Revolution!

Ur en kulsprutas munstycke strömmar vita duvor, statstelevisionens byggnad sprängs och gula skyltar visar vägen till Tahrirtorget. Det är revolution igen!

Husväggar och murar i Kairo har blivit en ständigt föränderlig scen för konst och politiska uttryck. Dagligen läggs nya verk till, förändras, kompletteras eller målas över. Det är svårt att tänka sig att inget av detta existerade för bara drygt två år sedan.

Det var först i och med revolutionen som murarna i staden fylldes med graffiti. I sin bok Revolution Graffiti har journalisten och fotografen Mia Gröndahl fotograferat hundratals verk från Kairos gator.

– I början var det människorna själva som var viktiga. Plakaten de bar på var ett slags levande graffiti som pågick bland människorna. Det fanns ett enormt behov av att få säga vad man tänkte.

Först efter ett tag väcktes graffitirörelsen till liv, och den har följt den politiska utvecklingen. Först mot Mubarak, sen mot militärstyret och nu mot den sittande presidenten Mohammad Mursi. Men i dag tas även mer sociala frågor upp, som kvinnans situation och problemen med sexuella trakasserier.

– Jag brukar alltid fråga vanliga människor på gatan vad de tycker om graffitin. Nästan alla gillar den, berättar Mia Gröndahl.

– De säger att någon måste tala om för regeringen vad de tycker. Lite provocerande brukar jag säga att det kan man väl göra på annat sätt, via pressen till exempel. Vilken press? frågar de då. Det mesta styrs av det muslimska brödraskapet.

Mia Gröndahl har tidigare givit ut boken Gaza Graffiti. Den politiska graffitin intresserar henne.

Den är en motståndskamp. Den säger att vi tänker inte vara tysta. Gatan tillhörde inte folket under Mubarak. Nu gör den det.

– Den är en motståndskamp. Den säger att vi tänker inte vara tysta. Gatan tillhörde inte folket under Mubarak. Nu gör den det.

Mia Gröndahl har sett otroligt mycket graffiti och har svårt att välja ut någon favorit. Men hon blev väldigt berörd när hon såg en graffiti i en graffiti. Det var Ammar Abu Bakr som målade 12 porträtt av människor som förlorat sina ögon efter att blivit skjutna i ansiktet av polisen.

– När jag kom tillbaka dit lite senare såg jag att folk hade börjat rita och skriva i de vita fälten som täckte ögonen. I ett av fälten hade någon skrivit: Men jag kan se helt klart. Det högg tag i mig när jag såg det. När folk gör sina egna tillägg, då fungerar graffitin.

Marie Edholm