”Konfliktviljan är stark”
Med två veckor kvar till att avtalet går ut och många tunga frågor olösta, skramlar IF Metall med strejkvapnet. – Vi kan inte acceptera…
”Spänningar om alla ska ha samma löneökning”
Publicerad 2017-02-14, 14:21 Uppdaterad 2020-07-03, 14:25
På sikt kan det bli ohållbart att industrins förutsättningar avgör löneökningarna, enligt Lars Calmfors. Nu vill han få parterna att fundera över märkets roll.
– Det är bättre att anpassa systemen i tid.
Arbetsmarknadspolitiska rådet
Arbetsmarknadspolitiska rådet har funnits sedan 2015. Det finansieras av Svenskt Näringsliv, men ska arbeta självständigt. Syftet är att bedöma ”arbetsmarknadens funktionssätt och de faktorer som påverkar denna”.
Tisdagens rapport är rådets tredje. Temat i år är tudelning på arbetsmarknaden. Förutom det som handlar om industrins märkessättning, skriver rådet i rapporten om uppdelningen mellan fasta anställningar och visstidsanställningar, samt den högre arbetslösheten bland utrikes födda.
Industriavtalet är ett samarbetsavtal mellan fack och arbetsgivare i industrin. Avtalet kom till 1997 efter en uppmaning från regeringen. 70- och 80-talens okontrollerade löneökningar hade lett till hög inflation och försämrad svensk konkurrenskraft.
Industriavtalets syfte är bland annat en kontrollerad lönebildning som utgår från vilka löneökningar den internationellt konkurrenssatta industrin tål. Därför går industrin först ut i avtalsrörelsen och sätter ”märket”, alltså nivån på löneökningarna, som alla andra parter sedan följer.
Syftet med industrins märke är att löneökningarna på hela arbetsmarknaden inte ska bli större än vad den exportberoende industrin klarar av. Men nu ökar efterfrågan på arbetskraft snabbare i den inhemska tjänstesektorn än i exportindustrin. Om lönerna inte tillåts stiga mer där kan det på sikt leda till att man inte hittar tillräckligt med arbetskraft, menar Lars Calmfors, ordförande i Arbetsmarknadspolitiska rådet, som presenterade en ny rapport i dag.
– Det blir spänningar om man ska ha samma löneökningar i alla sektorer, säger han.
Just nu beror den ökande efterfrågan i Sverige delvis på högkonjunkturen. Men Lars Calmfors menar att det också är en strukturell förändring där efterfrågan på arbetskraft långsiktigt tippar över från exportindustrin till hemmamarknadens tjänstesektor. När befolkningen blir äldre, sparandet mindre, och när det ska satsas på infrastruktur, behöver det anställas fler människor inom välfärden och byggsektorn.
– Kan man inte tillgodose de sektorernas behov av arbetskraft, då ska ju marknadsekonomin fungera så att lönenivån måste stiga. Vi har ju inte planekonomi.
Därför tror han att det blir ohållbart ”lägga locket på”, och tvinga resten av arbetsmarknaden hålla nere lönerna för att anpassa sig till exportindustrins förutsättningar.
– Man kan hålla det flytande ett tag, men om systemet inte motsvarar realiteterna är det bättre att reformera i tid och behålla en samordning, än att det blir kaos och okoordinerat som vi ju hade under 10-15 år på 80- och 90-talet.
Han understryker att detta inte handlar om årets avtalsrörelse – där ser förutsättningarna goda ut för att kunna samordna sig runt märket. Det här handlar mer om fem-sex års sikt, tror han.
Vad ska då göras? En möjlighet att behålla nuvarande modell med industrins märke finns trots allt, tack vare de senaste årens flyktinginvandring. Där finns chansen att möta ökad efterfrågan på arbetskraft. Men det förutsätter utbildning, omskolning, och, enligt Lars Calmfors, någon form av enklare, lägre betalda jobb.
Om det inte går menar han att parterna bör se över märkets roll. Industrin kan fortsätta sätta ett märke, men exportmarknadens förutsättningar kan inte få hålla nere lönerna i alla sektorer i Sverige. Antingen kan industrins parter komma överens om ett högre märke än vad man egentligen klarar. Eller så lägger industrin sig på en nivå man tycker ska vara löneökningstakten för hela ekonomin, men kommer överens om att vissa sektorer ska få mer – det måste ske en relativ löneförändring. Då blir märket snarare ett snitt än, som nu, ett tak för löneökningarna.
– Det borde inte vara otänkbart, men det är mer komplicerat. Blir det väldiga diskrepanser mellan olika sektorer kan jag inte utesluta att det blir på det sättet.
Vad tror du om förutsättningarna för att industrins parter skulle gå med på något sådant?
– Det finns en väldig konservatism, man vill göra saker som man alltid gjort. Det gör man ända tills det till slut kollapsar. Jag ser inte framför mig nu att något ska hända, men vi har velat ta upp diskussionen. Man måste fundera över det här.
Calmfors har ju som vanligt helt rätt, men ”fackens” roll på arbetsmarknaden skulle undermineras om dom gick ifrån den ”svenska modellen” av planekonomi där lönerna bestäms helt och hållet av industrin och riksbank.
Modellen har visat sig vara en låglönefälla om det sätts procenttal för hela gruppen men också att det gör det mindre lönsamt att utbilda sig för högre befattning om det utgår samma krontal till alla.
Därför behövs den svenska modellen ses över i lönesättning som i så många andra aspekter.
Nuvarande regering slår sig för bröstet om modellen men faktum är att Sverige är på väg att återgå i klassamhället, tack vare -just den svenska modellen.