Industriarbetarnas tidning

Karin trotsar trenden

19 augusti, 2013

Hyfsad lön, omväxlande arbetsuppgifter, spännande teknik. Karin Berg  och Linda Hermansson gör sin utbildningspraktik på Smurfit Kappa i Piteå. De tycker att fler kvinnor borde söka sig till pappersindustrin.

Hon utbildade sig till lärare. Sedan jobbade hon på bank i 13 år. Nu tror Linda Hermansson att hon äntligen har hittat hem. Hon gjorde sin praktik i processtekniska programmet på Smurfit Kappas pappersbruk i Piteå.

När Dagens Arbete besöker henne har hon varit på bruket i knappt två veckor. Det märks inte. Hennes rygg är spikrak. Hon går med säkra steg över pappershallens hårda golv. Den blå hjälmen sitter som gjuten på hennes huvud. Hon och Karin Berg, kurskamrat från utbildningen i Umeå, nickar hej till några arbetskamrater som passerar.

– Bruket är ingen okänd plats för mig, säger Linda. Jag har sommarjobbat på kontoret och i lokalvården under flera år. Och min mamma fick guldklocka för många år sen.

Linda är en av två kvinnor som har praktiserat på bruket i vår. Efter praktiken har de nio veckors sommarjobb. Totalt är de 16 män och 14 kvinnor på utbildningen som drivs på distans av Umeå universitet (se faktarutan). Könsfördelningen är, ovanligt nog, jämn.

När jag besöker bruket är det dags för skiftbyte. 10–15 pappersarbetare rör sig i pappersmaskinens operatörsrum. Några slår sig ned runt bordet, andra lutar sig fram och granskar vad som hänt på skärmarna. De flesta är i övre medelåldern, inte en kvinna i sikte, förutom Linda.

– Det är inga problem, säger Linda. Tvärtom. Det är klart att det blir en del skämt, men det är alltid med mycket hjärta.

S-G Pettersson, som jobbat på bruket i över 30 år, säger som alla andra jag talar med att det är bra med fler kvinnor. Ändå är andelen kvinnliga pappersarbetare mindre i dag (cirka 13 procent) än den var för 15 år sedan (cirka 15 procent).

– Men det var värre förr, säger S-G Pettersson. Vi pratade nästan bara om sport, jakt och fiske.

– Jag som aldrig jagat kan allt om drev och jakt, säger han och skrattar. Du ska veta att här räknar man det nya året från när harjakten börjar i augusti.


En stark lukt av
gran- och motorolja slår emot oss när Linda öppnar dörren mot hallen. Hon visar mig torken, där pappret rullas runt på valsar i något som liknar en jättelik våt bastu. Vid slutstationen där de 40 ton tunga rullarna ska flyttas över till rullmaskinen ligger en balk med jättelika krokar.

– Det är traversens ok, säger Linda pedagogiskt. Hon spanar uppåt för att visa mig de stora skenorna som löper utmed taket.

– Man styr traversen med en liten fjärrkontroll. Jag har tränat mycket på kvällar och nätter. Nu är jag nog klar för att ta traverskortet om några dagar, så att jag kan köra själv.

 

De översta varven på rullen ska kasseras. Linda rättar till pappret så att det går ned i bassängen som förvandlar pappret till massa igen.

Karin Berg gör sin praktik på returfiberavdelningen. Hon har, precis som Linda, en handledare som stöder henne i arbetet.

På returfiberavdelningen tas balarna om hand och förvandlas till pappersmassa igen. Karin visar mig hur processen ser ut på dataskärmen. Sedan lämnar vi operatörsrummet, klättrar upp för en smal stålstege och andas in en sur kloaklukt. Hon pekar på ett litet transportband med balarnas avfall, metalltrådar, plastpåsar och annat skräp ihoptvinnat till ett slags tjockt snöre. Här i ”Raggen”, som sorterar skräpet, kan det bli stopp. Då måste man gå in och ändra inställningen av Raggens hjul.

Vi tar en fika i labbrummet. Här finns det självklart en damtoalett eftersom de flesta som jobbar på labbet är kvinnor. Linda och Karin berättar att det finns ett separat omklädningsrum för kvinnor, men det ligger betydligt längre bort än männens. Det finns ett i närheten av Lindas arbetsställe, men det är så litet att det brukar vara fullt. Och arbetskläderna för dem som jobbar i produktionen finns bara  i mansmodeller, säger Linda och Karin.

– Det gör inget, säger Linda. Här är det inte så viktigt hur man ser ut. Men byxorna är alldeles för varma och stela.

Karin tar en klunk ur sin mugg, berättar att också hon hade tänkt sig ett annat yrke. Hon pluggade till tandtekniker. Praktiken kändes inte helt bra och när hon gick ut fanns det bara tre lediga jobb i hela Sverige. Inte ett enda i Norrbotten.

– Jag vill helst inte flytta, säger hon. När jag sökte efter kurser hittade jag den här utbildningen. Den ger mig större chans att få jobb i en industristad som Piteå.

Båda två talar om lönen. Det är betydligt bättre betalt att jobba skift på bruket än att vara tandtekniker eller kontorist på bank.

Linda hakar på att hon slipper resa i det här jobbet. Tidigare pendlade hon 11 mil till banken i Luleå varje dag. Det var tröttsamt, speciellt när man har två barn i skolåldern.

Hon sträcker på sig, tar med handen på axeln, säger att hon mår bättre nu. Som kontorist satt hon framför datorn och skrev mest hela dagarna.

– Man blir spänd i axlar och rygg. Det är så statiskt. Varje dag sitter man på samma sätt, med uppdragna axlar och händerna på tan-gentbordet.

