Alla industriarbetare borde tillhöra samma fack. Genom att slå ihop de olika fackförbunden som finns i dag sparar man pengar och förbättrar servicen för medlemmarna.

Det föreslog en rad avdelningar på Industrifackets kongress.

– Det här är en överlevnadsfråga, sa Marie Liljedahl, vice klubbordförande på Lear Corporation i Ljungby. Det ställs högre krav på facket i dag. Vi måste vara nära medlemmarna, ute på arbetsplatserna och höras mer i media. I dag är det många som inte orkar med det fackliga arbetet.

Hon är själv ensamstående mamma till två små barn och tvingas åka sex mil till varje avdelningsmöte i Industrifackets avdelning i Växjö. För henne hade det varit smidigare och mer effektivt att samarbeta med de fackligt aktiva i Metall i Ljungby, till exempel.

– Vi hade kunnat träffas hemma hos mig i köket.

Marie berättar att hon har 10 mil till närmasta glasbruk. Hon förstår inte mycket av deras bransch, trots att glasbruksarbetarna hör till Industrifacket. De andra industriföretagen i Ljungby, Kalmar LMV och Strålfors, känner hon till betydligt bättre.

– Jag har kontakt med folk från Metall och Kommunal i Ljungby. Vi snackar om lönesystem till exempel och olika erfarenheter av uthyrningsföretag.

Andra talare tog upp LO-Fackens (det som ersatte LO-distrikten) tynande tillvaro. Slår man ihop facken blir LO-Facken inom industrin en överflödig organisation. Läggs de ned skulle det ge en besparing på drygt 25 miljoner kronor. De pengarna kan användas till att förstärka det fackliga arbetet ute på arbetsplatserna.

Även uthyrningsföretagens anställda skulle vinna på en sammanslagning, sa flera talare. Deras anställda hamnar ofta mellan olika stolar. Vilket fackförbund ska organisera dem? Ska de hoppa mellan olika fack beroende på var de jobbar?

Men kongressen beslutade att skynda långsamt. Förbundsstyrelsen fick i uppdrag att förbereda frågan om eventuella sammanslagningar och komma med förslag under kongressperioden.