Nammo Vingåkersverken är ensamma om att destruera krigsmaterial på ett miljövänligt sätt. Vad hjälper det? Efter ett nytt varsel är smärtgränsen nådd.
Efter segslitna förhandlingar har företag och fack nu enats om att elva av de kollektivanställda får gå från Nammos anläggning i sörmländska Vingåker. Det innebär dels att 50 blir kvar, dels att facket lyckats pruta på det ursprungliga varslet om 15 personer.
I gengäld fick facket gå med på att arbetsgivaren gör fem undantag från turordningslistan. Av dessa tyckte facket att bara ett par var försvarbara.
– Men nu blir uppsägningarna färre och listan kortare och det är medlemmarna tämligen nöjda med, säger Ove Karlsson som är Industrifackets klubbordförande.
– Nu återstår att se om organisationen håller. Vi klarar inte att banta ytterligare. Då är det slut. Tyvärr är jag orolig för att det blir så.
Hoppet står nu till att det droppar in nya order från det svenska försvaret under sommaren. Att det svenska försvaret hårdbantar är på samma gång ett problem som en fördel.
Fördelen är, förklarar Ove Karlsson, att det blir en massa ammunition över som ska förstöras.
– Det skulle vara ett gyllene tillfälle för oss. Tyvärr är det fri upphandling som gäller och vår hantering är lite dyrare eftersom vi återvinner 90-95 procent av allt material. Det blir billigare att köra till Tyskland där allt bränns upp.
Nammo Vingåkersverken ensamma om att återvinna krigsmaterial. Idén föddes när anläggningen var nedläggningshotad för ett tiotal år sedan.
Fram till dess hade man satt ihop ammunition till Bofors och hade som mest varit 180 anställda. Men så gick järnridån upp och världen betraktades som mer fredlig. Bofors mer eller mindre skrotades och i Vingåker föll antalet kollektivanställda ner mot 40.
Miljövänlig återvinning var en överlevnadsstrategi. Eller som Ove Karlsson säger, en nisch i tiden. Sprängämnen säljs för civilt bruk, metaller går tillbaka till metallverken.
Det mesta krigsmaterialet kommer från det svenska försvaret. Till exempel har alla oanvända, och numera förbjudna, trampminor plockats isär. Men även den amerikanska försvarsmakten skickar material till Vingåker.
Från 1994 och framåt ökade antalet anställda med 70 personer. Förra året fick 15 personer gå. I vår var det alltså dags igen.
Ove Karlsson oroar sig inte bara för överlevnaden.
– Vi måste alltid ha ett mycket högt säkerhetstänkande. Med 50 personer kvar är vi inne i en zon då man börjar tumma på säkerheten. Nästa steg är nedläggning.
