De politiska partierna och LO-förbunden satsar betydligt mindre resurser i EU-valet jämfört med ett riksdagsval. Det visar Dagens Arbetets kartläggning.
Moderaterna satsar sex-sju miljoner centralt, en fjärdedel av de 25 miljoner man hävdar användes inför riksdagsvalet –98. Centern satsar cirka fyra miljoner, ungefär en tredjedel jämfört med riksdagsvalet. Samma andel motsvarar folkpartiets fyra-fem miljoner, kristdemokraternas 3,8 miljoner och vänsterpartiets 2,6 miljoner kronor. Miljöpartiets 3,9 miljoner motsvarar halva riksdagsvalbudgeten, så har man också här en större andel av mandaten att försvara. Socialdemokraterna satsar 15 miljoner kronor, drygt en tredjedel av riksdagsvalbudgeten.
Det finns inga självklara stridsfrågor: Moderaterna, folkpartiet, miljöpartiet och vänsterpartiet vill diskutera EMU i valrörelsen, men inte socialdemokraterna, centern eller kristdemokraterna. Alla tycker att demokratifrågorna är viktiga, särskilt ökad öppenhet. Partierna är ense om att kriget i Kosovo troligen ökar intresset för europafrågor.
Men ingen har förhoppningar om någon större ökning av antalet röstande, vilket alla är bekymrade över. Att man är motståndare till EU är inget skäl att inte rösta, understryker miljöpartiet, vänsterpartiet och EU-kritiska socialdemokrater: Det gäller att motverka planerna på ökad makt åt EU där man kan.
Valdeltagandet är också huvudfrågan för facken: ”Gå och rösta” lyder huvudbudskapet från Metall, Industrifacket, Pappers och Grafikerna. I EU-parlamentsvalet 1995 röstade bara var tredje industriarbetare. Förbunden vill göra upp med föreställningen att EU-politiken ligger långt från den svenska vardagen. Social dumping, som när Ericsson flyttar tillverkning till ett fackföreningsfientligt företag i Skottland eller att Pharmacia & Upjohn av skatteskäl placerar försäljningsrättigheter i Luxemburg nämns som exempel på att den ekonomiska politiken inte längre stannar vid nationsgränserna.
Det mesta av valarbetet samordnas med LO, som med brev, trycksaker och affischer hoppas locka LO-medlemmarna att delta i valet. Därutöver satsas inga stora pengar. Industrifacket är mest aktivt av de fyra förbund Dagens Arbete granskat och satsar omkring 400 000 kronor i valrörelsen. Förbundet anordnar regionala konferenser om EU-politik eftersom personliga samtal och dialog har visat sig vara bästa sättet att öka intresse och kunskaper
– Vi tycker att det är viktigt för demokratin att medlemmarna deltar i valet. Det sämsta som kan hända är att vi fastnar i det gamla ”ja och nej”. Nu när Sverige är medlemmar i EU ska vi vara med och påverka, säger ombudsman Åke Ljunggren.
Men det är tunnsått med fackliga namn på listorna och några regelrätta personvalskampanjer planeras inte från förbundens sida. Industrifacket förordar socialdemokratern och skogsarbetaren Hans Karlsson från Örebro. På s-listan finns också metallaren Christer Erlandsson, men först på 17:e plats.
Vänsterpartisten och metallaren Jonas Sjöstedt väcker inga varma känslor på det egna förbundskansliet: Metalls informationschef Anders Ferbe menar att vänstern med sin negativa hållning avstår från möjligheten att påverka EU.
Industrifacket beklagar att förbunden inte kunde enas om att backa upp något eller några LO-namn till den socialdemokratiska listan. Bättre samordning hade definitivt ökat det fackliga inslaget, anser förbundet.
De borgerliga partierna och miljöpartiet har inte en enda LO-medlem på sina listor men ser inte det som något misslyckande:
– Vi frågar inte efter facklig tillhörighet, är förklaringen.
