Här ska produktionen fördubblas

Om det ser mörkt ut i Husum så ser det desto ljusare ut i Mariestad. Här har man nyligen byggt en helt ny fabrik och anställt lika många som bruket i Husum gjort sig av med.

Men på golvet är inte alla fullt så nöjda.

Det är ljust och fräscht, stort och sprillans nytt alltihop. Bara entrén till den nya anläggningen skriker 2026 och framåt. ”Framtidsfabriken”, som den också kallades när byggplanerna drogs i gång för några år sedan och som officiellt invigdes med bandklipping, tal och tjänstemän i kostym nu i början på sommaren.

Ja, vi befinner oss alltså på Metsä Tissue i Mariestad, 78 mil söder om Husum, ett bruk som investerat cirka 4,2 miljarder kronor i en ny pappersmaskin samt tre nya konverteringslinjer. Målet är att fördubbla brukets årliga produktionskapacitet till 145 000 ton. Vilket med andra ord innebär åtskilliga toalett– och hushållspappersrullar som det i huvudsak står Lambi, Serla eller Katrin på.

Till skillnad från systerbruket i Husum, som nyligen gjort sig av med ett hundratal anställda, har man här gjort tvärtom: rekryterat nästan lika många. Vissa, mer erfarna, kommer från andra delar av bruket, men de flesta kommer utifrån.

Som operatören Hanna Gabrielsson, till exempel. Hon är 21 år och vikarierade tidigare på en förskola i grannkommunen Skövde. Men så blev det ”barnbrist” – för få barn – och då sökte hon och fick jobb här på Östra konverteringen på den nya mjukpappersfabriken i stället.

– Det är roligt med nya utmaningar, säger hon under tiden som hundratals färdigskurna små Lambirullar far runt på olika band för att sedan plastas in och skickas iväg med lastbilar till konsumenterna som finns inom en 50 mils radie häromkring.

– Man har mycket ansvar, precis som på förskolan, och dessutom har vi ett bra samarbete oss kollegor emellan.

Eller som 40-åriga Frederic Taibo Alvarado. Som förr jobbade dagtid på Biltema i Halmstad men som numera jobbar femskift på brukets toppmoderna och helautomatiserade lager, även kallat Höglagret.

– Min sambo är härifrån, och så fick vi en son hon och jag, och … ja, då kände hon en stark hemlängtan och ville flytta tillbaka.

Och du?

– Tyvärr tog det ett tag innan jag lyckades hitta ett nytt jobb, men till slut fick jag det. Och jag trivs bra här. Mycket att göra men samtidigt har det flutit på fint, tycker jag.

Rekryteringsarbetet har dock inte varit fullt så enkelt, tvärtom. Det berättar Pappers avdelningsordförande Gabriel Jöngren medan han visar oss runt.

– Det har tagit tid att rekrytera. Men det svåra har varit att hålla kvar dem som har börjat också. Minst 15 av dem har redan kilat vidare sedan vi startade. 

Varför då?

– Därför att jobben inte riktigt blev som de hade blivit utlovade. Ledningen har talat om kompetensutveckling och möjligheter till personlig utveckling, men många på golvet upplever att så inte är fallet. 

Utan?

– Utan att man snarare blir placerad som en kugge i ett hjul och sedan sitter man fast där, utan någon egentlig styrning. Om något problem uppstår så är det hela tiden medlemmarna som ska lösa det. Många känner sig helt enkelt övergivna ute på golvet, att de inte får den hjälp och stöttning som de behöver ha.

Gabriel Jöngren, som själv har jobbat på bruket i 14 år, säger att både han och andra i facket har tagit upp dessa frågor med ledningen, men att det har varit svårt att få gehör. 

– Så har det egentligen varit från dag ett i det här projektet. Vi i Pappers blev till exempel inte inbjudna till att vara med under förarbetet för att kika på vad som behövs för den här typen av projekt, vad som krävs för att få verksamheten att rulla.

Stora dyra maskiner och nya moderna lokaler, det har man satsat på, men inte så mycket på personalens väl och ve menar Gabriel Jöngren.

– Anläggningen är inte anpassad för att våra medlemmar ska kunna bedriva verksamhet på ett bra och effektivt sätt. Arbetsmiljön har blivit lidande. Till exempel är bemanningen alldeles för tight. Vi har medlemmar som trampar minst 20 000 steg om dagen. 

Befolkningen växer och … ja, folk klarar sig ju inte utan toapapper!

Samtidigt är Gabriel Jöngren inte oväntat nöjd och glad över miljardsatsningen, och att den nu snurrar på för fullt.

– Det var ju givetvis positiva besked att vi fick en sådan stor investering, så vi kunde bygga en ny fabrik och därigenom säkra brukets framtid.

– Dessutom har vi ett tämligen stabilt marknadssegment, marknaden ser bra ut. Befolkningen växer och … ja, folk klarar sig ju inte utan toapapper!

På Östra konverteringen träffar vi Johan Lundqvist mitt i ett skiftbyte. Han är 42 år och hör till de mer erfarna operatörerna på den här sidan Vänern, i vart fall på ”Framtidsfabriken”. I april 2005, när han var på muckarresa, ringde hans far som då var förste maskinförare på bruket.

– Han sa: ”Nu får du komma hem, för du ska börja jobba på måndag”. Jag sa: ”Vadå jobba, vart då?” ”Ja, vart tror du?”, sa han.

– Så jag blev tvingad hit av min far kan man säga, och på den vägen är det. Sedan dess har man varit löneslav här. 

Hur trivs du med det, då?

– Bra, jag har alltid trivts bra här. Och den sista tiden med det nya projektet, det har varit en väldigt intressant resa. Men samtidigt har det varit ganska jobbigt att starta ett stort prestigebygge som det här.

Vad är det som har varit jobbigt?

– Stressen som det har inneburit. Och att man kanske inte hade planerat igenom allt innan, med hur organisationen ska se ut och så …

– Men ändå så har det trots allt blivit något bättre. Eller, ja, jo, successivt bättre.

Pontus Ohlin