Molnen tröstar och skrämmer
Sommarens skogsbrand togs över av regntunga moln – och barnens sträckkollande på Transformers, skriver författaren Sven Olov Karlsson.
DebattArbetsgivare måste kunna krävas på skadestånd om de inte följer reglerna för att förebygga mobbning på arbetsplatsen. Dessutom måste facket kunna driva mobbningsärenden centralt om det lokala facket inte tar i frågan. Det skriver Maria Steinberg, forskare på Örebro universitet.
Om skribenten
Maria Steinberg är universitetslektor på Örebro universitet och Sveriges främsta expert på skyddsombud.
Varför får de kränkta inget stöd?
Telefonen ringer i mitt arbetsrum på Örebro universitet. Jag lyfter luren och hör en gråtande person i andra ändan.
Jag ska snart undervisa blivande personalchefer om att det finns regler i arbetsmiljölagen som säger att arbetsgivaren måste ha en organisation för rehabilitering, och att det finns särskilda regler som ska motverka mobbning på arbetsplatsen.
I telefonen berättar den gråtande kvinnan att arbetsuppgifter har tagits ifrån henne. Hennes närmaste chef säger att hon har gjort ett uselt jobb, men vill inte säga vad hon har gjort som är så dåligt. Det känns som att ingen vill prata med henne längre, säger hon. Ingen räknar med henne.
Hon känner sig deprimerad, men också kränkt, och blir sjukskriven. Hon har varit med i facket i över 30 år och vänder sig därför både till sitt skyddsombud och till sitt lokala fack.
Skyddsombudet säger att det inte går att driva enskilda kränkningar till Arbetsmiljöverket. Det lokala facket kan inte heller hjälpa henne, då hon inte har något riktigt konkret som de kan driva. Hon ringer i förtvivlan till facket centralt, som säger att de kan endast hjälpa henne om det lokala facket begär det.
Detta är ett av många liknande samtal som jag fått under åren. Jag brukar fråga vad de vill ha.
De brukar säga: Jag vill veta vad jag har gjort för fel, jag vill att chefen ska säga förlåt och att facket ska hjälpa.
Varför hjälper inte det lokala facket kvinnan som ringer till mig?
En förklaring kan vara att det finns en konflikt i arbetsgruppen, där det lokala facket har svårt att ge ett bra stöd till en enskild medlem. Kanske till och med mot de andra medlemmarnas önskan. Just därför borde förbunden centralt kunde ta över en fråga utan det lokala fackets stöd.
I Sverige saknar vi regler som kan ge upprättelse till dem som mobbats eller kränkts. Arbetsmiljöverket har visserligen regler som kräver att arbetsgivaren ska förebygga kränkningar, men det saknas regler som innebär att en arbetsgivare kan tvingas betala skadestånd om detta inte sker. Sådana regler finns t ex vid sexuella trakasserier, enligt Diskrimineringslagen.
Fackförbundet Vision har föreslagit en särskild lag som förbjuder mobbning, där också skadestånd kan förekomma. Ett annat alternativ, som jag tror på, är att man gör ett tillägg i Diskrimineringslagen som ger skydd mot kränkningar i arbetslivet.
Läs mer:
Arbetsmiljöverket
debatt
kränkningar
Maria Steinberg
mobbning
Opinion
Psykosocial arbetsmiljö
sexuella trakasserier
Ordet ”upprättelse” kan leda vilse. Det påminner om stingsliga medeltidsmän, som ville upprätta sin heder och ära med hjälp av dueller i gryningen för alla möjliga struntsaker. Att sparkas ut genom köksdörren med en penningpåse kastad efter sig innebär ingen upprättelse oavsett summan så länge mobbaren inte erkänner sitt brott. Vad mobboffret behöver är rättelse. Dvs att situationen på arbetsplatsen klaras upp och den som stötts ut får återvända. Detta sker ju aldrig idag. Den som mobbats bort är i praktiken utslängd ur arbetslivet för resten av sin tid, oavsett eventuella skadestånd och utslag i AD. Visions förslag är ett juridiskt sammelsurium. Mobbning måste förbjudas i en egen paragraf i brottsbalken och den som mobbar ska ställas till personligt ansvar. Inte bara betala med andras pengar, eller – ännu värre – slippa undan med hjälp av en försäkring. Hur skulle det se ut om brottslingar av andra slag skulle få den möjligheten?
Håller fullständigt med Mats Jonsson och Visions förslag är inte bara ett juridiskt sammelsurium utan knyter de mobbade ännu hårdare till mobbarna (och de som inget för dem) och deras godtycke. Sverige är ett u-land när det gäller mobbning, för trots att Sverige var först med en föreskrift AFS 1993:17 mot kränkande behandling i arbetslivet (som inte tvingar arbetsgivaren till någonting och är helt bettlös) så har ingenting hänt sedan dess. Många andra länder har stiftat lagar mot mobbning och fäller mobbare juridiskt. Frankrike
t ex är ett föredöme. Sverige är, enligt vissa källor, ensamt om att inte ha fällt någon.
Det är kanske möjligt att det är ett juridiskt sammelsurium. Men det är ändå ett förslag. Att den som blir mobbad skulle få upprättelse på en arbetsplats existerar inte. Det viktigaste är att den som blir utsatt kommer bort från en sådan miljö.
