inte jobba alls.
Att medverka i en film och få åka runt och berätta för andra, det har varit som en självterapeutisk resa för honom berättar han. Fyllt hans vardag med mening på något vis.
– Det handlar ju inte bara om olyckan, utan också om allt annat som händer när man ligger på sjukhus i två månader. När allt annat rullar på som vanligt. Med alla lån och räkningar som ska betalas och så vidare. Hade jag inte haft sambon hade jag nog blivit av med både hus och hem. Hon tog hand om allt, precis allt.
Vi lämnar huset och tar en kort promenad på en vintrig och översnöad väg i grannskapet, och jag säger att rubriken på det här reportaget kanske blir ”Vägen tillbaka”.
Han skrattar.
– Jag har nog en bra bit kvar. Men jag värderar i alla fall livet på ett annat sätt nu. Förr var jag så oerhört fokuserad på jobb, träna. Det var stress, stress, stress, close, close, close. Så är det inte i dag.
Hur är det i dag?
– Nu är jag fullt nöjd med det jag har. Bara vara och att få umgås med min familj, mina vänner och alla andra människor som jag har omkring mig. De betyder allt.
Arbetsmiljöbrott utreds
Var det något tekniskt fel på utrustningen som orsakade Jannes olycka? Kanske. Fallet utreds nu av polis och åklagare.
Enligt förundersökningsledare Stig Andersson vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål har en teknisk undersökning genomförts ”av två poliser”, och nu ”återstår ytterligare förhör och förtydliganden”, säger han. I övrigt råder förundersökningssekretess.
Misstanken avser arbetsmiljöbrott gällande vållande om kroppskada, men om Stig Andersson kommer väcka åtal är ännu oklart.
Tidigare har Arbetsmiljöverket påtalat brister hos Veolia, brister som nu har åtgärdats.
– Vi försöker verkligen dra lärdom av detta, säger Veolias vd Anders Fagerberg.
Fotnot: Veolia har i dag sålt sin svenska verksamhet inom industrisanering till Remondis.
