Karin trotsar trenden

Hyfsad lön, omväxlande arbetsuppgifter, spännande teknik. Karin Berg  och Linda Hermansson gör sin utbildningspraktik på Smurfit Kappa i Piteå. De tycker att fler kvinnor borde söka sig till pappersindustrin.

Hon utbildade sig till lärare. Sedan jobbade hon på bank i 13 år. Nu tror Linda Hermansson att hon äntligen har hittat hem. Hon gjorde sin praktik i processtekniska programmet på Smurfit Kappas pappersbruk i Piteå.

När Dagens Arbete besöker henne har hon varit på bruket i knappt två veckor. Det märks inte. Hennes rygg är spikrak. Hon går med säkra steg över pappershallens hårda golv. Den blå hjälmen sitter som gjuten på hennes huvud. Hon och Karin Berg, kurskamrat från utbildningen i Umeå, nickar hej till några arbetskamrater som passerar.

– Bruket är ingen okänd plats för mig, säger Linda. Jag har sommarjobbat på kontoret och i lokalvården under flera år. Och min mamma fick guldklocka för många år sen.

Linda är en av två kvinnor som har praktiserat på bruket i vår. Efter praktiken har de nio veckors sommarjobb. Totalt är de 16 män och 14 kvinnor på utbildningen som drivs på distans av Umeå universitet (se faktarutan). Könsfördelningen är, ovanligt nog, jämn.

När jag besöker bruket är det dags för skiftbyte. 10–15 pappersarbetare rör sig i pappersmaskinens operatörsrum. Några slår sig ned runt bordet, andra lutar sig fram och granskar vad som hänt på skärmarna. De flesta är i övre medelåldern, inte en kvinna i sikte, förutom Linda.

– Det är inga problem, säger Linda. Tvärtom. Det är klart att det blir en del skämt, men det är alltid med mycket hjärta.

S-G Pettersson, som jobbat på bruket i över 30 år, säger som alla andra jag talar med att det är bra med fler kvinnor. Ändå är andelen kvinnliga pappersarbetare mindre i dag (cirka 13 procent) än den var för 15 år sedan (cirka 15 procent).

– Men det var värre förr, säger S-G Pettersson. Vi pratade nästan bara om sport, jakt och fiske.

– Jag som aldrig jagat kan allt om drev och jakt, säger han och skrattar. Du ska veta att här räknar man det nya året från när harjakten börjar i augusti.

En stark lukt av gran- och motorolja slår emot oss när Linda öppnar dörren mot hallen. Hon visar mig torken, där pappret rullas runt på valsar i något som liknar en jättelik våt bastu. Vid slutstationen där de 40 ton tunga rullarna ska flyttas över till rullmaskinen ligger en balk med jättelika krokar.

– Det är traversens ok, säger Linda pedagogiskt. Hon spanar uppåt för att visa mig de stora skenorna som löper utmed taket.

– Man styr traversen med en liten fjärrkontroll. Jag har tränat mycket på kvällar och nätter. Nu är jag nog klar för att ta traverskortet om några dagar, så att jag kan köra själv.

Karin Berg gör sin praktik på returfiberavdelningen. Hon har, precis som Linda, en handledare som stöder henne i arbetet.

På returfiberavdelningen tas balarna om hand och förvandlas till pappersmassa igen. Karin visar mig hur processen ser ut på dataskärmen. Sedan lämnar vi operatörsrummet, klättrar upp för en smal stålstege och andas in en sur kloaklukt. Hon pekar på ett litet transportband med balarnas avfall, metalltrådar, plastpåsar och annat skräp ihoptvinnat till ett slags tjockt snöre. Här i ”Raggen”, som sorterar skräpet, kan det bli stopp. Då måste man gå in och ändra inställningen av Raggens hjul.

Vi tar en fika i labbrummet. Här finns det självklart en damtoalett eftersom de flesta som jobbar på labbet är kvinnor. Linda och Karin berättar att det finns ett separat omklädningsrum för kvinnor, men det ligger betydligt längre bort än männens. Det finns ett i närheten av Lindas arbetsställe, men det är så litet att det brukar vara fullt. Och arbetskläderna för dem som jobbar i produktionen finns bara  i mansmodeller, säger Linda och Karin.

– Det gör inget, säger Linda. Här är det inte så viktigt hur man ser ut. Men byxorna är alldeles för varma och stela.

Karin tar en klunk ur sin mugg, berättar att också hon hade tänkt sig ett annat yrke. Hon pluggade till tandtekniker. Praktiken kändes inte helt bra och när hon gick ut fanns det bara tre lediga jobb i hela Sverige. Inte ett enda i Norrbotten.

– Jag vill helst inte flytta, säger hon. När jag sökte efter kurser hittade jag den här utbildningen. Den ger mig större chans att få jobb i en industristad som Piteå.

Båda två talar om lönen. Det är betydligt bättre betalt att jobba skift på bruket än att vara tandtekniker eller kontorist på bank.

Linda hakar på att hon slipper resa i det här jobbet. Tidigare pendlade hon 11 mil till banken i Luleå varje dag. Det var tröttsamt, speciellt när man har två barn i skolåldern.

Hon sträcker på sig, tar med handen på axeln, säger att hon mår bättre nu. Som kontorist satt hon framför datorn och skrev mest hela dagarna.

– Man blir spänd i axlar och rygg. Det är så statiskt. Varje dag sitter man på samma sätt, med uppdragna axlar och händerna på tan-gentbordet.

– Jag har inte ont längre. Man rör på sig mycket mer i det här jobbet.

Men är det något som inte är bra, frågar jag. Att jobba skift, hur fungerar det?

– Jo, säger Linda. Jag var lite orolig för det. Hur skulle det gå? Skulle jag orka? Hittills har det också gått bra. Men man är rätt trött så där vid tre–fyra på morgonen.

När Linda och Karin följer mig tillbaka till fabrikens utgång frågar jag hur de tror att man kan få fler kvinnor att utbilda sig och söka jobb i fabriken.

– Det handlar väl om marknadsföring, säger Linda. De har en film med en kvinna som gått den här utbildningen och nu jobbar på det andra bruket i Piteå. Jag tror att jag såg den i TV4:s lokalnyheter. Sånt funkar nog.

– Jag såg en annons också, i lokaltidningen, med samma tjej. Det var på det sättet jag fick veta att utbildningen fanns.

Karin nickar.

– Det kanske är ovanligt att jobba här som tjej. Men jag har aldrig tänkt på det sättet. Jag tror att det är ett jobb som passar mig, helt enkelt.

Utbildningen började i höstas med kurser i matte och kemi. Ingen av dem tyckte att det var svårt. De gillar naturämnen. Och teknik är spännande.

– Hemma är det jag som lagar lampor och fixar om något går sönder, säger Linda. Matlagningen är min mans område.

Karin och Linda tar glasgången tillbaka till fabriken. Karin ska tvätta ur en cistern och för Linda väntar byte av linor i torken. Men först blir det matlåda i fikarummet.