Priset för det
 som är gratis

KrönikaVattnet är ljummet och smakar inte särskilt gott. Hur mycket är du beredd att betala?

Kan man ta betalt för journalistik i framtiden? frågar jag folk. Det blir nog svårt, får jag till svar. Varför ska folk betala för något som de numera kan få alldeles gratis?

Kan man ta betalt för musik? Nej, säger de jag pratar med. Det är nya tider och att ta betalt för musik var något som lät sig göras förr, men inte nu när allt finns på nätet.

Men vi kan komma tillbaka till det där senare.

För ett tag sedan satt jag på ett hotellrum i Norge och gjorde en intervju, och hela hotellbordet var fyllt med små vattenflaskor som såg ut som parfymflaskor. Fotografen som hade bott i landet i flera år förklarade att det var något som hette ”Voss vatten”.

”Som Evian eller Perrier?” frågade jag. Men fotografen förklarade att det här var något mycket finare.

”De flög ner speciella leveranser av det här Voss-vattnet till modeveckan i Paris”, sa han.

Så jag smakade av vattnet. Det var inte kolsyrat, och det var inte speciellt gott. Det smakade som vanligt kranvatten upptappat på en cylinderformad plastflaska som hade fått stå i ett rumstempererat hotellrum ett tag. Men helgen efter när jag var i Oslo dök samma flaskor upp igen. En norrman som heter Ove berättade då att Voss-vattnet hade blivit stort i USA. Så stort att det numera har en egen bar i New York och säljs på de allra exklusivaste hotellen världen över.

”En bar där de säljer vatten som smakar som kranvatten?”

Ove nickade. Och sa att han tyckte att det ändå var lidt morsomt att ”här har vi liksom en vattenkälla som har funnits i flera tusen år och sedan tappar man upp det på flaska och plötsligt får det ett bäst-före-datum”. Det fnissade vi åt ett tag. Samtidigt som det var tydligt att det finns andra som tar det hela på allvar.

”Avnjutes stillsamt när du vill unna dig något lyxigt”, som det stod i en artikel som beskrev världens dyraste vatten.

Hur som helst. Jag åkte hem till Sverige sen och drack vatten ur min egen privata vattenkran i köket och vattnet var inte bara gott och rent, man kunde till och med vrida på kranen åt det ena hållet så att det var kallt när det rann ner i glaset, jag behövde inte ens kyla det själv i kylskåpet.

Och om man nu inte tar till sig flaskan eller Voss-vattnet så kanske man ändå kan ta till sig detta. Att den dagen då det anses lyxigare att kånka hem dyrt, ljummet vatten i plastflaskor, än det är att ha en egen privat pipeline med kallt vatten rakt in i hemmet, då måste möjligheterna för vad vi kan åstadkomma och ta betalt för i den här världen ändå vara obegränsade.

Lena Sundström