Gruvraset i Garpenberg som blev 51-årige gruvarbetaren Sune Scotts död har nu utretts av gruvföretaget, Boliden. Utredningen har lämnats till yrkesinspektionen vars utredning kan bli klar i december. Då tar polisutredningen om ansvaret för olyckan vid.
Metalls miljöombudsman Anders Hjalmar som har följt arbetet kring olycksplatsen menar att utredarna ”har mycket att titta på”, bland annat varför arbetet fortsatte trots rapporter om sprickbildningar.
– Det gäller bland annat beräkningarna kring hållfastheten hos den betongplatta som rasade.
Det som hände före olyckan var att gruvarbetarna borrade, sprängde, lastade och fraktade bort malmskivor i taket i ett bergrum på 650 meters djup. De arbetade sig uppåt mot ett 2.4 meter tjockt betongskikt som 1993 varit golv när man bröt högre upp i gruvan. Ovanför 1993 års golv som blivit 1999 års tak låg 40 meter fyllnadsmassa, dels glest armerad betong, dels gråberg, dels cementblandad sand.
Under gruvarbetarnas maskiner låg liknande fyllnadsmassa, som fylldes på i takt med att maskinerna steg mot taket och betongplattan.
Olyckan ägde rum söndagen den 17 oktober. Tisdagen innan had arbetarna fått order om att minska bredden på den ort (tunnel) de bröt in i berget. På torsdagen hade bergtekniker – de som beslutar om det ska brytas eller inte – satt in så kallade mätpunkter, som skulle mäta om taket rörde sig.
På lördagen hade en arbetare på förmiddagsskiftet hört muller i taket och flyttat sitt arbete till ett annat ställe. Han hade talat med förstemannen på sitt skift. Eftermiddagsskiftet, dit Sune Scott hörde, lastade och körde bort fyra dumperlass malm som sprängts löst från det sista skikt som skulle brytas i taket, alldeles under betongskiktet). De körde även i sex lass fyllning.
När Sune Scott började eftermiddagsskiftet på söndagen skulle han skrota, det vill säga slå bort löst berg i taket och i väggen längst in i orten och därmed förbereda borrning i väggen för de dynamitladdningar som skulle slå sönder mera berg längre in. Raset upptäcktes av en arbetskamrat klockan 1855.
Nu driver man en ny ort mellan två andra, gamla orter: en ovanför, en under. I måndags hade man drivit 20 meter och det återstår maximalt ytterligare 55. Från denna ort ska man gå in mot Scotts maskin, när man lokaliserat den med hjälp av mätningar. Över maskinen och området därikring ska stålbågar drivas in så att man får ett tak under vilket man kan gräva fram den förolyckade gruvarbetaren.
Det normala i flertalet gruvor, säger Hjalmar, är att man sparar några meter fast berg mellan övre och undre ort. Att gå så nära ett gjutet betonggolv underifrån hade man tidigare bara gjort en enda gång vid den här sortens brytning (så kallad uppåtgående igensättningsbrytning) i Garpenbergsgruvan. Ansvaret för att bedöma säkerheten ligger hos så kallade bergtekniker, normalt gruvingenjörer.