– Jag har inte ont längre. Man rör på sig mycket mer i det här jobbet.

Men är det något som inte är bra, frågar jag. Att jobba skift, hur fungerar det?

– Jo, säger Linda. Jag var lite orolig för det. Hur skulle det gå? Skulle jag orka? Hittills har det också gått bra. Men man är rätt trött så där vid tre–fyra på morgonen.

När Linda och Karin följer mig tillbaka till fabrikens utgång frågar jag hur de tror att man kan få fler kvinnor att utbilda sig och söka jobb i fabriken.

– Det handlar väl om marknadsföring, säger Linda. De har en film med en kvinna som gått den här utbildningen och nu jobbar på det andra bruket i Piteå. Jag tror att jag såg den i TV4:s lokalnyheter. Sånt funkar nog.

– Jag såg en annons också, i lokaltidningen, med samma tjej. Det var på det sättet jag fick veta att utbildningen fanns.

Karin nickar.

– Det kanske är ovanligt att jobba här som tjej. Men jag har aldrig tänkt på det sättet. Jag tror att det är ett jobb som passar mig, helt enkelt.

Karin Berg städar golvet på returfiberavdelningen med en högtrycksspruta. Andra arbetsuppgifter kräver mer. Som den gången hon fick panikstanna processen på grund av ett haveri.

Utbildningen började i höstas med kurser i matte och kemi. Ingen av dem tyckte att det var svårt. De gillar naturämnen. Och teknik är spännande.

– Hemma är det jag som lagar lampor och fixar om något går sönder, säger Linda. Matlagningen är min mans område.

Karin och Linda tar glasgången tillbaka till fabriken. Karin ska tvätta ur en cistern och för Linda väntar byte av linor i torken. Men först blir det matlåda i fikarummet.

Du kanske också vill läsa…

”Jag trivs så bra i industrin”

”Jag trivs så bra i industrin”

2016 skrev Dagens Arbete om Tranemo G-betong som medvetet satsade på att få fler kvinnliga anställda. Fyra år senare stämmer vi av – har planen lyckats?

”Reglerna finns – men vi måste se till att de efterlevs”

”Reglerna finns – men vi måste se till att de efterlevs”

Det finns redan tillräckliga regler, fokuset behöver ligga på förebyggande arbetet mot sexuella trakasserier. Här behövs fortsatt intensivt samarbete mellan parterna så att riktlinjerna också efterlevs, skriver Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten.

Så ska Volvo mota rasismen

Så ska Volvo mota rasismen

För att mota rasistisk jargong arbetar fack och ledning på Volvo Cars i Olofström förebyggande, både på arbetsgolvet och i fikarummen. Ledstjärnan är företagets uppförandekod.

”Vi vill ha in fler tjejer”

Ungefär var tionde pappersarbetare på Smurfit Kappa är kvinna. Bland de 50 mekanikerna finns det ingen alls. Vi frågar Stefan Andersson, utbildningskoordinator på Smurfit Kappa i Piteå, om det spelar någon roll att det är så få kvinnor.

Ny kalender efter skandalen

Ny kalender efter skandalen

Kalendern med lättklädda kvinnor som poserade på skogsmaskiner väckte starka reaktioner. Nu samarbetar tillverkaren som låg bakom den med yrkesverksamma kvinnor i skogsbranschen – och tar fram en ny kalender.

Tre kvinnor i GS-fackets nyvalda förbundsstyrelse

Tre kvinnor i GS-fackets nyvalda förbundsstyrelse

Under GS-kongressen väcktes frågan om förbundet företräder alla medlemmar. Ändå valdes bara tre kvinnor in i förbundsstyrelsen.

Här är flamsäkra bh:ar en   självklarhet

Här är flamsäkra bh:ar en självklarhet

Sedan de kvinnliga skyddsombuden skapade ett eget nätverk är tonen en annan.

Nu är det dags att mbl-förhandla Tant Röd

Nu är det dags att mbl-förhandla Tant Röd

Ulrica Malmberg: Vi blöder varje månad, så låt inte mens vara en samvetsfråga en gång om året.

Mens är en arbetsmiljöfråga

Mens är en arbetsmiljöfråga

Att industrin är en mansdominerad bransch innebär inte att vi kan strunta i arbetsmiljön för de som har mens, skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Mångfaldens motsats är enfald

Mångfaldens motsats är enfald

Övertygad om detta ska jag fortsätta arbetet för hela kollektivets styrka, skriver Pontus Georgsson

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Så gick det till när Samhall satte vinsten före människorna

Under våren granskade Dagens Arbete bristerna i arbetsmiljön på Samhall. Men hur blev det som det blev? För tio år sedan skedde något avgörande. För Kenneth Harnesk, då första linjens chef, gick det inte längre att vara kvar.

Samhalls vd: Kritiken mot oss är allvarlig

Sara Revell Ford svarar på kritiken mot Samhall och ger sin syn på det som kommit fram i Dagens Arbetes granskning.

”Det fanns de som inte ville leva”

Två år efter Richard Fredrikssons första begäran om ingripande agerar Arbetsmiljöverket. Samhall får bakläxa.

Riksdagen vill ha en oberoende utredning av Samhall

Samhall måste utredas, av någon utifrån. Det anser en samlad opposition som via riksdagen uppmanar regeringen att tillsätta en extern utredning.

Ministrarna: Våra bolag ska vara föredömen

De ansvariga ministrarna är djupt bekymrade över att unga med funktionsnedsättningar inte platsar på Samhall. Regeringen har nu gett ett tydligt besked om vilka grupper som ska slussas till företaget.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.