Eva Burman: Ingen bryr sig – cheferna cashar in
Utländska migrantarbetare sliter hårt i svenska skogar Reser ändå hem utan klirr i kassan Hur är det möjligt?
Ledarsidan i Dagens Arbete bildar opinion utifrån arbetarrörelsens värderingar.
Publicerad 2014-04-15, 08:17 Uppdaterad 2022-02-16, 08:45
LedareStatsministern tycker att vi bör arbeta tills vi är 75 år. Nyligen kom Pensionsgruppen med förslaget att staten ska inleda diskussion med arbetsmarknadens parter om att höja pensionsåldern. Det talas om rätten att arbeta till 69 års ålder.
Pensionssystemet behöver ses över av många skäl. Att stora delar av vår pension ligger och skvalpar på börsen är i sig oroväckande. En utveckling med en allt äldre befolkning där färre ska försörja fler sätter förstås också systemets trovärdighet på prov.
Pensionsfrågan är dock i högsta grad en klassfråga.
Få industriarbetare klarar i dag att arbeta till 65 års ålder. Snittpensioneringen för en LO-medlem ligger på 61–62 år. Undersökningar visar att bland industriarbetarna vill fler pensionera sig tidigare i dag av hälsoskäl.
Frågan om höjd pensionsålder hör ihop med frågan om arbetslivet. Bygger det på kortsiktighetens vinstmaximering eller är det långsiktigt hållbart?
Statsminister Reinfeldts vurmande för höjd pensionsålder rimmar illa med regeringens nedskärningar på arbetsmiljöarbetet. Utvecklingen går nämligen åt helt fel håll.
IF Metall har låtit Statistiska Centralbyrån (SCB) mäta hur medlemmarna uppfattar sin arbetssituation. Dagens Arbete kan nu presentera resultatet av den senaste mätningen. Det är illavarslande siffror. Nästan var tredje IF Metall-medlem har problem med belastningsskador.
Tunga jobb, enformiga arbetsuppgifter och hård press – så ser det nya slimmade arbetslivet ut för många i dag. De som arbetar på bilverkstäder hör till de hårt drabbade. Utvecklingen mot allt större bilar gör att mekanikernas arbeten blir tyngre. Kropparna tar stryk. Fallet Scania i Södertälje som DA skriver om är oroväckande.
Belastningsskador är en klassfråga men också en könsfråga. Kvinnorna i industrin arbetar ofta i de sämsta arbetsmiljöerna.
Tvätteriarbetaren Joy berättar för DA, att hon har så ont att hon inte kan lyfta sin son när hon möter honom på förskolan. Efter nio år på tvätteriet har kroppen tagit stryk. Enligt SCB-mätningen har 46 procent av tvätteriarbetarna besvär av belastningsskador. Hur ska Joy och hennes kamrater orka jobba till pensionen när de redan är långtidssjukskrivna på grund av förslitningar?
I dag ska färre göra samma sak fast snabbare inom industrin. Slimmade, anorektiska arbetsorganisationer innebär en hälsofara för arbetarna. De bemanningsanställda sätts ofta på de mest enformiga jobben och i slavsystemets logik ligger tystnadens kultur. Få vågar protestera när anställningarna är osäkra.
Arbetsgivarna har huvudansvaret för arbetsmiljön och politiken har ansvar att ge resurser till forskning och skyddsinspektioner. Arbetsmiljön borde bli en het valfråga.
Men facket måste också självkritiskt fundera över om kampen lite för ofta bara har handlat om kronor och ören och för lite om kropp och hälsa.
Devisen om Hållbart arbete måste bli till handling. Hög tid att stoppa rovdriften på människor.