Rehabiliteringen av långtidssjuka fungerar dåligt, eftersom ingen kan eller vill ta ansvar för de sjuka. Det visar en ny delrapport från Socialförsäkringsutredningen.

I rapporten ”Rehabilitering – ett långt lidandes historia” beskriver författarna hur ansvaret för de sjukskrivna bollas mellan sjukvården, Försäkringskassan, arbetsgivare, kommuner och andra som arbetar med rehabilitering.

Försäkringskassan ska sköta samordningen, men kan bara ge råd, inte bestämma vad som ska göras.

Enligt rapporten leder det till att ansvaret hela tiden flyttas vidare och att alla inblandade försöker undvika kostnader i just sin budget.

”Delat ansvar är inget ansvar,” sammanfattar författarna.

Arbetsgivarna är skyldiga att börja en rehabiliteringsutredning när en anställd har varit sjuk längre tid än fyra veckor. Men i rapporten påpekas att en del arbetsgivare struntar i att göra en sådan utredning. När de väl gör det kommer den ofta för sent till Försäkringskassan. Dessutom är utredningarna ofta så dåligt gjorda att Försäkringskassan inte har någon nytta av dem.

För sjukskrivna som är arbetslösa är det Försäkringskassan som ska göra en rehabiliteringsutredning. För tre år sedan gjordes sådana utredningar bara för en femtedel i den här gruppen – och dessutom ofta för sent.

”Det resultatet är till och med sämre än arbetsgivarnas,” skriver regeringens utredare Anna Hedborg i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Många läkare uppger också att Försäkringskassan inte ens tar kontakt med dem, trots att de har bett om det i sjukintyget. Läkarna säger också att kassan struntar i att ta kontakt med patienterna.

Men sjukvården sköter sig inte heller särskilt bra, enligt rapporten.

Arbetet med sjukskrivna patienter är ingen prioriterad uppgift på vårdcentraler och sjukhus. Det finns ingen gemensam strategi för hur man ska behandla sjukskrivna. Det saknas dessutom vetenskaplig utvärdering av vilka behandlingar som fungerar eller inte fungerar.

Resultatet blir att olika läkare arbetar på olika sätt, efter eget tycke.

Dessutom råder det brist på pengar inom vården. När det gäller exempelvis ont i ryggen ligger inte mer än åtta procent av den totala samhällsekonomiska kostnaden på sjukvården. Resten, 92 procent, är kostnader för bidrag.

Medan sjukskrivningarna ökade kraftigt under sena 1990-talet genomfördes också personalnedskärningar och rationaliseringar inom landstingen.

Till slut blir det ofta upp till den sjukskrivne att ordna sin egen rehabilitering. Eller som Anna Hedborg uttrycker det:

– Man måste vara väldigt frisk om man ska orka vara sjukskriven i Sverige.