Hög tid att prata om det

Fler länder än någonsin styrs demokratiskt. Samtidigt pratas det allt mindre om ekonomisk demokrati. Varför är det så? Och hur skulle en ekonomisk demokrati se ut i praktiken? Frågorna ställs i en ny antologi.

Flera är de som ansett att just de, just då, nått fram till det mest fullödiga av alla samhällssystem och därmed utropat ”historiens slut”. Detsamma gjorde man på Wienkongressen 1815 då Europas gamla monarkier skulle återupprättas efter franska revolutionen och Napoleonkrigen. Hade inte historien visat att ”frihet, jämlikhet och broderskap” och ”de mänskliga rättigheterna” var alldeles orealistiska och hopplösa att förverkliga?

Det dröjde emellertid inte mer än 33 år till revolutionsåret 1848 innan historien visade sig fortsätta trots allt. Och denna gång fick de politiska omvälvningarna ett fäste och en praktik som lever in i våra dagar.

För oss i dag är det självklart att den representativa demokratin är det styrelseskick som är bäst lämpat för ett land, en stad, en region eller en kommun. De senaste fyra decennierna är det befogat att tala om ett demokratins segertåg över världen. Från 70-talets Sydeuropa via Berlinmurens fall till våra dagars arabiska vår. Och däremellan inte att förglömma Latinamerika, Afrika och stora delar av Asien.

Den representativa demokratin är i dag en sådan självklarhet att den snarast kan betraktas som en överideologi, något ingen längre ifrågasätter (vilket för övrigt fick statsvetarprofessorn Francis Fukuyama att i början av 90-talet återigen utropa ”historiens slut”).

Men paradoxalt nog har under samma tid all diskussion om ekonomisk demokrati i princip helt kommit att upphöra. Från sin centrala roll under arbetarrörelsens födelse, över i 60-talets radikalism till att helt försvinna i glömska efter misslyckandet med löntagarfonderna.

Hur kommer det sig att samtidigt som vi upplever demokratins segertåg så har tänkandet kring just ekonomisk demokrati fullständigt kollapsat? Hur kan det anses självklart att en så stor och komplex organisation som nationalstaten ska styras efter demokratins principer samtidigt som det anses orealistiskt att bruka samma principer på företag?

Frågorna ställer professor Bo Rothstein som är redaktör för antologin Tillsammans – En fungerande ekonomisk demokrati. Enligt Rothstein är tystnaden ologiskt och intellektuellt osund. Uppgiften för honom och hans forskarkollegor är att åter sparka igång ”detta döda lik”, vilket de gör med en brokig samling texter om allt ifrån politisk filosofi till en fältstudie från det personalägda Ljuders Nickelsilfverfabrik.

Wienkongressens deltagare dansade lyckliga ut i natten. Monarkin var återupprättad och ordningen återställd. Vi kan skratta åt det i dag, men deras känsla av att åter vara på rätt kurs var inte obefogad. Att en så komplicerad organisation som nationalstaten skulle styras demokratiskt hade i över två tusen år ansetts fullständigt orealistiskt – även av demokratins förkämpar. En by, visst. Men ett land, aldrig i livet.

På samma sätt kan dagens idéer om ekonomisk demokrati möjligtvis anses hopplöst överspelade och omöjliga att förverkliga. Men historien tar inte slut för det. Förhoppningsvis kan Bo Rothsteins bok inleda en bredare diskussion fri från skygglappar och förutfattade meningar.

Mikael Färnbo