Historien bakom fuskarnas ansikten

Fred Lorz tog bilen till maraton-segern i St Louis OS 1904 medan mer miljömedvetna Rosie Ruiz klev av tunnelbanan strax före målgången i New York Maraton 1979. Två fuskare i sportens underbara värld.

”De bästa sportögonblicken består av närmast olidlig spänning och prestationer som tänjer gränserna för vad som är möjligt för människan att utföra”, skriver Janne Adéen i Tidernas värsta idrottsskandaler (Semic). 

Författaren har skrivit om fotboll och OS tidigare, men i nya boken har han samlat ett axplock ”fusk, tabbar, moraliska övertramp och ren idioti”. Kort sagt: Han har nosat på idrottens bakgårdar. 

Adéen har haft ett styvt jobb när han botaniserat bland förbjudna substanser, fuskare, råa överfall och felaktiga beslut, otursamma idrottsmän och tveksamma arrangörsinsatser. 

För sportens värld är inte alltid så underbar. 

Författaren påminner oss om OS i Montreal 1976, där den östtyske simtränaren Rolf Glaser ställdes inför frågan: 

– Varför har era damsimmare så djupa röster? 

Svaret blev: ”De är här för att simma, inte för att sjunga.” 

Ett stycke anabol, svart humor. 

Östtyskland tog den gången elva guld av tretton möjliga och Kornelia Ender, som själv tog fyra guld, har i efterhand berättat att hon fick regelbundna injektioner av anabola steroider från 13 års ålder. 

Det östtyska dopningsprogrammet omfattade vid den här tidpunkten runt 10 000 idrottare i olika grenar. 

Janne Adéen låter oss också minnas andra stordopare som världens bästa sprinter Marion Jones, Ben Johnson, hundrameterslöparen med de gula ögonvitorna som fälldes inte bara en utan två gånger, cyklisten Tommy Simpson som i Tour de France 1967 segnade ner och dog av en överdos amfetamin och konjak. 

Här finns berättelsen om skandalen i Lahtis-VM 2001 när sex finska skidåkare visade att den finska sisun byggde på läkemedlet hemohes och bloddopning (epo). 

Idrotten har haft sina bråkstakar. Manchester United-spelaren 

Eric Cantonas utbrott är en klassiker. Utvisad i en match mot Crystal 

Palace och på väg av planen hånades han av en Palace-supporter. 

Något brast och Cantona rusade upp på läktaren och kung-fu sparkade häcklaren i bröstet. Avstängning och böter naturligtvis. 

Vår egen diskusjätte Ricky Bruch tog avsked från sporten genom att örfila upp den dåvarande förbundskaptenen. 

Hockey-VM i Wien 1977 går till historien då Kanadas lag reducerades till ett gäng vedhuggare, som gjorde allt för att skada sina motståndare. Ryssarna gjorde vid det här tillfället 19–2 på Kanada i två matcher. 

En av de värsta spelarna, Wilf Paiement, blev fem år senare den förste spelaren i NHL att dömas i domstol för vad han gjort på isen. 

Under läsningen av Janne Adéens ”skandalbok” häpnar man över dessa idrottsmän och kvinnors besatthet av att vinna till varje pris. 

Hur kul kan det vara att åka till ett OS med en specialpreparerad värja, som ryssen Boris Onisjtjenko gjorde i Mexiko? Med en elkontakt i värjan registrerades träffar på motståndaren som aldrig tog. 

Eller golfaren David Robertson, som i kvalet till British Open 1985, vid fem tillfällen flyttade bollen närmare hålet. 

Han stängdes av på livstid. 

Livstids avstängning fick också vår bilåkande maratonlöpare Fred Lorz. Han benådades dock för att några år senare vinna Boston Maraton. Guldmedaljen i St Louis fick han lämna över till tvåan, Thomas Hicks, som under loppet stärkt sig med några äggvitor och stryknin vid ett par tillfällen. Plus lite konjak. 

Rosie Ruiz, maratonlöparen som tog tunnelbanan, fortsatte hamna i trassel. Det sista hon gjorde på fri fot var att sälja kokain till två poliser.