På resa genom 
skilda världar

Man kan nästan tro att det finns två parallella planeter där de solmogna tomaterna inget har att göra med de papperslösa slavarbetarna som plockat dem.

Jag har funderat över det tidigare. Hur man kan sitta i ett flygplan 10 000 meter över marken. Någon kommer med chilinötter. Man har en filt över benen, och en kall öl i handen. Och man har precis sett någon amerikansk Hollywoodrulle när man ser på kartan att man just nu flyger över Afghanistan. Ett land där det råder krigstillstånd, och där man kan bomba barn med drönare under oss samtidigt som vi blir upplysta om hur många timmar det är kvar till Bangkok och hur många grader det kommer att vara i skuggan när vi kommer fram. Två parallella universum som kan samexistera utan att det ena behöver störa det andra.

Jag kommer att tänka på det i sommar när den fruktansvärda nyheten kommer om det nerskjutna passagerarplanet över Ukraina. Döda människor och resväskor från offer som ramlar ner från himlen är som ett hål mellan två Matrixvärldar som aldrig ska mötas.

Vi säljer vapen. Och andra använder dem. Men inte mot oss. Vi flyger över världen och korsar gränser och hav och öknar på väg till semestermål och konferensanläggningar och affärsmöten. Och gränserna finns för andra. Men inte för oss.

Jag läser Bilal av Fabrizio Gatti som handlar om vår tids slavrutt till Europa genom Sahara och över Medelhavet till Lampedusa och tillbaka till gå igen. Det är som att läsa Vägen av Cormac McCarthy. Ett landskap som är en dystopisk apokalyptisk framtidsdystopi, med den enda skillnaden att det händer på riktigt. Bröderna Joseph och James som vandrar genom ett laglöst land där de blir torterade och bestulna och sjuka, samtidigt som de försöker se efter varandra och hålla varandra vid liv.

Man skulle nästan kunna tro att det är två olika planeter. En Elysium-planet där det finns mediciner och solmogna tomater i kyldiskar och obegränsade glassbufféer på all-inclusive-hotell. Och en annan planet där allt är laglöst och hemlöst och papperslöst och tröstlöst. Romska tiggare på gatorna. Verklighetens Lilja 4-ever som hålls inlåsta i lägenheter i ett land där allt fler unga män köper sex. Broccoli och grönsaker i våra affärer som har plockats av papperslösa slavarbetare.

Ändå är det samma värld. En värld där allt handlar om att befinna sig på rätt flyghöjd och där man kan sitta på ett flyg över Medelhavet samtidigt som männi-skor drunknar i överlastade båtar under en. Man kan trösta sina barn med att man snart är framme. Och man behöver ingenting se. Inget mer än ett blått skimrande hav. Och så länge man inte ser något finns det heller ingenting att förklara eller försvara. Varken för barnen eller för väljarna eller för sig själv.

Lena Sundström