Spegel, spegel, på webben där …

Ingen går fri från vår tids utseendefixering. Men det går att bråka med sina egna fördomar och ideal. Det gör vi gärna med serietecknaren Liv Strömquist som ledsagare.

Seriebok om utseendehets

Titel: Inne i spegelsalen
Författare: Liv Strömquist.
Förlag: Norstedts.
Antal sidor: 144.

Ja, vi känner alla till historien om Snövits styvmor. När spegeln inte längre bekräftar att hon är vackrast blir hon vansinnig. Hon vill ha Snövit mördad och hennes hjärta på ett fat.

Reaktionen är ”HELT NORMAL!” och ”HUNDRA PROCENT RIMLIG!”, slår Liv Strömquist fast i boken Inne i spegelsalen. För vad kan man begära av en människa – skönheten har varit Snövits styvmors stora grej och ”hundra miljoner undersökningar” visar att kvinnor blir bedömda mer för sitt utseende än män. Ska hon bara acceptera tidens gång?

En av Sveriges vassaste serietecknare är tillbaka med ett nytt album. Denna gång handlar det om skönhet – och varför vi är så besatta av den. Precis som med de tidigare albumen Kunskapens frukt och Den rödaste rosen slår ut tar Liv Strömquist hjälp av historiska personer och tänkare för att dissekera och illustrera sitt ämne. Vi får lära oss om allt från skönhetens historiska (o-)betydelse på äktenskapsmarknaden, till varför halvnakna bilder på Kim Kardashian är mer progressiva (!) än likadana bilder på Marilyn Monroe.

I Kunskapens frukt skrev och tecknade Strömquist om det kvinnliga könsorganet. Det var en skarp bok, som gjorde upp med vanföreställningar och fördomar. Vansinnigt rolig, och väldigt arg.

Humorn och det allmänbildande finns också i Inne i spegelsalen. Ilskan, däremot, är inte lika påtaglig, den puttrar mer under ytan. För visst finns det mycket att vara arg på i den värld där skönhet är så högt värderat och där standarden alltid sätts av någon annan.

Ibland vill jag utbrista ”Men kan vi liksom inte bara skita i skönhet och vara typ … bra människor i stället?” Jo, det skulle nog vara bra, antyder Liv Strömquist, men så lätt kommer vi inte undan. Kanske känner jag mig smart om jag fnyser föraktfullt åt influeraren Kylie Jenners konstanta instagramflöde med supersnygga avklädda bilder. Men, får jag lära mig, den som ägnar sig åt att ta avstånd är precis lika besatt som den som beundrar hejdlöst.

Över huvud taget är Inne i spegelsalen en bok som vill få mig att gå i dialog gång på gång – med Liv Strömquist själv och med de personer hon tecknar. (Menar du verkligen att skönhet – eller fuckabilitet – är det ENDA som spelar roll för att få kärlek och behålla den? Och vem har egentligen BESTÄMT att just ungdom är vackert?)

Först stör det mig att jag inte bara sväljer allt hon skriver. Sedan inser jag att det är det som är så himla härligt. Liv Strömquists smittande energi får min hjärna att gå på högvarv och jag vill att halva bekantskapskretsen GENAST ska läsa boken så att jag får diskutera. (Tips till bokcirklar – den går dessutom att sluka på en kväll.)

En av de mest intressanta iakttagelserna kommer i slutet av boken, när Liv Strömquist jämför att vara vacker med att vara kändis. Kända personer kan uppleva att de inte uppskattas för den de är, utan för något de har iscensatt, en roll. De blir tudelade. På samma sätt kan en kvinna som jobbat hårt för att vara vacker tycka att en komplimang om att hon är snygg är irriterande. Den handlar ju inte om henne utan om det hon låtsas vara, något skapat.
Och jag tänker att där någonstans finns det som kan göra mig mest arg när det gäller skönhetsfixering. Den delar upp oss i delar och tar ifrån oss rätten att vara det vi innerst inne vill vara: hela.

Anna Julius