Det overkliga folkhemmet

Skruvad nostalgiHan målar barndomens minnesbilder i datorn. Ett Sverige fyllt av robotar, dinosaurier och märkliga luftfarkoster. Simon Stålenhag gör science fiction av det förflutna. I bilder som väckt gränslös uppmärksamhet.

Fågellivet är påträngande. Det kvittras och drillas från var träd och buske där vi sitter på Simons egenstensatta, lite ojämna altan.

Röda stugor åt alla håll. Hästhagar och pastoral idyll. Tre mil från storstan Stockholm. Långt ut på Svartsjölandet.

Det här är hans hyrda hemmaplan. En 1920-talsstuga för fritid och hårt arbete.

Simon Stålenhag var tre år när hans föräldrar lämnade Sundbyberg för kantorsbostaden i Färentuna några kilometer bort från där vi nu sitter.

Och det är i denna Bullerbyidyll han låtit fantasin skena i sina bilder på senare år. Hans målning på ett helt vanligt, lite snett och vint hönshus, blev en så kallad viral succé för några år sedan.

En vintrig marsbild med snörester i buskarna men med en dinosaurie inmålad där mitt i trädgården. Sedan dess har det bara rullat på.

Första konstboken Ur varselklotet kom i fjol och de 4 000 exemplaren sålde snabbt slut.
Nu ges den ut på nytt, på engelska. Jämte en uppföljare. Pengarna till utgivningen drogs in via Kickstarter på nätet.

Simon berättar att det under de tre första timmarna flöt in 10 000 dollar (drygt 80 000 kronor).
– Totalt drog jag in 2,5 miljoner kronor.

I utbyte mot sina satsade pengar ska nu folk från hela världen få boken, signerad, med posters, T-shirts etc.
– De som har satsat mest ska få komma hit och dricka champagne med mig här på altanen, säger Simon med ett brett leende.

Det är många som rycker i honom. Nyligen ringde regissören till tv-serien Jordskott och undrade om Simons bok var något att filmatisera.

Men här hade andra hunnit före. Boken är tänkt som tv-serie i tio delar och guldbaggenominerade manusförfattaren Karin Arrhenius är redan inkopplad. Konstvärlden har självklart hört av sig.

– Men de backar när de får veta att mina målningar är digitala.

Simon tystnar, funderar, säger:

– Mina bilder är till för dem som delar mina upplevelser i böckerna. Att börja sälja de bilderna dyrt … det är som att ta från de fattiga och ge till de rika.

Status och stålar spelar i hans värld ingen roll. Påringningar från USA får han titt som tätt.
Nu senast är det ett företag i Los Angeles som lockar – ett erbjudande han på allvar reflekterar över.

– Det är ett stort spelföretag som vill ha min hjälp att utforma miljön. De hade sett bilderna i min bok och vill ha hjälp att skapa något liknande.

För tillfället är han ”mellan jobb”, som han säger. Ett av de senaste var att måla dinosaurier åt Naturhistoriska museets utställning Fossil och Evolution.

I Simons fall började det med fåglar. Som tioåring var han en inbiten fågelskådare och målade jämt fåglar.

Akvareller. För hand. På papper. Förebilderna var flera, främst Gunnar Brusewitz och Lars Jonsson. Två idoler.

Simon var ständigt ute i naturen. En riktig mupp. Medlem i Fältbiologerna och som kryssat 70 fågelarter. Då skildes föräldrarna. Året var 1994.

– Det var mer traumatiskt att flytta härifrån än vad jag då kunde begripa, säger han eftertänksamt.

Simon trivdes aldrig i Fredhäll, dit mamman och han flyttade.
– Alla mina kompisar fanns kvar här ute.

Naturen blev stad och fågelintresset avklingade. Besöken hos pappan i Kista väckte dock ett nytt intresse: Datorer.

Pappans hemdator i det tidiga nittiotalet blev inkörsporten till ännu en helt ny värld: Musikens.
Simon kom på att det gick att göra musik i datorn och blev som besatt. Började programmera musik och blev en del av den ”scen” som uppstått i Amiga- och PC-världen. Åkte på Lan och demopartyn landet runt.

