”Vi behöver fler beskrivningar om klas­samhället”

IntervjuAtt göra film av en så älskad bok som Mig äger ingen är ingen lätt uppgift. Men Kjell-Åke Andersson fick Åsa Linderborgs förtroende. Den 8 november har historien om den alkoholiserade härdarmästaren Andersson och hans dotter biopremiär.

Vad var det du fastnade för i boken, Kjell-Åke Andersson?

– Det är en jävligt fin berättelse, en kärleksfull historia om en far och hans dotter i arbetarklassen. Jag fascinerades både av den relationen och att den faktiskt utspelar sig i arbetarklassen, det är inte det vanligaste i svensk film.

– Jag har alltid varit fascinerad av barn- och ungdomsperspektivet kontra de vuxna. Om man tittar tillbaka på mina filmer – Min store tjocke far, Juloratoriet, Familjehemligheten – alla är mer eller mindre barntema upptäckte jag plötsligt.

Vad beror det på?

– Jag tror det beror på att jag hade en jävligt jobbigt barndom, med skilsmässor och skit. Jag var inte särskilt sedd eller uppskattad som barn. Så jag solidariserar mig med barn och ungdomar.

Hur var det att översätta en så älskad bok, som Mig äger ingen, till film?

– Det är naturligtvis ett jättestort ansvar jag har som regissör och medförfattare, att inte begå övergrepp mot romanen. Och det har jag verkligen försökt undvika. Men jag har också gjort min egen version, eftersom film trots allt är något annat än en roman.

Vilken är den största skillnaden mellan filmen och boken?

– Det är nog att i boken är det ett större personregister, mammans familj är till exempel jättestor. Det bestämde jag mig för att ta bort, eftersom man ska koncentrera sig på pappan och dotterns relation.

– Sen kanske Åsa har med mer politik i boken, framförallt när det gäller mammans och dotterns relation. Jag tyckte att det var viktigare att skildra den politiska uppfostran hon får av pappan, för den är jävligt konkret. Det är klassmedvetenhet från grunden. Hon kan se hur han kämpar, men också hur han kryper. Han talar om kommunismen som idealsamhället, samtidigt som han köper konstiga möbler. Hans analys är inte genial direkt, men enkel och tydlig.

Var Mikael Persbrandt självklar i rollen som pappan?

– Jag satt och jobbade med en annan film och då satt Persbrandt i en korridor i närheten. Jag pratade om att eventuellt göra den här filmen och då sa han att ”Jag måste få göra det här, det är min historia. Det finns ingen annan som kan göra den”. Jag tyckte att han var på gränsen till för gammal, men sen fanns faktiskt ingen annan, han var självklar. Och när han började provspela mot barnen så var han fullständigt outstanding.

– Jag är glad att han gjorde det, för han har en styrka och insikt han också. Han är en enkel kille från enkla förhållanden, så han förstår vad han gör. Det var viktigt. Och jag tror att det är en viktig film för Micke, han har sagt att den är det bästa han har gjort. Han är stolt över det här.

Har du själv arbetarklassbakgrund?

– Farsan var brevbärare och morsan jobbade i sjukhus som ung. Sedan började hon sälja grönsaker på torget i Karlstad. Så jag har en ganska enkel bakgrund.

– Det har påverkat mig på så sätt att jag har gjort en klassresa. Folk tror att det är någon glad resa, men det är ganska jobbigt. Man lämnar någonting som man är uppfostrad i och känner sig hemma i. Det är en ganska smärtsam resa som jag tror många människor gör i dag. Klassresenärer men också invandrare, det är en jävla resa det med. Så jag tror hela min socialistiska bakgrund kommer därifrån. Jag är fortfarande socialist, till skillnad mot många av mina vänsterkamrater på 60- och 70-talet.

Det har ju kommit en del filmer om klass nu, Äta sova dö bland annat…

– Inte så många faktiskt, jag saknar en del. Men Äta sova dö var min stora filmupplevelse förra året, jag tycker den är fantastisk! Både klassmedveten, jävligt rolig och otroligt inkännande, kunnig, allt! Jag hoppas hon fortsätter på den vägen, för vi behöver verkligen beskrivningar av vårt nutida klassamhälle. För vi lever ju i ett klassamhälle, även om vissa försöker säga att vi inte gör det. Och vi lever med utanförskap och förtryck och rasism och hela skiten.

– De som jobbar med kultur måste ta sitt ansvar och visa det förtryck som råder i vårt samhälle. Det är inte bara något allmänt feelgood-Sverige vi lever i, det är något annat också. Det finns andra saker än jobbskatteavdrag.

Rasmus Columbus