Industriarbetarnas tidning

Den hemlige författaren

3 juni, 2014

Skrivet av

ReportageDet dröjde innan Robert Åsbacka fick orden på plats. I dag har metallarbetaren och diversearbetaren uppfyllt sin barndomsdröm. Gjort klassresan med litterära förtecken och kallar sig författare.

Samhällsintresserad kampsportare med rötter i Finland

  • Namn: Robert Åsbacka.
  • Född: 1961 i Terjärv, Österbotten.
  • Yrke: Författare.
  • Familj: Hustru Eva, bibliotekarie och döttrarna Isa och Ada.
  • Bor: Hyresrätt på sex rum och kök i Flen.
  • Bakgrund: Har jobbat som metallarbetare, hamnarbetare, lagerarbetare med mera. Doktorand vid Stockholms universitet.
  • Böcker i urval: Med tungorna hängande (1988), Fallstudie (2004), Kring torget i Skoghall (2006), Orgelbyggaren (2008), Bara man håller på så blir det hyfsat till slut (2013).
  • Priser i urval: Längmanska fondens kulturpris 2001. Nominerad till Runebergspriset 2005 och 2009. Nordiska rådets kulturpris 2009.
  • Fritid: Ägnar sig åt kampsporten taijiquan. Har tagit ett flertal medaljer i EM och andra tävlingar runt om i Europa.
  • Intresserad av: Politik och samhälle. ”Räknar mig som desillusionerad sosse.”
  • Krönikör: I finska LO-tidningen Löntagaren och finlandssvenska Ny Tid.

 Bokhyllan hemma i Terjärv innehöll inte mer än första delen av ett uppslagsverk.

– Jag tror aldrig att jag såg min pappa med en bok i handen. Han läste bara tipstidningar.

– Mamma läste Allers och Sigge Stark-böcker.

Robert minns pappkassarna med Sigge Stark i bilen hem till Finland på loven under 1960-talet.

– De var min ingång till litteraturen.

Han har ingen förklaring till sitt intresse för det skrivna ordet. Än mindre varför han närde författardrömmen redan som femtonåring.

Som den idrottsman han är, inser han nog innerst inne att det handlar om både mental styrka och uthållighet.

När han strax därefter klargör att han ”kompromissar med mycket, men inte med sitt skrivande”, förstår jag att här har vi en man som aldrig lämnar orden därhän.

Han har härdat ut och hållit fast.

Utan skyddsnät.

– Varifrån jag kommer har det inte gått att ringa till föräldrarna för att låna pengar. Den möjligheten fanns inte.

Från hyreslägenheten ser han tågen komma och gå. Det gula flerfamiljshuset ligger i hjärtat av Flen. Vid bron över järnvägen som förenar de båda stadskärnorna.

Inte trodde Robert att livet skulle föra honom hit. Till en ort som helt saknar småstadens charm, men där han funnit ro med bibliotekarien Eva och döttrarna Isa och Ada.

Här har han sitt arbetsrum. Här ligger Harold Pinters samlade pjäser för läsning. Här sluter han ögonen och suger in klassisk musik, gärna Bach, i sitt inre.

Eller Johnny Cash.

Robert Åsbacka ger ett rofyllt intryck där han nyfiket plirar genom glasögonen vid köksbordet.

Han är tunnare och mindre kraftfull än förväntat, som 52-åring knep han en silvermedalj i EM i den kinesiska kampsporten taijiquan.

En lycklig man. Inte alltid och inte hela tiden. Men i grunden.

– Ser jag tillbaka på de möjligheter jag fått är jag väldigt glad, säger han och skär en tjock skiva ost till det rostade brödet.

Vi backar bandet. Till just Terjärv i finska Österbotten.

Till rötterna. Det är här han föds och släkten bott i flera generationer.

I Åsbacka, en by med fyra gårdar. I två pratades svenska, i de andra finska, men alla var de släkt med varandra.

Föräldrarna småjordbrukare, där pappan fyllde ut kassan som skogshuggare och dikesgrävare.

– Och en liten såg han drev med traktorn.

För att klara ekonomin hade gårdarna behövt gå samman och skaffat starkström, berättar Robert. Men alla tyckte inte att det var nödvändigt …

I det läget bryter familjen upp och flyttar till Värmland. Till Skoghall. Pappa blir operatör på bruket, mamma tar jobb bakom disken på Domus.

Robert är fem år och året skrivs 1966. Lagom till tolvårsdagen flyttar familjen tillbaka till Finland.

