Det gör ont när Sverige sviker

Kanske har ni sett den, tavlan av Norman Rockwell med en liten svart flicka i en vit klänning som blir eskorterad av fyra vice sheriffer på väg till skolan. Väggen bakom henne är nerklottrad med orden ”nigger” och ”KKK”, och det röda har stänkt över bokstäverna.

Tomaten som har kastats av en hand som vi inte ser. Och historien bakom. Ruby Bridges som var sex år gammal 1960 när hon som den första afro-amerikanska eleven skulle börja i en skola som tidigare bara hade varit för vita. Horderna av skrikande människor, grannar, hemmafruar, män i hatt och välstrukna skjortor som samlades utanför William Frantz Elementary School med målade plakat, och en svart docka i en hemsnickrad barnkista. En sexåring som behövde polisskydd när hon gick på toaletten. Och en sexåring som varje dag var tvungen att ha med sig en matsäck hemifrån, eftersom risken att hon skulle bli förgiftad i skolbespisningen var alldeles för stor.

Och jag kan inte sluta att tänka på att det var alldeles nyss. 1960.

Sedan lyssnar jag på journalisten Måns Mosessons radiodokumentär i tre delar, ”Rädda Sverige” som nyligen har sänts på Sveriges Radio. I programmet som heter ”Svart lucia”, hör jag Astrids röst. Det glada och bubbliga i henne när hon berättar om hur hennes körledare en dag kom fram till henne och frågade om hon ville vara den som var lucia när SVT skulle sända körsången från Uppsala domkyrka. Astrid som stolt hade sagt ja, 14 år gammal. Och programmet som hade direktsänts på morgonen den 13 december 2012.

Samma dag som programmet sändes hade hon suttit med sina kompisar utanför hemkunskapssalen när en kille hade kommit fram och undrat om hon hade sett. Visat henne på mobiltelefonen. Och magen som hade känts som ett stort svart hål, som frost, när hon såg.

Den SD-stödda sajten Avpixlat hade satt rubriken ”SVT förödmjukade tittarna med en kolsvart lucia”, och nästan 4 000 kommentarer skulle rasa in.

”Tack Hamilton och SVT, för negerlucian…”

”Lucian var otroligt ful, skrämmande ful.”

”Min flickvän har tidigare inte delat min åsikt att vi skall rösta på SD 2014 men mitt i denna sändning klagar hon över den svarta lucian …”

”Att svärta ner vår Svenska tradition med detta äckel till primat. Apor har vi på Skansen om vi vill. Det här var Luciafirande, inte djurprogram. Men tack SVT, nu fick SD några fler röster.”

Och allt gör så ont. Det gör ont att höra Astrids glada tonårsröst som bryts varje gång hon försöker närma sig ett ämne som fortfarande är alldeles för svårt. Det gör ont att höra hennes vänner som gör allt för att skydda henne så att hon ska slippa höra, läsa eller se.

Men det som gör allra mest ont är den plötsliga tvekan. Körledaren i slutet som känner ansvar. Trots stoltheten över Astrid och kören och sången, känslan av att ingen 14-åring skall behöva bära det som Astrid var tvungen att bära. Även om hon ändå vill tro att de gjorde rätt.

Och jag tänker på Ruby Bridges, sex år gammal, och de fyra vice sherifferna som promenerade vid hennes sida till skolan varje dag. Jag tänker att Sverige är ett samhälle som sviker 2014, när vi intalar oss att pöbeln utanför William Frantz Elementary School består av en annan sorts människor än den pöbel som sprider sitt hat och sina protester på internet i dag.

Lena Sundström