Mission impossible att ge bort blommor

Krönika Jag står på parad-gatan Karl Johan i Oslo med en praktfull blombukett i handen och försöker ge bort den till någon norrman som har närmare hem än jag.

Hela vårt stora sällskap ska resa vidare i Norge. Och jag tänker att någon kanske kan bli glad. Blommorna är sådana blommor som får en att se alldeles nygratulerad eller nypromoverad eller nynominerad ut. Det är en blomsterkvast som doftar framgång och succé, och om man nu känner att det rimmar dåligt med ens egen dag, så finns det väl alltid någon make eller maka eller vän som kommer att bli uppiggad och glad. Tänker jag.

Men det hela går inte speciellt bra. Ganska snart upptäcker jag att det snarare är ett dödsdömt projekt. Det räcker att jag närmar mig med blomsterkvasten på håll så ryggar folk instinktivt tillbaka eller väjer till vänster och höger, som vore jag pestsmittad.

Flera förbipasserande senare inser jag att det är något som är fel. Jag synar buketten, jag ser (ner) på mina kläder och mina skor och det är då jag plötsligt får syn på det som alla andra redan har sett. Nämligen en främmande kvinna som springer omkring på trottoaren och sträcker fram något som är gratis.

Vad det än är som folk ser, så är det inte en bukett med blommor. ”Ceci nést pas une pipe” – fast här i något slags filosofiskt ekonomiskt perspektiv. Det som ser ut som blommor ser i själva verket ut som bindningstider och motkrav och motprestationer. Ett 24 månaders abonnemang på Tele2, eller ett Rädda Barnen-medlemskap, eller en pappersmugg som man förväntas lägga pengar i eller ett okänt hot i form av ett practical joke.

Efter ett tag ger jag upp och ger buketten till en av de andra i vårt sällskap som gör ett tappert försök han också. Utan att lyckas. Att överlämna blommor till en främling på stan verkar vara ett mission impossible. Och på något sätt känns det en smula sorgligt. Som att det säger
något större om oss.

Samhällen där alla främmande och oväntade kontakter med människor utgör ett hot om att någon vill ha något – av oss. Känslan och övertygelsen om att vi alltid är den part som har något
att förlora.

Gästfrihet och öppenhet och oväntade möten som är något som man kan kosta på sig när man åker bort, till andra länder, så att man sedan kan åka hem igen till sitt utan att någon kan komma och kräva något tillbaka. Var och en för sig själv. För att vi annars kan bli skyldiga något i förhållande till någon annan. Inte bara i det lilla, utan också i ett större perspektiv. Blinda för att det som ser ut som ett krav ibland bara kan vara en gåva.

Lena Sundström