Plattorna är täckta av svarta prickar

Livet och samhälle­t har förvandlat­s till ett enda stort Pricerunner.

Det är människor precis överallt nere på stan, ett myller av fötte­r som skyndar fram och ansikten som är på väg bort. En man i orange reflexväst på trottoaren går och skrapar bort någonting på marken. Runda mörka uttrampade tuggummi-fläckar som finns överallt om man bara tittar. Långsamt betar han av stenplatta för stenplatta i detta Sisyfos-arbete. Det är hans jobb. Han skrapar tuggummi, och några meter bakom honom går en man och spottar tuggummi snabbare än han skrapar. En vecka senare kommer plattorna att vara täckta av nya svarta runda tuggummiprickar igen.

På ett annat ställe, på andra sidan av staden i kvarter som för inte så länge sedan kallades arbetarkvarter står en välklädd man på trottoaren och städar ur en blank bil genom att slänga ut tidningar och annonsblad på trottoaren. Om man frågar honom vad han sysslar med (för att det finns ett barn i varje hand som annars skulle kunna tro att det är så här det går till när man städar en bil) svarar han att det finns människor som får betalt för att städa våra gator. Att det är därför han betalar skatt. ”Håll Sverige rent! – åt mig”. Typ. En gammal kampanj, nu uppdaterad till en modernare version.

I en annan del av Sverige, på en hamburger-restaurang längs E6:an, står tre ungdomar bakom en disk och försöker hålla takten med tiden.  Kön framför disken blir bara längre och längre, en lång rastlös ringlande orm med himlande ögon framför en underbemannad personalstyrka som steker hamburgare, friterar, tar emot drive-in beställningar, städar toaletter och tömmer sopor. Samtidigt lämnar fyra ungdomar sitt bord med ord som dröjer sig kvar tillsammans med skräpet. ”Skit i det. Ta inte det. De som jobbar här har betalt för att röja upp”.

Och kanske är det bara isolerade händelser, var och en för sig, precis som människorna är isolerade människor, var och en för sig. Kanske har det ena inte något med det andra att göra. Killen i gitarrbutiken som berättar om kunderna som kommer in till honom för att prata. Som provar gitarrer och småsnackar och får råd och tips. För att sedan gå hem och köpa gitarren som de har provat ut på nätet.

Det ledsna i mammas ögon när hon frågar om det är lönt att ens försöka längre. Att vara den som skrapar tuggummi, om alla andra bara spottar. Lojaliteten och långsiktigheten och tanken om det där gemensamma som vi en gång hade ihop. Innan livet och samhället förvandlades till ett enda stort Pricerunner, där ett vi, byttes ut mot ett ”whats in it for me” i ett samhälle där medborgarna blir kunder.

Lena Sundström