Karensdagen gör comeback som stridsfråga

ANALYSDet fanns en tid när karensdagar kunde välta regeringar. Eller näst intill. Sedan kom en djup kris och frågan sopades bort från dagordningen. Men nu ligger karensdagen på bordet igen.

Sverige stod på randen till sammanbrott några skälvande veckor hösten 1992.

Valutan skulle försvaras till varje pris mot spekulanterna. Riksbanken drev upp räntan till 500 procent och Carl Bildts regering bjöd in oppositionsledaren Ingvar Carlsson. Hårda krispaket med beska nedskärningar skulle lugna marknaden och få den att sluta spekulera mot kronan så att räntorna kunde sjunka mot mer normala nivåer.

Under de skyhöga räntorna gick företag omkull på löpande band  och arbetslösheten rakade i höjden mot nivåer som landet inte hade sett sedan 1930-talet.

I krisuppgörelsen med Socialdemokratrena krävde moderatledaren Carl Bildt flera karensdagar. Det blev en. Och den är fortfarande kvar. Det är den som den nuvarande regeringen – enligt Dagens Nyheter – själva struntar i när regeringsledamöterna är krassliga.

I april 1993 återinfördes karensdagen. Då hade den varit slopad sedan 1987. I fem, sex år levde vi alltså utan karensdag. Under de första åren dessutom med 100 procents sjukersättning från första dagen.

I dag låter det som science fiction: ingen karensdag och full ersättning från första sjukdagen.

Men karensdagen var ett rött skynke, en symbol för orättvisa som LO:s dåvarande ordförande Stig Malm kunde utlysa politisk generalstrejk emot. Han hotade i alla fall.

1987, när karensdagen slopades och den 100-procentiga ersättningsnivån infördes, befann sig Sverige i tillstånd av ekonomiskt rus. Svensk ekonomi hade dopat av fem devalveringar som sänkt kronans värde med 40 procent och ekonomin gick mot överhettning.

Arbetslösheten sjönk mot extremt låga nivåer. Och med den ”överfulla sysselsättningen” uppträdde ett känt och förutsägbart fenomen: sjukfrånvaron ökade. Alla som fick jobb orkade helt enkelt inte med att jobba.

Men det fanns också andra baksidor som blottade svagheterna i sjukförsäkringen.

Den som exempelvis jobbade tvåskift tjänade på att stanna hemma förmiddagspasset. Sjukersättningen baseras ju på hela inkomsten, inklusive de sena skiftens skiftformstillägg och OB-ersättningar. Sjukpenningen gav mer än att gå till jobbet en förmiddag.

Fuskdebatten briserade utan att fusket visade sig vara särskilt omfattande. I alla fall om man fick tro Statistiska centralbyråns stora undersökningar. 17 000 personer intervjuades från mitten av 1970-talet och fram till slutet av 1980-talet. I rapporten ”Arbetsförhållanden, ohälsa och sjukfrånvaro” gick det att läsa att bara någon promille av befolkningen fuskade och fusket inte såg ut att öka – trots generositeten i systemet.

Dessutom gick utvecklingen åt rätt håll. Sjuktalen började sjunka innan politikerna började försämra nedskärningarna i försäkringssystemet. Sjuktalen – alltså sjukpenningdagar per försäkrad – hade nått sin topp 1989 när den överhettade åttiotalskonjunkturen befann sig på sin höjdpunkt.

Sedan började sjuktalen att sjunka.

Trenden mot sjunkande sjuktal hade redan börjat när socialdemokraterna 1991 sänkte ersättningen. Nu gick det inte längre att få ut full lön längre när man stannade hemma. S-regeringen sänkte ersättningen till 75 procent de tre första dagarna och 90 procent den fjärde sjukdagen.

Med sänkt ersättning fortsatte sjuktalen att sjunka och var snart nere i samma historiskt låga nivåer som i början av 1980-talet – fortfarande utan att karensdagen hade behövts återinföras.

Sedan kom den verkliga krisen. Och med den kom karensdagen tillbaka. Svensk ekonomi bromsade in efter det tidiga 90-talets valutaexperiment. Att försöka sig på fast växelkurs (kronans värde knöts till EU-valutan ecu) i en värld med fria kapitalrörelser visade sig vara näst intill ödesdigert för ett land med brottades med en lång inflationshistoria, svag produktivitetsutveckling och en hemmagjord bankkris.

Spekulationerna dränerade landets valutareserv och Bildt kallade på Carlsson. I det krispaket som förhandlades fram för att lugna marknaderna fanns återinförd karensdag med. Bildt hade krävt flera karensdagar, kompromissen blev en.

Att karensdagen ingick i ett paket som skulle stabilisera ekonomin var märkligt av ett skäl. Korttidsfrånvaron – som karensdagens syftade till att bekämpa – var inte särskilt dyr.

1991 – alltså innan krisen gick in i en djupare fas – kunde Riksförsäkringsverket slå fast vad olika typer av sjukfrånvaro kostade.

Den korta sjukfrånvaron (upp till 6 dagar) stod visserligen för 80 procent av sjukfallen – men bara 17 procent av kostnaderna.

Det var däremot den långa sjukfrånvaron (över 90 dagar) som var dyr. Den omfattade relativt få, bara 2 procent av sjukfallen men stod för 56 procent av kostnaderna.

Av statsfinansiella skäl borde det ha funnits större anledning att angripa den långa sjukfrånvaron. Istället angreps den korta, via karensdagen.

Karensdagen återinfördes inte utan protester. Kritikerna menade att karensdagen tvingade sjuka att gå till jobbet med effekten att de dyrare långa sjukskrivningarna på sikt skulle öka.

Ett nytt begrepp dök upp: sjuknärvaro.

Sjuknärvaron ökade enligt arbetsmiljöverkets och SCB:s undersökningar. I mitten av 90-talet gick en tredjedel till jobbet flera gånger per år trots att de borde stannat hemma på grund av sjukdom. Några år senare hade den gruppen nästan fördubblats. Samtidigt exploderade långtidssjukskrivningarna.

Sjuknärvaron var en utpräglad klassfråga.

Den som valde att gå till jobbet vid sjukdom var den som tjänade minst och den som jobbade på snålt bemannade arbetsplatser. Man ville inte svika sina arbetskamrater genom att vara hemma.

Att karensdagen gjorde comeback hade ingen större statsfinansiell betydelse. Däremot innebar karensdagen att arbetskraften disciplinerades. Folk släpade sig till jobbet oavsett om de var krassliga eller inte.

Kanske var det just det som fanns med i beräkningen när regeringen Bildt kallade till krisöverläggningar med oppositionen under några stormiga septemberdagar 1992.

Nu stormar det kring regeringen. Och måhända gör karensdagen comeback som en het politisk stridsfråga.