Filmen Ingen riktig finne, som nyligen visades i svensk tv, växer fram ur minnet.

Den handlar om två män, far och son, som reser till Göteborg för att finna varandra och även förstå den rotlöshet som sonen levt med i alla år, till hälften uppväxt i Sverige.

Detta med att befinna sig mellan två identiteter.

– Lite så var det för mig när jag var mindre. Jag var främling i Sverige och sedan upplevde jag samma sak när vi kom tillbaka.

– I hjärtat kände jag mig inte hemma någonstans.

Till skillnad från filmens huvudpersoner, har Robert en klar fördel. Sin svenskspråkighet. Även om han talar och förstår finska.

Skolan är ingen succé. Som sjuttonåring hoppar Robert av gymnasiet och går på sjön.

Lastbåt och Viking Sally.

Fartyget som senare bytte namn till Estonia, förliste en stormig septembernatt och drog 852 personer med sig i djupet.

En händelse som blir en viktig ingrediens i hans kanske mest lästa bok långt senare.

Efter några år till sjöss mönstrar han av.

Kör truck på lager i Nykarleby. Utbildar sig till kylmontör. Författardrömmen driver honom dock att lämna Nykarleby.

– Där visste ingen att jag ens läste böcker. Och jag läste mycket, mer eller mindre i hemlighet.

Robert skruvar på sig, funderar. Det var nog allt lite skämmigt att intressera sig för litteratur där på lagret.

– Att jag dessutom skrev dikter … det hade varit lite grand som att ”komma ut”, säger Robert eftertänksamt.

Så det blir Sverige. Han monterar motorer på Saab i Södertälje. Sedan bakaxlar till hjullastare på Volvo BM i Eskilstuna.

– Volvo var en bra arbetsplats. Skötte man sitt arbete fick man vara i fred för arbetsledningen, berättar Robert.

Till skillnad från Saab.

– Vi monterade våra motorer, men arbetsledningen lade sig alltid i vad vi gjorde däremellan.

– Snackade man med arbetskamrater kom de alltid och sa att man skulle vara vid sin arbetsstation.

Saab beskrivs som konfliktfyllt.

– Arbetsledningen kallade till stormöten och mer eller mindre hotade oss. Det är ingen bra väg att gå och gör inte att arbetet blir bättre gjort.

Under året på Volvo hade han som rutin att varje dag – efter jobbet – sätta sig och skriva. Men han lyckas aldrig få till något av värde.

Trots att han verkligen brottas med orden.

För att bryta skrivkampen tar han besparingarna och Transsibiriska järnvägen till Kina i stället.

Tre månader senare knackar han på hos flickvännen i Åbo, börjar i hamnen och plötsligt tar skrivandet form, fart och riktning.

Det är nu han för första gången berättar för sina vänner – och föräldrar – vad han håller på med.

Efter tio år av smygande och när hans bok redan är antagen.

Robert debuterar som 27-åring med poesisamlingen Med tungorna hängande, och sågas rejält av kritikerna.

Utan att låta sig knäckas skriver han i snabb takt ytterligare två romaner.

Och därefter … ingenting.

Robert flyttar återigen tillbaka till Sverige och skriver in sig som student vid den litteraturvetenskapliga institutionen i Stockholm.

Det är nu sent 80-tal och han hamnar i som han säger en ”svår ekonomisk period”, då han tappar både tron på sitt skrivande och – märkligt nog – intresset för litteratur.

– Jag var nere på botten. Planen var att en bok skulle hjälpa mig ekonomiskt att skriva nästa, men det blev inte så. Inga pengar flöt in.

Han extraknäcker på sjukhusbibliotek och träffar Eva, då sjuksköterska. 1996 föds första dottern Isa.

Året då allt vänder.

Han får ett stipendium med boende på danska Fyn och ett motsvarande stipendium i Finland.

– Jag fick ett helt år att skriva och lusten kom tillbaka.

Robert blir samtidigt doktorand vid Stockholms universitet. Får anställning och börjar undervisa.

Efter ett par år säger han upp sig och börjar skriva en trilogi.

– Jag var tvungen att bestämma mig. Skulle jag vara kvar och undervisa? Eller skriva böcker.

Vid millennieskiftet lämnar familjen Åsbacka Stockholm för en renoveringsgård i Mellösa, dryga milen från Flen.

Under de här åren växer romanen Orgelbyggaren fram. Den som blir hans genombrott.

En roman som nomineras både till Nordiska rådets litteraturpris och Runebergspriset och får en recensent i tyska Die Zeit att utbrista:

”Detta är en av de sällsynta böcker som ger svar på frågan varför man bör läsa romaner.”