– Jag hade en kompis som programmerade, en annan som fixade 3D-grafik medan jag stod för musiken.

– Det var en scen mättad med talang, säger Simon. Många av dem som var med då, grundade senare olika dataspelsföretag.

Musiken behöll greppet. Efter musikgymnasium i Jakobsberg blev det klassisk komposition och jazzpiano i Arvika. Där väcktes på nytt intresset för måleri. Simon målade landskap. Hästhagar från Färentuna ur minnet. Men utan den där sci-fi-känslan som senare målningar är fyllda av.

Tillbaka i Stockholm tog han jobb som personlig assistent. Samtidigt klev han in i dataspelsvärlden. Tillsammans med en kompis gjorde han spelet Metro Siberia. Ett slags retrospel, där man enbart med mellanslagstangenten ska hindra en farkost från att sjunka och krascha.

Spelet lanserades 2007, var gratis och fick flera miljoner spelare. Succén gjorde att Simon sökte sig än djupare in i spelvärlden. Han gick Future Games Academy och utbildade sig till speldesigner.

Gjorde ett nytt spel och hann också med en vända på Filmtecknarna. Då landets största animationsbyrå.

– Där gjorde jag bakgrunderna till filmen Searching For Sugarman.

Filmen, en dokumentär om den bortglömde amerikanske musikern Sixto Rodrigue­z, hade svensk premiär 2012. Året efter vann den en Oscar.

Sedan tröttnade Simon på dataspelsvärlden och beslutade sig för att satsa på måleriet igen. Nu har Simon hittat hem. Till sin barndoms miljö. Återknutet kontakten med kompisen Ola.

– Ola hade ett specialintresse. Han var besatt av kraftledningarna som löper här ute och … vägskyltar!

Tillsammans gick de långa promenader i omgivningarna och berättade inte helt sanna barndomsminnen för varandra. Ur dessa samtal växte bilderna till boken Ur varselklotet fram.

– Det var Ola som kom på ordet ”Slingan” som alla bilder i första boken relaterar till.
Slingan är namnet på den partikelaccelerator, en forskningsanläggning, ägd av Riksenergi, som finns dold under marken på Mälaröarna … Åtminstone i den parallella fantasivärld Simon gjort till sin.

I text och extremt verklighetstrogna målningar – framtrollade av en magnetisk penna i Photoshop – svävar rymdfarkoster över mexitegelvillorna. Detta medan barn undersöker märkvärdiga rester av teknik ute på ängarna. Här väjer Hemglassbilen för dinosaurier medan robotarna vandrar över fälten i ett alternativt 80- och tidigt 90-tal.

Simon håller inte med dem som säger att hans bilder blivit mer dystopiska och undrar vad som hänt.

– Vadå hänt? Det var ju så här det såg ut, menar Simon.

– Det handlar om en välfärdsstat i förfall, inte värre än så, även om det är illa nog.

Ur varselklotet handlar om det gamla Sverige. Om sådant som fallit i glömska eller förfallit.
Forskningsstationen under marken får stå symbol för det framåtsträvande, som möter den nya tidens privatiseringar och försämrad ekonomi.

– I den kommande boken får vi veta vad som händer sedan. Efter att Slingan läggs ner.Vad som händer med Riksenergi.

– Jag fick äntligen döpa om företaget och privatisera det i en ryslig 90-talsversion á la Telia.

Den nya boken skildrar hur det är att växa upp i detta privatiserade it-samhälle där alla, som Simon säger, ”planerar sin tid”.

– Men om man ska få folk att titta på de här landskapen, gäller det att placera in något udda.

Det är precis vad Simon gjort.
En robot här. En dinosaurie där.

Detaljerna görs tydligare. Och Volvo 240:an får också ett annat genomslag med en dinosaurie bredvid …

– Hela min poäng är att göra sci-fi av något vardagligt, säger Simon Stålenhag som gräver bättre i samtiden och det egna minnesarkivet än de allra flesta.

Sedan går vi och klappar hästarna i hagen intill. Utan att upptäcka några som helst konstigheter.

Inga farkoster, dinosar eller ens någon liten överväxt robot så långt ögat når. Bara en glad gosse i skärmkeps och röda Pumaskor med framtiden för sig.