Med en väggalmanacka, illustrerad med kvinnor i industrin, vill Industrifacket uppmärksamma de låga lönerna i förbundets kvinnodominerade branscher.
Av Industrifackets nära 100 000 medlemmar är 40 procent kvinnor. Gapet mellan de högst avlönade grupperna och de lägst avlönade har ökat under hela nittiotalet, trots satsningar på låglönegrupperna i varje avtalsrörelse.
– Nu är tålamodet snart slut för det här, säger Leif Ohlsson, Industrifackets ordförande som inte vill utesluta konflikter för att få upp de lägsta lönerna.
Längst ner finns 2 200 medlemmar på tvätterier där 85 procent är kvinnor. En dagarbetare på tvätteri tjänar i snitt 14 000 kronor i månaden medan en dagarbetare i allokemiska industrin tjänar i snitt 16 700 i månaden.
– Under åttiotalet berodde löneskillnaderna på löneglidning, säger Leif Ohlsson.
– De senaste tio åren är det i stället de lokala lönesystemen som inte utvecklats i exempelvis tvätterierna. Vår strategi för att få upp lönerna är att satsa på kompetensutveckling. På vissa tvätterier har man verkligen förändrat arbetsorganisationen men inte brytt sig om att följa efter med lönerna.
Tvätteriavtalet är treårigt men kan sägas upp under det sista året, vilket nu finns risk att Industrifacket gör. Höjs inte lönerna på ett för facket acceptabelt sätt kan det bli konflikt men i så fall inte förrän i januari 2001.
Bilderna i kalendern har tagits av Anders Lindh på tidigare resor världen över.