Boken handlar om en gammal mans sista tid i livet och kärleken till sin livskamrat som var en av dem som försvann med Estonia.

En kritikerhyllad berättelse där hans samlade författarkraft löper samman.

– Nog är det så. När jag är ute och talar om mina böcker är det alltid någon som läst just den boken av mig.

En bok som även dramatiserats för teaterscenen.

Tidigt inser han att även författandet kräver kondition, och ett sätt att hålla sig i fysisk trim har han.

– På Saab försökte jag skriva efter jobbet. Hjärnan var med men inte kroppen. Jag behövde helt enkelt hitta en träningsform som fick mig att orka.

Han söker och finner den kinesiska kampkonsten taijiquan.

Så sent som i fjol knep han ett EM-silver i delgrenen stående brottning, där det gäller att få ner eller alternativt kasta varandra ur ringen.

– Det liknar sumobrottning eller judo, säger Robert, som tränar sex dagar i veckan och driver en egen taijiquan-klubb i Flen.

I höst blir det EM igen. För sista gången.

Robert Åsbackas senaste bok handlar om just kärleken till taijiquan, men inte bara. Här blandas träningspassen med litteratur och funderingar i största allmänhet.

En slags årsdagbok om vägen fram till EM 2012 betitlad Bara man håller på så blir det hyfsat till slut.

– Jag tror att det var författaren Kjell Johansson som sade så i en intervju i tidningen Vi. Och precis så är det.

– Man håller på och håller på och så blir det plötsligt något.

Som för Robert Åsbacka.
Han som gjort klassresan med litteraturens hjälp.
Och håller på, det gör han fortfarande.

 

Du kanske också vill läsa…

Morden börjar på en lapp i bilen

Morden börjar på en lapp i bilen

I sommar släpps deckarförfattaren Elinor Kapps andra bok, men jobbet som processoperatör lämnar hon inte.

Mormors liv i bomullsfabriken

Mormors liv i bomullsfabriken

Författaren Susanna Alakoski visste att hennes mormors liv var en stor, oberättad historia. Ändå tog det henne flera decennier att skriva om de tusentals kvinnor som arbetade i bomullsfabriken.

Strejktalare dömdes till straffarbete på Långholmen

Strejktalare dömdes till straffarbete på Långholmen

Sverige har haft politiska fångar. De flesta hamnade på Långholmen. En ung metallarbetare var en av dem.

Med ny blick på nostalgiskt  landskap

Med ny blick på nostalgiskt landskap

Indianer och cowboys. Vildhästar och poesi. Tre svenska gringos guidar dig till dagens vilda västern.

”Vill man förändra något får man inte vara rädd”

”Vill man förändra något får man inte vara rädd”

Dikter, kallskuret och facklig kamp. Där har ni Dagens Arbetes nya krönikör Jenny Wrangborg.

Spionförfattaren som själv var agent

Spionförfattaren som själv var agent

John le Carrés romaner är lika vindlande och ­snåriga som den värld av spioner han skildrar. DA:s deckarexpert Lennart Lund följer under­rättelseagenten George Smiley genom decennierna.

”Det går att göra något annorlunda”

”Det går att göra något annorlunda”

Att återvända till Ådalen handlar om mycket mer än att komma hem för serietecknaren Mats Jonsson. Nu ska han starta något nytt.

Överrumplande och adrenalinstinn sydstatsdeckare  

Överrumplande och adrenalinstinn sydstatsdeckare  

Bug Montage är beredd att gå långt för att rädda sin familj undan fattigdomen. I S. A. Cosbys Asfaltsland blir konsekvenserna snabbt större än någon kunnat räkna med. 

Varför är man mera rädd om djur och växter än om människor?

Varför är man mera rädd om djur och växter än om människor?

Den frågan ställdes på Fabriksarbetareförbundets kongress 1971 och orsakade våldsamt uppseende. En ny bok förklarar varför.

Visst låg man mer förr

Visst låg man mer förr

DA:s Marcus Derland läste boken ”Alla tiders sex” och fick fördomar bekräftade – men också en och annan överraskning.

Avtal 2023

Irene Wennemo: Höjda chefslöner försvårar avtalsrörelsen

Irene Wennemo: Höjda chefslöner försvårar avtalsrörelsen

Om de allra högsta cheferna får kraftigt höjda ersättningar under avtalsrörelsen blir det svårare för parterna att komma överens, säger Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo.

Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Priserna stiger och ibland handlar det bara om att lönen ska räcka månaden ut. Kommer förhandlarna att ta hänsyn till det, undrar Dagens Arbetes reporter Anna Julius.

Teknikföretagen kräver 2,0 procent

Teknikföretagen kräver 2,0 procent

Teknikföretagen vill se en löneökning på 2,0 procent. De föreslår ett engångsbelopp enligt tysk modell om 3000 kronor. De vill även öka företagens makt över arbetstiden.

”Låt protester bli årets julklapp till ledningen”

”Låt protester bli årets julklapp till ledningen”

När våra företrädare lämnar oss med svältlöner så måste vi ta saken i våra egna händer och protestera, som resten av världen gör, skriver sex IF Metall-medlemmar.

Pappers säger ja till 4,4 procent

Pappers säger ja till 4,4 procent

Pappers ställer sig bakom LO-samordningen. Det blev klart under förbundsmötet i Uddevalla på söndagen. ”Det känns bra!”, säger Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

GS säger ja till avtalskrav

GS säger ja till avtalskrav

GS ställer sig bakom de framlagda kraven inför kommande avtalsrörelse.

IF Metalls avtalsråd sa ja till plattformen

IF Metalls avtalsråd sa ja till plattformen

Många tyckte att avtalskraven var för låga men IF Metalls avtalsråd röstade ändå ja till att vara med i Facken inom industrins och LO:s plattformar. 

Vilse i avtalsspråket?

Vilse i avtalsspråket?

Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med dina villkor att göra.

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Många förtroendevalda blev tagna på sängen av fackens bud på 4,4 procent. Lars Ask, klubbordförande på Volvos Verkstadsklubb i Skövde, tycker att de borde fått veta budet i förväg.

”Nu tar vi lönekampen till IF Metalls kongress”

”Nu tar vi lönekampen till IF Metalls kongress”

Vi gick ner i lön vid krisen 2008, och lät oss permitteras under pandemin, samtidigt som företagen tog ut jättevinster. Vi måste visa ledamöterna på IF Metalls kongress att vi inte tänker nöja oss med luft i plånboken, skriver IF Metall-medlemmen Andreas Köhler.

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Varken Industriarbetsgivarna eller Trä- och möbelföretagen tycker att Facken inom industrins lönekrav är rimliga. ”Vi betraktar världen ur olika perspektiv.”

Dagens Arbetes poddar Lyssna på de senaste avsnitten

Hej Socialdemokrat! – här är den indragna vallåten från 1968

Hej Socialdemokrat! – här är den indragna vallåten från 1968

1968 fick Socialdemokraterna 50,1 procent av rösterna i riksdagsvalet. Men det var knappast tack vare kampanjlåten ”Hej Socialdemokrat!”. Kalle Lind berättar.

Den bortglömda Linje 2-sången

Den bortglömda Linje 2-sången

Lyssna på Linje 2-sången från kärnkraftsomröstningen 1980. Dagens Arbetes reporter Jonas Nordling har grävt i arkivet – och pratat med linje 2-generalen.

Facket och näringslivet vill se snabbare grön omställning

Facket och näringslivet vill se snabbare grön omställning

Det största hindret för den gröna omställningen är att beslutsfattare och allmänhet inte tror att den kommer att kunna genomföras. Lyssna på podden med Marie Nilsson, Svante Axelsson och Helle Klein.

Fackets starka motstånd mot nazismen

Fackets starka motstånd mot nazismen

Författaren Anna-Lena Lodenius gästar Dagens Arbete Historia. Tillsammans med Harald Gatu och Helle Klein utforskar hon hur arbetarrörelsen hanterat högerextremismen historiskt. Författaren Mats Wingborg ger en nutida internationell utblick.

Facket och flyktingarna

Facket och flyktingarna

Svenska facken smugglade flyktingar, pengar och information under andra världskriget. Norska motståndsmän fick bo i ett hus i centrala Stockholm under täckmanteln att de var grafiska ombudsmän.

Hoten mot de svenska industrijobben

Hoten mot de svenska industrijobben

Svensk basindusti exporterar 90 procent av produkterna. Så hur drabbas Sverige när länder som USA vill rädda sina egna industrijobb? Och hur går det med den gröna omställningen när energikrisen slagit till?

Den stora modebluffen

Den stora modebluffen

När Domsjös trämassa blir viskosfiber i Indien görs det med metoder som har skadat människor och miljö i mer än hundra år. Så varför låtsas svenska ­mode­företag som H&M att det är nytt och fräscht?