Från tryggheten på bruket till springvik på förskolan

Reportage”Svara på detta sms med JA eller NEJ” står det i Anne-Louise Johanssons telefon. Är hon snabb kan det betyda några timmars inhopp på ett dagis. Den trygga tillvaron på pappersbruket är ett minne blott.

Vi besöker Norrköping en kort tid efter den svarta veckan. Inom loppet av några dagar kom beskedet att tre stora industrier flyttar från staden. Det var verstadsförektagen Whirlpool och Seco Tools och läkemedelstillverkaren Vitamex.

– Det råder ett slags kristillstånd i området, säger Anne-Louise Johansson.

– Nu blir vi fler som får konkurrera om jobben. Många yngre välutbildade som plötsligt står utan jobb.

Anne-Louise är en av många industriarbetare som redan i höstas fick lämna sitt fasta jobb på Bravikens pappersbruk för en osäker anställning i en annan bransch.

Vi kör in på en parkeringsplats framför ett stort enplanshus i gult tegel. Det är tidigt på morgonen i Söderköping, en liten stad två mil utanför Norrköping. Gryningsljuset är blekt och en mjölkaktig dimma skymmer himlen. På gården syns en liten polisbil i trä och rutschkanor. Föräldrar som ska lämna sina barn och kvinnor ur personalen hälsar på Anne-Louise.

Vi har åkt hit för att Anne-Louise ska visa sitt nya arbete. Egentligen börjar Anne-Louise först klockan 12.00. Hon har tur, hon har ett halvtidsjobb på dagiset sen en månad tillbaka. Förmiddagarna är fortfarande ett osäkert kort. Närsomhelst kan det komma ett sms från kommunen. Då gäller det att hugga direkt så att hon blir först av de 300 som är inskrivna på kommunens bemanningsenhet.

För fyra månader sen såg Anne-Louises tillvaro helt annorlunda ut. Hon åkte ut till Holmens pappersbruk i Braviken varje dag, stämplade in, hejade på arbetskamraterna och började dagens arbete. I över 30 år har hon gått genom samma fabriksgrindar. Men i höstas tog det slut. Anne-Louise var en bland många som fick lämna bruket i samband med en nedskärning. Det berättar hon innan vi åker till dagiset, när vi sitter i hennes upplysta kök på landet och det fortfarande är alldeles mörkt ute.

– Jag blev helt chockad, säger Anne-Louise. Det här kommer jag inte att fixa, tänkte jag. Men det gick.

Hon säger att hon besökte bruket en dag före jul. Hon hade choklad med sig, och en kaffekrans.

– Det kändes inte bra. Jag blev så ledsen, kände mig som en besökare.

Anne-Louise reser sig upp från bordet och torkar ögonen med en bit hushållspapper. Hon säger att det är så nytt fortfarande, känslorna ligger på ytan.

”En dag stängde jag av telefonen under en kort stund när jag var hos doktorn. För det missade jag ett halvårs jobb.” Telefonen har en extremt central plats i Anne-Louise Johanssons vardag.

Ljuset på köksbordet fladdrar till när Anne-Louise sätter sig igen. Ett gult sken lyser upp hennes ansikte när hon kollar mobilen. Inget sms, än så länge. Klockan är några minuter över sju. Hon har ätit frukost, duschat och väskan hänger redo i hallen.

Anne-Louise lägger handen på magen, säger att hon brukar vara lite orolig på morgonen.

– Man har ingen aning om hur dagen blir. Var ska man jobba? Och hur blir det på dagiset i Söderköping? Bara jag och vikarier…?

Magen tar över huvud taget stryk av att hon inte kan planera. Får hon ett inhopp på mindre än fyra timmar blir det ingen paus, så är reglerna. Samtidigt ska hon hinna ta sig dit och tillbaka till dagiset i Söderköping till klockan 12.00. Ibland finns det ingen tid att äta.

– Man är liksom låst vid telefonen. Jag måste ha den påslagen i fickan när jag är ute och leker med barnen, för att inte missa en chans till ett inhopp nästa dag.

– En dag stängde jag av telefonen under en kort stund när jag var hos doktorn. För det missade jag ett halvårs jobb. Jag hade verkligen velat ha det. Nu var det en annan person som fick jobbet. Jag blev väldigt ledsen. Man måste väl kunna gå till doktorn?

Anne-Louise tjänar 113 kronor i timmen, vilket motsvarar en månadslön på cirka
20 000 kronor. Hennes anställning kallas ”timanställd vid behov” och hon har ingen garantilön. Hon får inget betalt för restiderna, inte ens om hon måste åka flera mil för att komma fram till arbetsplatsen. Någon milersättning är det inte tal om.

– Jag vill helst inte tala om villkoren, säger Anne-Louise. Jag är så glad att jag har ett arbete. Jag vill inte ställa några krav.

Och jobbet på dagiset är roligt. Absolut. Barnen säger roliga saker och de är fulla av upptåg. Själv har hon fyra barnbarn som hon försöker träffa så ofta som möjligt. Men det har ju blivit svårt att lova något. Hon vet aldrig vilka arbetstider som gäller.

– Som det är nu vet jag att jag aldrig kommer att få en fast tjänst inom barnomsorgen. Numera är förskollärarutbildning ett krav. Jag är 54 år. För mig betyder det att jag först måste läsa in gymnasiet. Sen väntar 3,5 års utbildning. Jag är 54 år, när jag är klar är jag nästan 60!

– Men det gäller att gilla läget, säger hon.

Vid sidan om bordet hänger en vackert broderad tavla med rosa rosor med gröna blad som klättrar runt orden: ”Gläd dig åt livet min vän… Den dag som gått kommer aldrig igen.”

– Jag tittar på den ibland, säger Anne-Louise. Det är sant. Det går inte att se tillbaka, man ska glädja sig åt det man har.

Senare berättar Anne-Louise att hon fick ett jobberbjudande precis efter att vi skiljts på dagisets parkeringsplats.

– Jag hann bara starta. Men jag svarade inte tillräckligt fort. Någon annan var snabbare.