”Jag hörde advokat Claes Palme flera gånger säga att det var en sak att ha rätt, en annan att få rätt. Det är väl det allting handlar om, tron på rättssamhället? Man förväntar sig inte att överordnade saknar moral. Att starka hierarkier kan diktera mörkläggning och med maktmedel skapa resurser att verkställa den. Man förväntar sig inte att jurister eller fackföreningstoppar är korrumperade utan att det finns gränser. Att det finns skyddsnät i lagar. Att staten i staten aldrig skall tillåtas växa sig så tät, att inget ljus kan tränga in och avslöja när allt går över styr.”
av ANDERS AHLMARK ”fången på fyren”
Maria Steinberg antyder, att en lag om mobbning skulle kunna utgöra ett tillägg till diskrimineringslagstiftningen. Det bör naturligtvis vara tvärtom. Man börjar ju med det generella och går därefter till det speciella. Den som idag blir utsatt för mobbning och tillhör någon av de erkända diskrimineringskategorierna omfattas av lagstiftningens skydd. Den som utsätts för samma behandling men inte tillhör någon sådan grupp saknar alltså detta skydd. Detta är orättvist. OMM vill därför se en samlad och konsistent lagstiftning i brottsbalken med explicit förbud och straffsanktioner mot mobbning, social utstötning och diskriminering i alla former.
1992 skrev Katrineholmskuriren ett reportage där Heinz Leymann påtalade: Lagarna måste skärpas väsentligt, när det gäller mobbning. Paragraf om ärekränkning och psykiskt våld finns men lagtexten måste bli så tydlig att det slås fast att det är ett brott att mobba någon sade Heinz Leymann.
Det behövs en heltäckande mobbningslag, som täcker in all form av mobbning oavsett var den sker men också för att det ska bli möjligt för den som drabbas att få rätt, anser vi i Steg för steg, för en bra psykosocial miljö.
Det skulle också behövas utbildning bland fackförbunden när det gäller kränkande särbehandling/mobbning och då också gärna med någon som själv varit mobbad på jobbet – som kan berätta hur det känns och vilka konsekvenser det får.
Och när facket kränker sina egna medlemmar?
Vilken lagstiftning vill universitetslektor Steinberg då ska gälla?
Det som krävs för att stoppa kränkande särbehandling och den utslagning ur arbetslivet som ofta blir konsekvensen för drabbade vore om högst ansvariga politiker erkänner och belyser problemet genom att tillsätta en ny rättsinstans med samlad expertis för att ge akut hjälp och stöd till drabbade individer och anhöriga men också direkt vid anmälan börja utreda arbetsplatsen för brott mot lagar och föreskrifter. Då pekas inte den drabbade ut som ”problemet som måste elimineras” utan fokus läggs från början på ev. brister och missförhållanden i den psykosociala arbetsmiljön som måste åtgärdas för att förebygga mobbning. Skulle innebära stora samhällsbesparingar…
Det som behövs för att stoppa mobbning är främst att anstiftare och deltagare i ett mobbningsskeende kan ställas till personligt ansvar. För att detta ska bli möjligt måste mobbning förbjudas i brottsbalken. Man kan jämföra med Margot Wallströms kamp mot våldtäkt som medel i krigföring, där hon resonerar just på detta sätt. Även i detta sammanhang skyller man på kultur och strukturer och skyddar därmed gärningsmännen.
Håller helt med George! Hur ser då lagstiftning, avtal och stadgar ut när lokala avdelningsombud med LO-förbunds medverkan kränker genom tex åldersdiskriminering. Utan hänsyn till LAS, MBL, turordningsregler eller konsekvensanalys som drabbade företagets såväl lokalt fackliga ombud som flera duktiga metallmedlemmar med många år i facket.
Orsaker till mobbning handlar uteslutande om brister i ledarskap och organisation. Anmälan om mobbning mot chefer är svårt för lokala fackliga företrädare att hantera eftersom dessa också är underställd personal som ofta riskerar repressalier. Mitt förslag är att i anmälda mobbningsärenden till FK och Arbetsmiljöverket ska centrala facket och högst ansvarig ledning omgående kopplas in och utredas som arbetsmiljöbrott med skadeståndskrav. Först då belyses allvaret, dvs ingen anställd ska riskera att drabbas av skador och sjukdomar på jobbet.
Kränkande särbehandling på jobbet kan förstöra livet för den drabbade. Detta är ett brott som borde vara åtalbart, också bör man ha inskrivet i lag att den som utsätter andra för kränkningar ska behandlas såsom man resonerar vid andra brott där brottsverktyg anses förverkat, gällande detta borde alltså dessa vidriga omoraliska egoisterna som är i all avsaknad av empati få sparken från denna arbetsplats med omedelbar verkan. Om det är den utsatta som måste fly sin arbetsplats så blir ingen upprättelse. Om man skärper tonen och låter det få kännbara konsekvenser att kränka sina medarbetare tror jag stor del av händelserna upphör.
Sverige är så tafatt i vissa sammanhang, men det beror väl på att det är chefer som ägnar sig mest åt detta. Ett enkelt sätt är ju att lagstadga om skadestånd som blir kännbart för företaget, det är chefen som har huvudansvaret för att inte detta sker. Den utsatta går förmodligen till chefen först för att uppmärksamma problemet.